(Känns som en jäääättedum fråga "har jag ångest?" men vet knappt själv varför jag skriver så det fick stå så)
Jag Vet att detta egentligen är något man ska ta med en psykolog eller terapeut. Men jag känner inte riktigt att jag vill gå dit eftersom det känns lite onödigt eller till och med kanske lite taskigt mot dem som på allvar vet/tror att de mår psykiskt dåligt och vill få hjälp (jag vet ju att det tar lång tid ändå att få tider och hjälp hos psykiatrin och vill inte förlänga den väntetiden för de som på riktigt mår dåligt).
Jag har redan gått till hälsocentralen och pratat om att jag känner igen mig rätt mycket med Depersonalim [https://sv.wikipedia.org/wiki/Depers...ationssyndrom] och fick då remiss till psyk där jag fick ett möte med en psykolog (eller var det nu var för människa). Blev ingen vidare utredning eftersom det då inte var lika illa som det är nu. Då jag har epilepsi skickade han mig istället vidare på nån annan undersökning (som jag avbokade för att jag inte orkade hålla på med allt längre. Kände som om det ändå inte skulle lösa nått).
Har nu levt med dessa känslor i ca 3 år. Nu på sistone har det blivit värre. Jag har haft självmordstankar i kanske ett år. Ibland vet jag inte riktigt vad jag säger, jag går som på autopilot och de beslut jag gör kan jag inte riktigt kontrollera typ. Jag bara gör och vet i slutändan inte riktigt varför. Jag vill dö och planerar väldigt mycket om hur det ska gå till. Vissa dagar är det värre men jag tänker på det i snitt några gånger i veckan. Och jag är rätt säker på att jag kommer att dö på ett eller annat sätt inom de närmsta 3 åren (max). Jag har liksom dödslängtan och är helt okej med det.
Jag tänker inte så mycket på mina overklighetskänslor (men jag känner dessa känslor KONSTANT, men eftersom jag blivit van så tänker jag inte på det så mycket) men när detta går upp för mig mer tydligt ibland (några ggr om dagen) känner jag bara att jag vill dö typ.
På senaste tiden har jag känt av en känsla i kroppen som jag inte riktigt är säker på att jag haft förut. När jag googlar på det (som man gör med allt nu för tiden...) så känner jag igen mig lite i dehär med ångest. Men då jag känner väldigt många som upplever ångest dagligen så vill jag inte påstå att jag har det om jag inte vet till 100% att det är så jag känner. Det jag känner är: som en växande klump i övre delen av magen (typ vid bröstet), hjärtat slår hårdare och lite snabbare, får lite svårt att andas och ibland har jag en konstig känsla i kroppen, typ som det kryper eller nått. Jag har inte lätt att gråta, men när jag får dessa känslor så tränger tårarna fram (men jag är ju som jag är och tränger bort dom så gott det går). Detta händer speciellt då när min bästa vän ringer och vill ses eller låna pengar (som jag får tillbaka men jag är i detta läge stressad över min ekonomi ändå), när jag ska träffa nya människor eller när saker inte går som planerat (men ändå slutar med att det går bra) och vid andra tillfällen (ibland utan förvarning). Jag exploderar ofta pga en liten liten sak. Senast var det att pappa blev lite sur på mig och jag vet inte varför men den nästkommande timmen åkte jag runt i en snöstorm med min bil medan jag hyperventilerade å grät mer än vad jag gjort på 1,5 år typ. Jag har aldrig riktigt haft nära till gråt och känslor, och detta har blivit värre iomed overklighetskänslorna (jag känner ju empati med folk osv men jag känner väl inte det rent "fysiskt" eller så... Kärlek och genuin glädje till saker, tex min sambo osv har jag svårt att verkligen känna.)
Mitt sinne bråkar lite med mig, huruvida det skulle vara om jag faktiskt dog osv. Det är mycket jag vill göra här i livet, resa, fixa lägenheten o sånt. Men jag vill inte leva. Jag har liksom en idé, en fix idé kanske, om att jag inte kommer bli 67 och sitta å hänga med min bästa vän. Det finns typ inte i min värld. Jag har ingen klar tanke med framtiden mer än att jag kommer att vara död innan skolan är klar (går på högskola som kommer vara avslutad 2020 tror jag).
Om just känslorna som jag beskrev ovan har jag inte pratat med någon om. Denna sommar/höst har kretsat mycket kring min bästa vän, eftersom hon mått fruktansvärt dåligt. Jag har som person en tendens till att bry mig mycket om andra och samtidigt inte låta någon hjälpa mig (för jag vet att andra har det värre och jag vill bli lämnad ifred typ). Och jag har inga problem med att hjälpa min vän, jag vill det för att jag hatar att se på när hon mår så pass dåligt som hon gör ibland. Samtidigt som jag märkt att ju mer jag hjälper kanske jag bryter ner mig själv. Jag har OTROLIGT svårt att säga nej och när jag gör det (speciellt till henne) får jag dessa känslor. Det kan vara små saker som att hon frågar om jag vill komma över och sova hos henne, som jag nästan kan börja gråta, vilket jag inte vill för att jag kommer inte kunna sluta då.
