är det här en psykisk sjukdom eller vad handlar det om?

idag hände det igen...hamnade i en knivig sits. jag brukar spela dum rätt ofta när jag hamnar i knepiga situationer...det här har jag märkt är ett exceptionellt bra verktyg för att klara sig ur olika situationer..visst, man riskerar att bli sedd som en allmänt retarderad människa...men sättet man kommer undan på är helt oslagbart....

exempel på vad jag menar är prata om en massa saker som inte hänger ihop inför folk, slarva med datum och tider....säg lite halvsanningar, skulle någon följa upp så har jag ju inte ljugit i sak.

så nu undrar jag, ni smarta jävlar här på flashback...vad tror ni det kan vara....är jag psykopat, har jag någon sjukdom eller kan det vara något annat? får rätt höga poäng när jag gör IQ tester..130+


sociopat? är det så det kallas när man är bra på att manipulera folk? det är så det känns..att jag kan manipulera folk att komma fram till vissa slutsatser.

Att vara bra på att spela dum känns spontant inte som en sjukdom.

Det kan ju helt enkelt vara så att du spelar så bra dum för att du är dum i huvudet på riktigt. Det borde väl iallafall vara enklare då?

det är ju liksom en roll jag går in i......borde inte det vara någon form av sociopat? psykopat? det funkar exceptionellt bra iallafall...lyckades manipulera folk idag att ta andra beslut än vad som var bestämt sedan tidigare.

är det inte såna folk som underrättelsetjänster söker? jag kanske ska försöka bli rekryterad på något sätt? coolt jobb!

Nej. Du kanske är högintelligent men manipulationen du beskriver är väldigt basal. Och fungerar utmärkt! Med det undantaget att folk och samhället i stort på sikt betraktar en som lågintelligent eller störd på andra sätt vilket är tråkigt om man egentligen har en hög förmåga. Jag tror inte att du är störd utan möjligtvis har du lärt in ett ansvarslöst beteende av t.ex. lättja. Dvs. du har upptäckt att du slipper jobbiga moment om du spelar dum. Grattis

Spela dum är ingen sjukdom. Ta du och läs på kriterierna för psykopati om du är orolig. Sociopati är väl inte ens en grej längre? Om något låter det som att du har lite svårt att ta ansvar för dina handlingar. Kanske växa upp lite?

Men hamnar du ofta i sådana sitsar och alltid "går in i rollen" så kanske det faktiskt är problematiskt för dig att hantera ditt jobb/vardag (eller vad det nu handlar om) på riktigt, kanske är det den du "spelar dum inför" som egentligen fattar vad du försöker med och bara är snäll och låter dig snurra på. Jag låter ibland folk snurra på tills de är klara (om det inte gäller något mkt allvarligt) för att bespara dem det genanta i att bli påkommen.

Jag har träffat på flera personer som använder samma strategi som du gör för att slippa undan ansvar och få omgivningen att göra som de vill. Ofta handlar det om att få föräldrar och syskon att ställa upp och betala hyra och räkningar efter att de satt sprätt på sjukpenning eller socialbidrag. De lurar försäkringskassan och arbetsförmedlingen med en psykisk diagnos så att de ska få gå hemma.

Problemet med att spela dum och på gränsen till utvecklingstörd är att omgivningen inte går på det. De närmaste vet att de blir manipulerade. Men även om de inte tror att personen i fråga verkligen är riktigt så dum, så har de väldigt låga tankar om sin familjemedlem och tror inte att personen klarar av att stå på egna ben och leva ett riktigt liv. De ser bara en förlorare. Så de spelar med av ren uppgivenhet och känner bara förakt för personen.

Som människa kan man knappast sjunka lägre.
Psykopater använder sig inte av den här strategin, de ser det inte som en vinst att gå hemma på socialbidrag och sjukpenning medan omgivningen tror eller misstänker dem för låg intelligens eller psykisk sjukdom. Det är bara riktigt korkade individer utan någon självrespekt och karaktär som väljer att spela utvecklingsstörd, och som sedan skryter om det.

Vill dock påpeka att gränsen mellan att "lura" och faktiskt ha reella svårigheter med allt vad arbetslivet innebär är finare än vad man kan tro. Folk med svårigheter (väldigt ofta sociala) kan ibland verka ha mer koll (både för andra och även sig själva) än vad de faktiskt har. Då kanske det bästa alternativet är att de får "gå hemma".

nja händer inte så ofta men det är ett av verktygen som jag brukar använda. det känns som en "easy out" liksom. sen ibland kan jag spela för seriös och då kan jag få samma effekt..finns lite olika vägar att gå beroende på hur situationen ser ut.

jag vet inte om det kan vara några sociala problem...kanske...jag har ju inget emot att umgås med folk så länge jag tycker om dom...men det är ju så för alla..

tror det är som nån sa, att det är någon slags bekväm grej..jag har blivit för bekväm.

jag gör aldrig så mot folk jag känner...bara folk jag inte känner..för då har dom svårare att lista ut mig...dom vet ju inte något om mig..eller väldigt lite

Alla jävla psykiska problem är att kroppen - LÄS; KROPPEN - börjar tömma sig på feromoner i hjärnan när den börjar producera hormoner i puberteten - som genom endokrina systemet och lymfsystemet färdas till hjärnan och kolliderar med feromoner överförda från föräldrarna (som ger andra instruktioner till kroppen och hjärnan och kan t ex framkalla homosexualitet om det är feromoner från mamman eller kvinnor som tagits in under spädbarnsåren; förutsatt de utsöndrat aggressiva feromoner som säger andra ska vara som dem).

Där detta kan pågå hela livet eller i perioder där den får tillfälle att tömma hjärnan.

Det är kroppens hormoner som ska 'tala' och ge instruktioner i hjärnan, när det finns feromoner överförda under fosterstadiet med beteenden som går i arv - men inte ska det - och kroppens egna hormoner når dit det blir en kollision när de drivs ut som skapar perioder av jävligt konstiga saker.

En del människor på det här forumet som betett sig som uppkäftiga barn har växt på sig läser jag. Duktigt.

Du talar om ett gäng "verktyg" som du brukar använda. Du spelar upp olika scheman utefter effektivitet i en given situation. Du verkar se sociala situationer styrda av mekanismer som går att modifiera, koda och strukturera. Du verkar på så vis intelligent, men f.ö. något lågenergisk. Så, kanske ligger du inom autismspektrumet samt ADD?

"För" bekväm tror jag inte man kan bli. Det innebär bara att man agerar inom ramen för vad man kan hantera. Bekväm är den mest högpresterande och lågpresterande människa vara i, för denne, rätt situation.