Har i princip inga traumatiska matminne från min barndom. Kunde dock vara avundsjuk på polarna som fick pulvermos hemma. Det skulle inte ha hänt hemma hos oss. Både morsan och farsan var duktiga matlagare och lagade sånt andra knappt hade hört talas om.
Morfar som var en ivrig fiskare lärde mig hur man skulle lägga så mycket gravad lax, som jag älskade, som möjligt på mackan utan att det syntes att man roffat!
Jag längtade i ett par veckor innan vi åkte på semester efter farmors specialitet. Visste att det stod på bordet och väntade när vi kom fram.
Jag var garanterat den första i min skola att äta kebab, kanske tvåa i kommunen efter farsan. Farsan hade rest runt mycket i Mellanöstern i början av 60-talet och pratade mycket om maten där. Vi var och semestrade i Helsingfors och gick runt på stan när farsan sken upp som en sol! -Nu jäklar familjen ska ni få smaka på något gott! Det visade sig att det fanns en kebabrestaurang i Helsingfors! Hela familjen käkade kebab men det var bara jag och farsan som älskade det. Kanske för att han beställde stark sås åt alla! Syrran var typ 3 år.
I efterhand har jag läst att det ska vara Nordens första kebabrestaurang.
Hos mormor och morfar var det mycket fisk i alla dess former, gäddbullar, rökt- och gravad lax, sotare, rökt- och gravad sik, laxsoppa, rökt eller stekt abborre, kräftströmming, laksoppa, ugnsbakad gös o.s.v.
Hos farmor och farfar gick jag alltid upp i vikt, det var mat och fika på bestämda tider och det prackades på hela tiden -Ta mer! Det var alltid dessert efter maten. Farmors standardfråga var -Är du hungrig?