Om jag vägrar medicinering, vad händer? Kan jag byta läkare utan problem?

Hej

Jag har varit mått jättedåligt inom mig i snart 10 år och det blir hela tiden sämre. Senaste tiden har det varit extra illa med allt från panikattacker till akutbesök på psyket. Det hjälper inte precis att precis allting går åt skogen hela tiden för mig. Läkarna tar ingentin jag säger till dem på allvar de bara skriver ut mer mediciner. Här testa det här. Byt till det här istället. Ingen medicin har hjälpt mig. Skulle helst sluta helt med medicineringen men doktorn vill absolut att jag ska äta det och jag är orolig att om jag vägrar medicinering så kan doktorn rekommendera för FK att jag ska bli av med min sjukersättning. Kan vägran av medicin ses som en ovilja från patientens sida och orsaka indragen sjukersättning till följd? Jag förstör min kropp med all medicin och det hjälper inte ens.

Doktorn ville att jag skulle gå i samtals terapi och jag var där på första terapimötet i fredags förra veckan och känner redan att det är lönlöst. Hon säger att jag ska göra avslappningsövningar som hon gett mig papper med instruktioner på, och se på några skumma videos på nätet där folk sitter och petar och knäpper på diverse föremål och gör konstiga ljud med munnen, jag fattar inte vad det ska göra för nytta för mig.


Jag har verkligen försökt att ta mig ur detta på egen hand men hela tiden när jag försöker så möts jag av motgångar, saker jag inte har någon kontroll över. Jag börjar på allvar tro att det ligger en förbannelse över mig. Nu har jag ingen energi längre kvar att kämpa med, ibland tar jag mig inte ens ur sängen på flera dagar.

Vart vänder jag mig om doktorn inte lyssnar på mig eller tvingar mig att ta medicin? Kan jag begära att byta doktor eller kan han försöka sabotera för mig så jag går misste om mina sjukpengar då? Vad kan hända i värsta fall? Och vad ska jag säga som anledning att jag vill byta doktor, måste jag säga en anledning över huvudtaget?
Jag hade en bra doktor förut, men dem byter läkare hela tiden på kliniken och han jobbar inte kvar längre...

Klart du kan byta läkare/psykolog eller vem det nu kan vara du har din kontakt med!
Det är bara att säga det så ska de fixa det åt dig oavsett vad dem säger!

Men det kan nog ta lite extra tid innan du får din nästa tid dock.

Är man inte nöjd, då har man rätt till ett byte, du betalar ju faktiskt för besöken!
Skulle det mot all förmodan INTE lösa sig, och att du skulle bli behandlad på ett sätt som du upplever som direkt dåligt so kan du kontakta Patientnämnden i den kommun du bor i!

Angående medicinering:
Jag får känslan av att mediciner är den allra lättaste vägen ut ur ett problem, eller snarare något som kan skuffa undan problemet tillfälligt ( så länge medicinen finns i kroppen ) men enligt mig så kan ju problemen bestå om man inte tar tag i dem på djupet!

EDIT:
Angående FK ersättningen så är jag osäker, men hoppas att någon annan här kan svara på det!

Men kommer de inte fråga varför jag vill byta då? Vill helst inte behöva säga varför om jag inte är tvungen. Är paranoid att läkaren ska komma efter och försöka sabotera för mig.

När det gäller depression så är förstahandsvalet medicinering. Evidensbaserat den snabbaste metoden att kapa de värsta topparna och normalisera stämningsläget.
Terapi o samtal kommer i ett senare skede.

Ja men jag är emot medicinering varför kan de tvinga mig att äta det? Och sedan så är jag inte deprimerad i första hand utan den största problematiken har med ångest att göra.
Jag får väl hämta ut medicinen och låtsas äta den så blir doktorn nöjd, men sen spola ned den i toaletten...

Det är såsom det är. Vägrar du medicinering hör du inte hemma i specialistpsykiatrin. Klarar du dig utan medicin är din problematik hanterbar av primärvården.

