Ätstörning som ballat ur! Vad ska jag göra?

Det tog slut mellan mig och min sons pappa för 3 månader sedan. Min son är idag 21 månader.

Jag har varit sjukt missnöjd med min kropp efter att han föddes men har inte orkat ta tag i träning och kost, det har liksom gått upp och ner. Jag är en person som inte ser ut att väga det jag väger, har ofta fått höra: "va? Väger du så mycket? Det ser absolut inte ut så" osv osv. Jag skulle säga att jag normalt brukar ligga på 73 kg, när jag varit vältränad (är 164 cm).

Har alltid haft en skev bild när det kommer till min kropp, alltid känt mig stor och obekväm i tajta kläder. Haft problem med hetsätning med panikångest. Men nu har det helt ballat ur och jag känner hur den här ätstörningen kontrollerar hela mitt liv. Jag har i princip börjat svälta mig själv. Jag äter varje dag men väldigt lite, ligger hela tiden på underskott och fyller i alla kalorier i en app och dokumenterar alla steg jag tar under en dag. Får panik om jag är på en föreläsning och måste sitta stilla. Vill stå upp och röra på mig, promenerar gärna i syftet att bränna kalorier. Här om dagen stod jag och hoppade i badrummet samtidigt som jag hängde upp tvätt. Ni hör ju, jag vet att det är sjukt att göra så men jag känner att jag måste. Jag vill inte vara sånhär men samtidigt vill jag inte tappa kontrollen, är så jävla rädd för att gå upp i vikt.

Måste tillägga att jag vägde drygt 78-79kg för 3 månader sedan och idag väger jag 66 kg.. jag har drygt gått ner 12-13 kg.. jag skäms för jag ljuger för familj och vänner, skickar foton på mat jag lagat som jag knappt äter själv.. fryser in och ger till min son.. jag vet inte hur jag ska söka hjälp? Orkar inte prata med någon läkare på VC för det känns inte som dom kan ngt... och vänta på en remiss... så är det kö så jag kanske inte ens kommer att få någon hjälp? Bor i Göteborg och är 31 år..... någon med erfarenhet som kan ge tips? Snälla inga dumma kommentarer, jag är medveten om att detta inte är ett normalt beteende..

Låter som att det blir mycket för dig med att hålla bort fokus kring mat och vikt. När jag läste din text så tycker jag inte riktigt att jag kan se vad som är anledningen till att du vill gå ned i vikt? Har du haft problem med mat och för mycket träning innan i livet? hur är din kroppsbyggnad? är den väldigt "muskulös"? frågar då du berättar att andra inte brukar tro att du väger så mycket som du gör. Muskler väger ju mer än fett..

Finis

Där va jag otydlig. Det började med att jag ville gå ner i vikt efter att det tog slut med min sons pappa, så har det ballat ur bara. Jag är en allt eller inget människa, känner mig inte nöjd. Jag har haft en ganska muskulös kroppsbyggnad, nu vet jag inte vad jag har för kroppsbyggnad egentligen känner mig fortfarande "bajtig". Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få det här förhållandet till mat...

Du hetsäter inte någonting nu? inte ovanligt att vissa tex inte klarar av att utveckla anorexi då
det är ett för stort sug efter mat, socker när de försöker att "banta" etc... den "misslyckade" anorexin som den kallas... Jag tänker att man får problem med för lite näring i kroppen när man slarvar med mat/födointag och det gör ju att hjärnan inte blir skarpast till sist och ett ont hjul kan uppstå....
Att vi inte kan resonera oss fram till hur vi ska bryta problemet...
Du har inte någon hormonell problematik i grunden? jag tänker på t ex PCOS?

Psykiatri och psykofarmaka --> Psykisk hälsa
/Moderator

Svårt att veta, men en sak som det kan vara är ett behov av att känna kontroll. Din framtid kanske ser oviss ut nu, och ovissheten kan kännas hotfull. Du kanske upplever att du inte har en bra väg framåt i livet. Då kan behovet av kontroll på något annat område kännas väldigt viktig, för att inte bli galen. En kontrollerad viktnedgång, självsvält, i ditt fall. Ett sätt att komma ur detta är att erkänna att din livssituation känns sorglig. Kanske vill du släppa fram inre sorg i kontrollerad form via självsvält.

Kanske ett snack med en kurator skulle hjälpa?
Om inte så kanske han/hon kan i sin tur guida dig till nån annan som kan hjälpa till.

73 kg på 164 cm är rätt så högt också. Alltså är du ännu större nu. Det finns olika dieter som kan hjälpa. Paleo/keto ska vara bra för dig mentalt också. Testa det. Ät mer kött.

En av de mest idiotiska saker man kan göra är att ge dietförslag tilll någon med en ätstörning. I synnerhet till en person som du inte känner överhuvudtaget.

TS, i första hand bör du nog ta kontakt med psykiatrin. I andra hand eventuellt en dietist, efter psykologisk/psykiatrisk konsultation. En ätstörning är i allmänhet inget man fixar själv, och du har redan kommit långt på vägen genom att själv inse att det är ett problem.

Tycker det är intressant med ätstörda människor, jag kan verkligen inte relatera... liksom, tycker du inte om mat? Ostron, champagne, goda såser, grillat..? Ett glas rött och en köttbit? Krämig pasta eller en god sallad? Fattar inte hur man kan vilja leva livet utan att äta gott.

Men tänk på ditt barn, föregå med gott exempel så inte han blir helt knäpp. Ät jämna måltider, ät tillsammans.

Som jag skrivit så har jag alltid haft lite högre vikt pga muskler och har aldrig fått höra att jag är stor. Vikt och BMI tycker jag inte man kan gå på. Läs tråden istället? Som du ser har jag problem med att jag svälter mig och har gått ner 13 kg på 3 månader. Pucko

Det är precis det jag gör.. jag älskar mat, inte det som är felet.. är bara besatt av intag kalorier och att jag ska gå ner i vikt.. blir inte nöjd och vill inte tappa kontrollen.. blivit mer triggad av att hag gått ner snabbt och när folk säger till mig "oj vad du gått ner i vikt".. tro mig, jag vill äta det! Men det hade förstört mig dag och antagligen hade jag försökt spy upp det..