Deppad och orkeslös - behöver hjälp

Ja, som rubriken lyder är jag smått deprimerad och orkar inte göra saker i vardagen. Jag önskar att jag kunde vara lika produktiv som när jag pluggade som mest i mitt liv men mest av allt: att må bra. Jag har aldrig sökt hjälp och inte pratat så mycket om min psykiska hälsa. Mina föräldrar vet inte ens vad depression innebär. Jag vill kunna fortsätta med mina mål i livet men jag känner mig för ledsen och för svag.

Min uppväxt var väldigt jobbig fastän jag hade det hyfsat bra när det exempelvis kom till de ekonomiska faktorerna. Mycket som hände i mitt liv har påverkat mitt mående negativt. Efter flytten från Slovakien till Sverige vid 8 års-åldern blev mina föräldrar överdrivet paranoida. De har ju sina anledningar. Det kan jag förstå... Hur som helst, började mitt liv redan då bli sämre. Jag förbjöds i princip allt. Att umgås med vänner. Gå på kalas och disco. Mina klasskompisar gillade mig och de blev så klart med tiden sura på mig, vilket ledde till att jag ofta blev utfryst och även mobbad. Mobbningen berodde på att hela byn kände till min idiotmorsa *suck*. Hon förstörde mycket för mig.

Då kunde jag leva med att må dåligt lite grann. Jag var ingen fjolla heller utan alltid den som var mest tävlingsinriktad och typ "bäst i klassen". Likadant var det i hela högstadiet fast det var då mitt mående började bli problem för mig. På utvecklingssamtalen såg det bra ut med betygen men fröknarna var alltid bekymrade och undrade varför jag inte hängde med på klassresor/övernattningar mm. De tyckte så klart att det var udda att jag var så "isolerad". Jag hade social fobi. Hade alltid grov ångest inför sociala möten som kändes främmande för mig.

Jag fick inte ens ha Facebook av föräldrarna men jag hade ändå ett konto i smyg. En gång snokade farsan i min dator och jag förbjöds att använda telefon och dator i ett helt jävla år. Det sög hårt. Jag fick acceptera läget och började må ännu sämre.

Till slut "flydde" jag. Detta hände tredje året på gymnasiet. Samtidigt trodde jag att jag träffade min "själsfrände", en "nära vän" och flickvän, men hon svek mig brutalt, sket i mig i ett helt år när jag behövde henne som mest. Vi fick senare kontakt igen. Även om hon kunde vara en bra tjej så var det vissa saker som var absolut "fucked up". Hon svek mig så klart igen. Och jag bröt all kontakt med henne.

Efter uppbrottet med henne kände jag mig som ensammast i världen. Jag har ingen >familj< eller några nära vänner. På FaceBook verkar de flesta från skoltiden ha glömt mig och jag såg mina drygt 100 vänner falla ner till 45 under en treårsperiod. Jag tog beslutet att ta bort skitet och upptäckte att 95% av min ångest försvann. Även självmordstankarna jag hade i ett par månader. Nu återstår bara min lilla depression men jag vet inte hur jag ska göra.

Mina föräldrar tillät mig inte ens vara i bostadskön. Så det gör inte situationen bättre att jag tvingas hyra rum eller lägenhet i andrahand och flytta konstant.

Jag vill kunna läsa klart sista året på gymnasiet. Det känns lätt men jag verkar inte tillräckligt motiverad längre.
Jag försöker att träna men har inte samma motivation längre.
Senast jag kände mig lycklig var för två år sedan när jag var ihop med den förbannade bruden.
Jag känner mig mest deppad - dag ut och dag in.

- Hur får jag BRA vänner?
- Hur kan jag bli av med min depression för att kunna leva på riktigt?


Jag hoppas på några bra råd från Flashback.

/

RorschachWolffgang

Jag lider med dig. Kan på vissa punkter känna igen mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det vänder för dig. Hur gammal är du då? Är det inte bara att läsa upp betygen på komvux? Sen prova HP och komma in på en bra utbildning du gillar?

Jag hade gärna träffat dig över en öl, men tyvärr vill jag inte rigga min identitet på grund av alla mina inlägg mot massinvandringen jag skrivit. Vill helst inte bli haffad av åsiktspolisen aka Aftonhoran eller Expressen men hoppas det finns någon vänlig själ som inte skäms lika mycket över sina inlägg som jag gör och kanske PMar dig? Har du familj i Slovakien?

Håll huvudet högt, ta det steg för steg. Börja med att försöka slutföra sista året på gymnasiet. Du är förmodligen ung och har länge kvar att fundera.

Jag är 21. Fortfarande väldigt ung. Jag har läst 400 poäng på komvux så det är inte mycket kvar egentligen. Ännu är jag osäker på vilken utbildning jag vill gå på. Vill inte heller må så här kasst på universitetet, så därför måste jag göra något för att må bättre.

Min morsa är smart. Hon lyckades bli ovän hela släkten i Tjeckien-Slovakien. Har aldrig haft kontakt med någon släkting där.

Vad som också tynger mig är hur det svenska samhället ser ut och folket här. Jag behöver inte utveckla. Du vet ju själv säkert. Det är också därför jag ska dra till det trygga, mysiga landet Tjeckien om några år så jag kan slippa kulturmarxismen.

Vilken jävla story och vad mycket skit du har varit med om. Känner med dig.

Har själv varit deprimerad och utvecklade social fobi, då jag började känna mig annorlunda och allmänt konstig i andras sällskap. Så förstår på någon nivå vad du går igenom.

Min lösning har kommit genom yogan. Det har hjälpt mig att ta fram känslor till ytan, gråta en jävla massa och fått mig tillbaka mot den jag egentligen är och motivationen och drivet har börjat komma tillbaka. Och den sociala fobin har också börjat minska rejält, och är rätt säker på att den kommer vara helt borta, det är bara en tidsfråga.

Den yoga jag kör kallas för kundaliniyoga och är fokuserad just på att läka gamla sår och hjälpa dig få upp känslor till ytan på ett strukturerat sätt i din egna takt. Och det är rätt jobbigt fysiskt i vissa övningar så du kan nog till och med kanske uppskatta den delen.

Tålamod är nyckeln. Saker tar tid. Känslor tar tid att komma upp. Läkning tar tid. Man lär sig utveckla det över tid om man bestämt sig för att ge det tid och litar på processen.

Kan också rekommendera Wim hof andning.

Lycka till. Du kommer hitta tillbaka till motivationen och drivet där inne, det finns kvar, men just nu måste du bara hjälpa dig själv att gå igenom det som du behöver gå igenom.