Kärleken till samhället

Nu mina vänner behövs en akademisk filosof. Det är ni som vet vilka filosofiska problem och fällor människor gång på gång klampar i. Här kommer mitt filosofiska dilemma.

När jag tänker på samhället så uppstår många konflikter i mitt huvud. Konflikter mellan egenintressen, moral, tacksamhet (till och från samhället). Ni kan tänka er att dessa konflitker handlar om allt ifrån filosofi om meningen med livet, mina egna biologiska och psykologiska drifter, omtanken för människor, ambitioner om att lyfta ens folk, att vilja bidra, den både bra och dåliga synen på människan, spelteori.

Vi har olika åsikter och perspektiv på det där och vi bryr oss olika mycket och anser olika mycket om samhället och människor. Robban bryr sig bara om sin jävla moppe och tycker det är ascoolt när man gasar på gräsmattan medan Dr.Raja försöker bota cancer och drömmer om en förkylningsfri värld. Båda har en väldigt enkel bild av samhället och deras relation till den, deras mentala modeller är nog rätt simlpa: Robban tänker inte alls, Raja ser bara människor och sjukdomar.

Själv vet jag inte var jag står i allt det här. I mitt baguage har jag spelteori, psykologi, filosofi, lite samhällskunskap och rätt mycket biologi och livserfarenhet. Jag vet inte riktigt var jag ska balansera min lojalitet och alruism jämtemot samhället.

Jag har kommit fram till att det har att göra med att vi människor inte riktigt har någon riktig intuition och koncept för det där med samhället. Att det liksom blir lite abstrakt konst över begreppet och vår relation till det. Jag kan i och för sig bara tala för mig själv.

Om någon snäll filosof vill hjälpa mig så är trådens huvudtopic gärna att hjälpa mig att reda ut begreppen och peka ut felen och vad det nu är filosofer är bra på och gör.

Eftersom att inte alla kan eller vill så finns det en reservtopic: vi kramas/kastar paj på varandra och samsas/bråkar om begreppet samhälle och tar ställning om kärlek till den.

Har du läst Plato; Republik. Där beskriver han vad idealet i ett samhälle är mellan individ och stat.

Problemet ligger idag att individen inte höjs som en egen tänkande individ utan man har lärt sig att pappa staten är den högsta hönan i huset. I dagens samhälle, reser många svenskar, många svenskar har sett världen, är självständiga, kan fixa pengar från annat håll än 7/16 - jobb och har även tid för att slipa den kreativa sidan.
Så vi har ett ur-gammalt system "staten" och politiker som inte vet vad som förgås i landet eller ens vad som är bra för landet. Våra politiker är gamla potatisar med gamla tänk och säkerligen hög narcissism inom sektorn.

Det som behövs är en revolution för ett mer kollektivt tänkt och direkt-politik. Så folk kan prata öppet om allt utan att någon känner sig kränkt. I slutändan är endast de kränkta människors som förlorar på de. De kan inte vidga syna vyer utan förpestar för andra och drar på sig offer- mentalitet. Det är lättare att göra fel och skylla på någon än att göra fel och erkänna det.

Den största utmaningen ligger i individen och sedan återspeglar sig själv och vara en förebild. För det går inte få folk att lyssna på de om de inte vill, de själva måste vara förbereda att utmana sina tankar och yttra dom för tillväxt.

Två citat som jag gillar och hitta på flashB.
" En stark familj bidrar till ett starkt land. Ett starkt land bidrar till starka individer."

"Folket är inte byggt för att gynna staten, staten är byggd för att gynna folket.

Tänk på det och bra trådstart TS!

De flesta pekar fingret på andra, men man får se till att peka fingret på sig själv först och främst.
Det är det mest essentiella då din livsåskådning kan förändras beroende på hur du ser på dig själv på ett vis där din argumentationsteknik överväger ditt ego.

Philosopher king
Googla det sedan läs lite angående detta. Dagens styrelsesätt där demokrati sägs vara något "positivt" är bara fånigt när massan är ignoranta på ett sätt där de tror att fri vilja sker genom att man får rösta på vilket parti man ska ha i riksdagen..

Den som inte suktar efter vishet med rättfärdighet som grundbult kommer ha det väldigt svårt att styra, intellektet måste såväl finnas där lik en balansgång mellan rätt och fel.
Om man inte kan beskriva felet på ett intellektuellt sätt där argumentationstekniken är top-notch så kan man inte säga att man är smart, det är helt omöjligt att säga något som är "sanning" men man vet inte varför. Lite som att säga att Tellus är x-antal år gammal, det är omöjligt att veta men man kan ändå argumentera på ett sunt sätt som låter rimligt.