Vad är det värsta ni har varit med om?

Här har man möjligheten att beskriva det värsta man har varit med om och om man så vill, hur man har bearbetat det i dagsläget. Jag tänkte beskriva mina fem värsta händelser i livet men jag trots det är en relativt decent människa idag.

- Såg min pappa dö i cancer år 2005 efter tre års kamp, jag var 10 år. Det absolut mest smärtsamma och tuffaste jag har varit med om i hela mitt liv.
- Min mamma blev tillsammans med en ny man, han manipulerade henne på bostad och pengar samt låg med prostituerade i Stockholm under deras förhållande. Han stal även saker och hans dotter spred falska rykten om mig och andra personer i skolan.
- Som om min mamma inte hade lidit nog (efter sin livskärleks bortgång och den manipulerade mannen i 7 år) så startade hon ett nytt företag med en av sina bästa vänninor. Den här kvinnan gjorde så att min mamma fick arbeta dag ut och dag in med försäljning, det administrativa samt hennes två andra jobb. Väninnan åkte iväg på "affärsresor" till Los Angeles bland annat för att träffa varumärken och vara otrogen mot sin man. Det var oerhört tungt för mig att bevittna hur min mamma blev behandlad.
- Genomled psykisk ohälsa vintern 2015/2016 på grund av ett väldigt stressigt jobb, ett olyckligt förhållande och andra faktorer, var ett nervvrak.
- Jag blev kär i en engelsman under min sommar i Kanada, flög till Nya Zeeland för att fortsätta vara med honom, blev dumpad min andra dag. Han berättade att under tiden vi hade varit ifrån varandra så hade han gått tillbaka till sitt ex som var från Nya Zeeland. Där stod jag på andra sidan jorden utan jobb, bostad, vänner eller familj med en 12 timmars tidsskillnad.

Alldeles för tidigt avliden farbror som jag var väldigt nära. (Cancer)
Självmördad väldigt nära vän.
Mördad väldigt nära vän.
Ett förhållande med fel kvinna.
En laddad pistol mot tinningen.

Allt ovanstående slet en hel del på psyket!

Edit: Jagad av ett jävla gäng turkar i Turkiet under 2 dygn var också rätt hårt.
Edit2: Inte så jätte jobbigt psykiskt men avkörning med motorcykel och en massa brutna ben, både kropp och själ fick sig ett par rejäla törnar.

Krockat med ett träd i hundra km timmen.

Har helt säkert förlorat lite celler i hjärnan

Den absolut värsta händelse som drabbat mig hittills inträffade då jag var i tonåren .En betydligt äldre man ville att jag skulle ligga med honom och då jag inte ville och drog mig mot dörren slog han ner mig med full kraft .vi hade inte haft någon samvaro alls innan ,inget hångel eller så .det kom från ingenstans och hans raseri var det värsta jag någonsin varit med om.Jag trodde att han skulle slå ihjäl mig .Efter detta fick jag väldigt svårt att lita på någon överhuvudtaget och jag var i flera år rädd för den som utsatt mig .Jag har känt skam över det hela och inte velat samtala om saken.Jag har haft ångest och vaknat nattetid med kvävningskänslor.

Jag har kämpat på ändå och skapat ett bra liv ,haft motgångar ,bland annat en man som trackade mig på mitt gamla jobb ,jag blev väldigt rädd igen och orolig.När jobbet sa åt honom gav han sig dock.

I övrigt har jag förlorat människor jag älskat och hållit nära ,det är tyvärr livet.

Kom ihåg att leva för livet är skört

Min födsel - en hemsk händelse jag aldrig kommer över.

- Min pappa dog i en brand när jag var liten.
- Blivit sexuellt utnyttjad som barn av ett antal personer, inklusive 2 av min mammas pojkvänner..
- Såg min mamma bli misshandlad av en av mammas ex, vid flertal tillfällen.
- Blivit våldtagen av mitt ex kusin när jag låg i sängen och kräktes pga för stort intag av alkohol.

Detta resulterade i en ganska så allvarlig "tonårsrevolt" vilket senare resulterade i att jag hamnade på fosterhem. Två år efter det blev jag placerad på ett HVB hem.

- Såg min mamma sakta tina bort och tillslut dö av sjukdomen KOL när jag var 17 år gammal. Jag tog hand om henne från det hon vart diagnostiserad tills hon dog..

Allt detta har resulterat till depression, katastroftankar, ångest och social fobi..
Men jag kämpar på!

Min bror dog i en olycka för ungefär ett år sedan. Det samtalet jag fick när jag fick det berättar för mig kommer jag aldrig att glömma, sen den närmaste veckan efter det förstår jag inte hur man klarade. Att se mina föräldrar var smärtsamt och jobbigt för man vet att det kvittar vad man gör så kommer det inte göra saker och ting bättre.
Jag personligen klarar mig rätt bra i det hela nu ett år senare. Det gäller att gå in med rätt inställning i det som hänt och inte gå och tycka synd om sig själv, då blir man bara en belastning för alla andra och det vill jag inte vara. Livet måste gå vidare hur tungt det än må vara

En enskild händelse kan jag inte plocka fram men de 10 senaste åren har till största del mest varit mörker. Depressioner är inte att leka med, många stunder har jag undrat om jag kommer att överleva min. Men vissa dagar är bättre än andra.

Att snedtända på droger kan vara fruktansvärt. Att avtända också.