Jobbångest varje dag

Okej, jag tror det är där skon klämmer. Har haft många olika ströjobb genom åren som var hur tråkiga som helst.
Varje minut kändes som en timme MEN det som gjorde det hela mycket lättare och gjorde så att man tog sig förbi vecka efter vecka var arbetskollegorna.

Eftersom du jobbar på ett lager så bör det finnas alla möjliga typer av människor vem vet du kanske klicka med någon. Var inte blyg, öppna munnen.

Jag vet vad du snackar om. Tyvärr så har alla jobb någon form av sociala situationer, och alla jobb har en förväntan på dig, det går inte att undvika.

Nu vet jag inte hur svår din situation är, eller hur mycket ångest du har. Nu utgår jag ifrån att den är outhärdlig.

Du har två alternativ:

• Du borde boka tid igen och verkligen kräva hjälp från psykiatrin för at du inte kan hantera arbetslivet såsom det sociala påverkar dig. Att det verkligen är outhärdligt. Prova ångestdämpande läkemedel/SSRI, fast det är jävla träsk så det ska du också vara försiktig med. Kanske är KBT aktuellt? Kanske borde du fråga om arbetsrehablilitering om du verkligen inte kan jobba på ett vanligt jobb. Dock tror jag inte att det är så illa att du behöver arbetsrehablitering.

• Skaffa ett jobb som har väldigt begränsat med sociala sitationer. Det kan vara svårt men det gåre. Städare, väktare, busschaufför (dock måste man hantera kunder, både arga och glada) och tågförare. Ja, listan är ju tyvärr inte så lång.

Lycka till!

Du behöver något annat att tänka på. Djur eller människor eller en hobby. Massa tankar på jobbet på fritiden är inget bra tecken. Då får du inte den återhämtning som behövs. De flesta jobb är väl inte så roliga att man skuttar upp på måndagen direkt. När du fått bättre balans mellan jobb och fritid så kan du börja fundera på om det är rätt jobb du har.

Jag har jobbat med lager/logistik i många år och mig passar det perfekt - en frisk blandning av hjärndöda och intellektuella arbetsuppgifter. Har du klart för dig vad det är med jobbet som gör att du känner så här?

Min bakgrund: Har jobbat i 30 år i skilda branscher och alltid känt det du beskriver, tills jag hittade lagerjobben (har bytt nu pga att kroppen inte pallar tunga lyft och jobbar administrativt och är rädd att börja känna samma självmordspanik som förr...)

Min slutsats: Om dina grundförutsättningar kvarstår, så måste du hitta ett jobb som passar dem så perfekt som det går.

Är du deprimerad, eller trivs du med livet i stort och det bara är själva jobbet som orsakar denna aversion? Försörja oss måste vi på ett eller annat vis, däremot finns det ju inge större hinder för hur vi gör det, så länge vi håller oss inom lagens råmärken... Personligen har jag en rik och intressant fritid, vilket gör att jobb måste vara värt det (både ekonomiskt och stimulansmässigt) för att jag inte ska bli uttråkad och typ självmordsbenägen inom kort. Antar att det kan kännas svårare om ens privatliv inte heller erbjuder stimlans.