Ett liv utan konkurrens?

Vårt samhälle är baserat på konkurrens mellan olika grupper och personer. Läs citatet nedan:

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.

Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång. - Karl Marx i Kommunistiska manifestet.

Tänk om man skulle implementera en jämlik, demokratisk uppfostran, där eleverna vinner även om deras insats är inte är bäst. Ett fotbollslag som vinner även om de inte presterat bättre än sin motpart.

Hur uppfostrar kommunister sina barn?

Som fotbollsälskare filosoferar jag kring ditt exempel med fotbollslaget. Blir de gemensamma vinnare eller förlorare? Vad får publiken ut av det? Synnerligen intressant frågeställning.

Om man ska göra en biologisk tolkning av det blir så blir principen om den starkas överlevnad mindre värd. Den demokratiska ideologin gör intrång kan faktiskt skada mänskligheten. Om man fyller 18 år och det första man gör är att söka socialbidrag. Det är demokratiskt att försörja en improduktiv medborgare. Det är odemokratiskt att enbart låta de produktiva individerna få sin egen försörjning.

Den demokratiska ideologin baserat på avundsjuka. Det är en illusion att samhället blir bättre ju mer fredlig den är. Var går gränsen för medborgarnas girighet?

Jag noterade redan efter ca. 4 år ute i arbetslivet att mitt sätt att tolka verkligheten inte var i enlighet med konsensus. Jag sket i konsensus och körde mitt egna race. Jag slutade tävla med alla andra och strävade endast efter att utföra mina arbetsuppgifter så bra som möjligt enligt den syn på verkligheten som jag hade. Jag tävlade endast mot mig själv eftersom jag var den ende som deltog i racet.

C'est la vie!