Varför har du ångest? Rekommenderar KBT, men det krävs jobb. Avslappningsövningar är inte så dumt för att hantera ångest utan mediciner. Om du inte tränar eller motionerar så börja med det.

Jag blev diagnostised med GAD för rätt många år sedan. Är medveten om att det är en diagnos som läkare ofta tar till när de inte riktigt vet vad de ska skriva. Jag lider säkert av någon annan diagnos också, men vet inte vad det är. Har läst om en del och flera symtom stämmer in på bl.a. borderline syndrome men samtidigt är det några av dess vanligaste symtom som inte alls stämmer in på mig.

Jag har ångest över näst intill allt känns det som. Det är ständigt något jag oroar mig över. Visserligen har det hänt extremt mycket skit i mitt liv, som säkerligen skulle orsaka vem som helst ångest, men även mindre saker ger mig en obeskrivlig oro och tankar jag inte kan släppa. Är otroligt överkänslig. Händer något så tar jag åt mig 100 gånger värre än vad en normal människa gör och sedan bär jag med det inom mig och ibland kan jag fortfarande tänka på småsaker som inträffade för flera år sedan.

Folk runt om mig säger men sluta tänk på det där fåniga, det är väl inget. Eller oroa dig inte för det där, det kommer gå bra, försök tänk logiskt. Problemet är att jag inte KAN sluta tänka på det! Det är ju inte så att jag vill gå runt och må dåligt och ha ångest hela tiden.
Visserligen har ångesten kommit och gått i vågor genom åren, ibland har jag haft perioder då jag mått lite bättre och kunnat ta mig för med mera. Men de senaste månaderna har jag mått rent piss och jag tror inte det kommer bli bättre igen. Nästan varje natt när jag ska sova så har jag ångest, massa tankar sätter igång som jag ältar i mitt huvud och kan inte släppa dem. Blir tvungen att ta Sobril som är det enda som någorlunda fungerar för mig men är ångesten för stark gör Sobril ingen nytta. Sedan måste jag ofta ta Zolpidem för att kunna sova. Dessa två preparat är i princip det enda jag tar nu, har slutat med allt det andra som ändå inte gjorde någon nytta mer än fick mig att känna som en zombie och ändå hade jag ångest.

Jag blev skickad på KBT för några år sedan men hon sa du mår alldeles för dåligt psykiskt i det här läget och kommer inte kunna ta nytta av den här terapin för man måste må någorlunda bra för att kunna ta till sig de här övningarna. Jag står sedan några månader i kö för att testa det igen, då jag är desperat nu, men det är lång väntetid.

De perioder jag orkar mig utanför hemmet så tränar jag på ett gym då alla säger att det ska få mig att må bättre men det är inte heller det lättaste, dels för att jag hatar att träna i sig men jag har dessutom flera kroppsliga fel problem med min rygg och misstänker att jag även har låg testosteron då jag orkar ingenting, är helt totalt slutkörd efter att ha tränat i 25-30 minuter och har gått och tränat i flera månader nu men blir aldrig mer uthållig och bygger inga muskler. Ska be läkaren om att testa för låg testosteron och se om det är orsaken. Säkert så lider jag av det, och då blir väl det ännu ett ångestmoment i mitt liv.

Klarar och klarar. Definiera klara? Om det betyder att jag "mår bra" utan med hjälp av medicin, så "klarar" jag mig inte utan, men samtidigt ser jag ingen vits med att äta den då jag mår skitdåligt oavsett.
Jag gick tidigare på stödsamtal för några år sedan och dessa åtminstone gjorde att jag hade någon att prata om mina problem med och be om råd på hur jag bör lösa olika problem, men de mötena drogs in för terapeuten slutade komma till min vårdcentral (bor på mycket liten ort) och nu finns ingen terapeut på orten. Så därför skickade min läkare på psykkiniken mig till en annan terapeut som arbetar på själva kliniken (detta är på en annan ort än där jag bor), men den terapin är ingen mening med, hon säger att jag ska titta på videos på Youtube osv och skickade mig länkar via e-mail men det har inte hjälpt.
Står även i kö för KBT på samma klinik men det tar ju år och dagar innan man får komma dit.