Citat:
Ursprungligen postat av
milanbajo2
När andra drömde om att bli läkare, poliser och piloter drömde jag om att bli uteliggare. Jag har provat på det av fri vilja i tonåren. Nu är det slummen i u-länder som jag längtar till. Jag ser på youtube om familjer med fem till tio barn som lever på att samla skräp, till synes lyckliga. Åtminstone lyckligare än de flesta svenskar ser ut att vara när de kör till jobbet. Folk klättrar i takt åt samma håll, vill skina på varandra.. Går det att gå åt andra hållet och finna lyckan där..
Istället för att samla skräp ser man till att ha ett kapital så att man slipper hålla på men man antar ändå deras levnadsstandard och skaffar sig en fin fru. Ström, mulltoa, ris och internet. Madrass och ev. fläkt på golvet. Exempelvis i colombias favelas. Medellin kan vi säga, någonstans i utkanten:
http://southamericabackpacker.com/wp...1200x800_c.jpg
Vad krävs för att frigöra sig från materialismen och komma så långt att man kan trivas och bli lycklig i slum? Lycklig och nöjd med det lilla.. Hur gör man?
Har du läst boken "
Shantaram"?
Den blev övermåttan populär för en ca tio år sedan, och är delvis baserad p författarens egna livserfarenheter.
Han rymde från ett fängelse i Australien, och satte sig på ett flygplan till Bombai, Mumbai, i Indien.
Och det första han fick syn på när han tog tåget, när tåget passerade ett slumområde, var en vit skäggig man som stod och sträckte på sig på morgonen utanför sin slum-kåk.
Han såg lycklig och fågelfri ut tyckte författaren.
Så han lade det på minnet.
Efter att ha levt på hotell osv några månader i Mumbai så blev han plötsligt hemlös, men eftersom han hade en indisk vän som själv bodde i slumområdet så blev han inbjuden till att bo där själv.
Så han flyttade in i slummen.
Där trivdes han sen Ytterst bra.
Han hade inga ägodelar att tala om, förutom en sjukvårdsväska (som gjorde honom till slummens egen doktor).
Det blev hans jobb i slummen liksom. Men han blev mer och mer involverar i slumstadens vardagsliv, och mer och mer accepterad bland de bofasta.
Ja, det kostar tydligen pengar att bo där. Man måste betala hyra till slummens hövding.
Det är en ledare som valts av invånarna själv genom omröstning - ingen gangster alltså.
Som sagt så upplevde författaren sin tid i slummen i Mumbai som sitt livs allra bästa period.
Han hade inget, praktiskt taget inget alls - förutom det som betydde allra mest. Dvs intim vänskap och omgivningens respekt och tillit. Ingen i slummen hade några särskilda materiella tillgångar, men de hade alla varandra, och med hjälp av det lyckades de alltid ta sig genom även de svåraste livsprövningar som de ställdes inför.
Du kan alltså testa att flytta in i slummen i Mumbai ...
Fast ... jag tror nog att de "stängt dörren" för fler västerlänningar vid detta laget.
Jag kan tänka mig att alldeles för många västerlänningar på jakt efter mening i livet sökte sig till dem efter att den boken kom ut - och att de då tröttnade på det.
Men, det finns ju fler slumområden.
Även om Dharavi är världsberömt faktiskt.
---
USA finns också.
Du känner säkert till alla de tonåringar som rymmer hemifrån, som hamnar som porträtt på något mjölkpaket ...
Det är alltså inte Bara såna som blir bortrövade och mördade.
Utan många, ganska så många faktiskt, rymmer hemifrån med vett och vilja - för att ansluta sig till den subkulturella "luffarrörelsen" som fortfarande lever i sydvästra USA.
Stora grupper av tonåringar som reser godståg som fripassagerare, med varandra,
som sover under bar himmel i öken.
Det finns gamla övergivna militärbaser som har omvandlats till riktiga "luffarstäder" pga detta.
Där dessa tonåringar alltså lever i perioder.
Som sen reser vidare till nästa ställe de har hört talas om ... osv.
---
Är du däremot ute efter lite ... "spänning" ... så finns ju alltid Lagos i Nigeria.
Där, kring Lagos, hittar du en av världens snabbast växande kåkstäder.