Under de senaste året/åren har jag även fått rättså många "ritualer"/tvångstankar. Jag gör det inte för att jag tror att något hemskt ska hända om jag inte gör det, men mer för att jag kanske vill ha kontroll eller nått. Jag vet inte riktigt. Har en hel del tvångstankar vid toalettbesök/när jag ska tvätta händerna, någon fixering vid att det måste vara jämna nummer eller nummer 5,15 osv på om jag till exempel helt plötsligt börjar räkna fotsteg eller trappsteg (jag kan inte sluta räkna om jag när jag kommer fram har nått en ojämn siffra. Då måste jag ta ett extra steg, och det är väldigt svårt att sluta att räkna även då).
Dessa overklighetskänslor tvivlar jag nästan ständigt på, då jag inte längre kommer ihåg hur det kändes innan. Men jag minns tydligt när det började. Så jag börjar liksom tänka; tänk om de jag känner inte är något speciellt alls? Att min hjärna spökar å spelar ett spratt liksom.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver här. Jag är fullt medveten om att detta inte är ett forum där alla är psykologer och att jag egentligen ska gå till nån sån för att få svar. Jag skäms väl inte direkt för att må dåligt, men jag vill väl kanske inte att folk ska veta för jag vill inte att folk ska tänka på mina besvär och försöka hjälpa mig eller nått. Jag vet inte. Jag är bara så förvirrad så vill egentligen bara få svar.
Sorry för ett väääldigt långt inlägg (var inte meningen att de skulle bli så lång men ja...). Men IALLAFALL. Min fråga är väl egentligen om Ni tror att jag kan ha ångest eller nått liknande eller om det bara kan vara stressrelaterat? Jag är väldigt dålig på sånt här och vill som sagt inte överanvända ordet så jag vill inte påstå hux flux att ja har det.
Att tillägga är kanske att mamma är bipolär och pappa också har mycket ångest till o från. Många i släkten har väl eller har haft problem me sånt men inte just overklighetskänslor i den utsträckning som jag själv har. Kanske inte spelar någon roll dock om ens föräldrar/släkt haft det eller finns det samband?
Jag Vet att detta egentligen är något man ska ta med en psykolog eller terapeut. Men jag känner inte riktigt att jag vill gå dit eftersom det känns lite onödigt eller till och med kanske lite taskigt mot dem som på allvar vet/tror att de mår psykiskt dåligt och vill få hjälp (jag vet ju att det tar lång tid ändå att få tider och hjälp hos psykiatrin och vill inte förlänga den väntetiden för de som på riktigt mår dåligt).
Jag har redan gått till hälsocentralen och pratat om att jag känner igen mig rätt mycket med Depersonalim [https://sv.wikipedia.org/wiki/Depers...ationssyndrom] och fick då remiss till psyk där jag fick ett möte med en psykolog (eller var det nu var för människa). Blev ingen vidare utredning eftersom det då inte var lika illa som det är nu. Då jag har epilepsi skickade han mig istället vidare på nån annan undersökning (som jag avbokade för att jag inte orkade hålla på med allt längre. Kände som om det ändå inte skulle lösa nått).
Har nu levt med dessa känslor i ca 3 år. Nu på sistone har det blivit värre. Jag har haft självmordstankar i kanske ett år. Ibland vet jag inte riktigt vad jag säger, jag går som på autopilot och de beslut jag gör kan jag inte riktigt kontrollera typ. Jag bara gör och vet i slutändan inte riktigt varför. Jag vill dö och planerar väldigt mycket om hur det ska gå till. Vissa dagar är det värre men jag tänker på det i snitt några gånger i veckan. Och jag är rätt säker på att jag kommer att dö på ett eller annat sätt inom de närmsta 3 åren (max). Jag har liksom dödslängtan och är helt okej med det.
Jag tänker inte så mycket på mina overklighetskänslor (men jag känner dessa känslor KONSTANT, men eftersom jag blivit van så tänker jag inte på det så mycket) men när detta går upp för mig mer tydligt ibland (några ggr om dagen) känner jag bara att jag vill dö typ.
På senaste tiden har jag känt av en känsla i kroppen som jag inte riktigt är säker på att jag haft förut. När jag googlar på det (som man gör med allt nu för tiden...) så känner jag igen mig lite i dehär med ångest. Men då jag känner väldigt många som upplever ångest dagligen så vill jag inte påstå att jag har det om jag inte vet till 100% att det är så jag känner. Det jag känner är: som en växande klump i övre delen av magen (typ vid bröstet), hjärtat slår hårdare och lite snabbare, får lite svårt att andas och ibland har jag en konstig känsla i kroppen, typ som det kryper eller nått. Jag har inte lätt att gråta, men när jag får dessa känslor så tränger tårarna fram (men jag är ju som jag är och tränger bort dom så gott det går). Detta händer speciellt då när min bästa vän ringer och vill ses eller låna pengar (som jag får tillbaka men jag är i detta läge stressad över min ekonomi ändå), när jag ska träffa nya människor eller när saker inte går som planerat (men ändå slutar med att det går bra) och vid andra tillfällen (ibland utan förvarning). Jag exploderar ofta pga en liten liten sak. Senast var det att pappa blev lite sur på mig och jag vet inte varför men den nästkommande timmen åkte jag runt i en snöstorm med min bil medan jag hyperventilerade å grät mer än vad jag gjort på 1,5 år typ. Jag har aldrig riktigt haft nära till gråt och känslor, och detta har blivit värre iomed overklighetskänslorna (jag känner ju empati med folk osv men jag känner väl inte det rent "fysiskt" eller så... Kärlek och genuin glädje till saker, tex min sambo osv har jag svårt att verkligen känna.)
Mitt sinne bråkar lite med mig, huruvida det skulle vara om jag faktiskt dog osv. Det är mycket jag vill göra här i livet, resa, fixa lägenheten o sånt. Men jag vill inte leva. Jag har liksom en idé, en fix idé kanske, om att jag inte kommer bli 67 och sitta å hänga med min bästa vän. Det finns typ inte i min värld. Jag har ingen klar tanke med framtiden mer än att jag kommer att vara död innan skolan är klar (går på högskola som kommer vara avslutad 2020 tror jag).
Om just känslorna som jag beskrev ovan har jag inte pratat med någon om. Denna sommar/höst har kretsat mycket kring min bästa vän, eftersom hon mått fruktansvärt dåligt. Jag har som person en tendens till att bry mig mycket om andra och samtidigt inte låta någon hjälpa mig (för jag vet att andra har det värre och jag vill bli lämnad ifred typ). Och jag har inga problem med att hjälpa min vän, jag vill det för att jag hatar att se på när hon mår så pass dåligt som hon gör ibland. Samtidigt som jag märkt att ju mer jag hjälper kanske jag bryter ner mig själv. Jag har OTROLIGT svårt att säga nej och när jag gör det (speciellt till henne) får jag dessa känslor. Det kan vara små saker som att hon frågar om jag vill komma över och sova hos henne, som jag nästan kan börja gråta, vilket jag inte vill för att jag kommer inte kunna sluta då.
Under de senaste året/åren har jag även fått rättså många "ritualer"/tvångstankar. Jag gör det inte för att jag tror att något hemskt ska hända om jag inte gör det, men mer för att jag kanske vill ha kontroll eller nått. Jag vet inte riktigt. Har en hel del tvångstankar vid toalettbesök/när jag ska tvätta händerna, någon fixering vid att det måste vara jämna nummer eller nummer 5,15 osv på om jag till exempel helt plötsligt börjar räkna fotsteg eller trappsteg (jag kan inte sluta räkna om jag när jag kommer fram har nått en ojämn siffra. Då måste jag ta ett extra steg, och det är väldigt svårt att sluta att räkna även då).
Dessa overklighetskänslor tvivlar jag nästan ständigt på, då jag inte längre kommer ihåg hur det kändes innan. Men jag minns tydligt när det började. Så jag börjar liksom tänka; tänk om de jag känner inte är något speciellt alls? Att min hjärna spökar å spelar ett spratt liksom.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver här. Jag är fullt medveten om att detta inte är ett forum där alla är psykologer och att jag egentligen ska gå till nån sån för att få svar. Jag skäms väl inte direkt för att må dåligt, men jag vill väl kanske inte att folk ska veta för jag vill inte att folk ska tänka på mina besvär och försöka hjälpa mig eller nått. Jag vet inte. Jag är bara så förvirrad så vill egentligen bara få svar.
Sorry för ett väääldigt långt inlägg (var inte meningen att de skulle bli så lång men ja...). Men IALLAFALL. Min fråga är väl egentligen om Ni tror att jag kan ha ångest eller nått liknande eller om det bara kan vara stressrelaterat? Jag är väldigt dålig på sånt här och vill som sagt inte överanvända ordet så jag vill inte påstå hux flux att ja har det.
Att tillägga är kanske att mamma är bipolär och pappa också har mycket ångest till o från. Många i släkten har väl eller har haft problem me sånt men inte just overklighetskänslor i den utsträckning som jag själv har. Kanske inte spelar någon roll dock om ens föräldrar/släkt haft det eller finns det samband?
__________________
Senast redigerad av bayp 2018-03-11 kl. 18:34. Anledning: Tillägg i texten
Senast redigerad av bayp 2018-03-11 kl. 18:34. Anledning: Tillägg i texten
