Deprimerade på Flashback, hur går det?

Kloka insikter som säkerligen kommer hjälpa dig vidare, det är okej att må skit, finns ingen anledning att må dåligt över att man mår dåligt. Heller inget fel att vilja bli framgångsrik och lyckas, jag hoppas dina nyvunna insikter får dig att må bättre.

Nej alltså jag har suttit fast i mitt liv i hela mitt liv och nu har jag möjlighet att börja om (verkar det som och man ska inte ropa hej först man är över ån). Jag antar att det mest handlar om att jag inte kan släppa saker. Allt är frid och fröjd och mitt liv fantastiskt bra under alla omständigheter men jag blir som manisk i perioder och då bubblar allt upp.

Ett exempel. En människa fick psykos och all världens vanföreställningar och ringde min mamma och berättade att jag hade en extrem hotbild mot mig och att människor (organiserade kriminella) skulle mörda mig. (Eftersom personen fått psykos och trodde att hen blivit oskyldigt anklagad för en massa saker) Det var på nivån att personen upplevde det så verkligt att hen försökte begå självmord. Jag fick inte veta någonting och när jag skulle gå hem en mörk kväll frågade min mamma. "Ska du verkligen gå hem själv?" Vilket jag tyckte lät skitkonstigt eftersom jag gjorde det var och varannan kväll. Hennes pojkvän såg jätteorolig ut, tyckte jag var ännu skummare (ville följa mig en bit) men jag ryckte på axlarna och gick glatt hem. Alltså min mamma trodde att det verkligen fanns en hotbild mot mig och struntade i att säga något och om det nu inte hade varit en psykotisk människas fantasier, hade jag kunnat råka illa ut. Plockats och skadats. Jag fick veta det senare några dagar kanske efteråt och blev skitchockad, jag hade ju inte gjort något alls och satt hemma och rökte och bara, jahopp så nu ska jag dö... Strax över tjugo och det kändes riktigt surt men vad ska man göra än acceptera läget? Sedan ringde morsan polisen (inte rakt av från början) och fick höra att det var psykos helt utan verklighetanknytning. Jag tycker att det var riktigt jävligt att skita i att säga något på en gång när det hade kunnat handla om mitt liv.

Blev osams med mina syskon och dumpades mitt i natten i Stockholm (många mil hemifrån) och drev omkring ensam mitt i natten och fick slå mig i lag lite med främmande knarkare innan jag promenerade vidare. (Sen fixade morsan skjuts och hämtade mig). Folk kan tro att jag hänger här för "uppmärksamhet" nej, jag tycker att folk verkligen varit riktiga jävla skitstövlar och jag är enbart på Flashback för att hämnas genom att ge tillbaka. Ingen har någonsin bett om ursäkt för något, bara hittat på ursäkter.

Jag förstår att det kommer bli jobbigt att lämna allt jag känner igen och till och kanske misslyckas jag, men jag har aldrig haft ett liv med min familj och vill pröva om jag faktiskt kan få ett och ett bättre liv utan dem. Det är deprimerande, att de aldrig gjort något för mig utan alltid krävt mest av mig till dem. Jag skulle aldrig låta en ensam tjej riskera att råka illa ut, lämna henne ensam, riskera att plockas osv. Jag tycker att det är oförlåtligt, särskilt när de aldrig skulle be om ursäkt. Faktum är att det betyder så lite att om jag tog upp det skulle de inte minnas eller låtsas att de inte minns
För att oviktiga saker glömmer man eller skiter i att prata om.

Tänkte byta efternamn också för att slippa heta samma som dem.

Är det inte konstigt? Vissa skiter helt i ens liv, väl och ve medan någon man knappt haft något alls med försöker få ordning på en inbillad situation genom att avsluta sitt eget liv och inte utsätta andra för något?

Det har varit en jobbig dag. Panikattacker och en hel del tvångstankar. Legat typ apatisk i sängen då jag inte orkat röra mig. Nu känns det lite bättre förmodligen då jag haft panikattacker så kroppen är typ slutkörd men känner att det är väldigt deppigt i huvudet och den här generella ångesten är inte rolig den heller.

Men det var ett tag sen jag hade flera panikattacker på en dag så det är väl positivt iallafall. Försöker tänka att det kan bli bättre imorgon men depressiva tankegångar är svåra att hålla på avstånd. Jag hoppas att jag kan somna någorlunda i tid idag så att jag slipper kämpa emot tankarna.

Jo, jag hade Haldol kvar, sen jag slutade med den i november.

Tack! Jo, psykiatern ringde för ett par timmar sen o det var helt ok att ta bort den där äckliga Aripiprazolen, o fortsätta med Haldol. Hoppas nu bara att jag inte blir stel igen av den. Samt att det inte tar allt för lång tid att apatin ska släppa.

Humöret är i.a.f. lite bättre idag.

En väninna "tvingade" mig att vi ska ses i morgon, eftersom hon vet att jag måste komma ut lite, o det vet jag själv också. Mår bättre av att komma ut, men att bara ta tag i det...

Tack.

Är ingenjör och håller på med CAD och kraftelektronik bland annat. (Har druckit starksprit i mängder nu så det ger mig en gnutta frid (om än så dimmig)). Tar tillbaka det jag skrev igår. Är egentligen deprimerad och har varit så länge. Har till och med skapat en tråd hur man kan "bota" eller i alla fall dämpa depression med meditation - något man måste vara väldigt precis och noga med (dagligen). Har varit fri från depression länge men pga familjeproblem har det återkommit senaste året. Mitt utövande av meditation beror på hur mycket ork jag har. Tyvärr har den varit minimal länge.

Känslan kommer över mig då jag känner att jag inte har något val. Självklart vet jag att det finns ett val då det finns miljarder människor som lever olika slags liv. Dock känner jag mig som en modern slav som måste spara ihop till lån, hus och annat för att leva respektabelt. Jag är ung och brottats så länge jag kan minnas med mina tankespöken i form av ångest, dålig självkänsla och depression och har jag mycket svårt att stå på egna ben. Jag känner mig ynklig och har svårt att känna värde i mitt liv och min existens pga av min tyranniska far bland annat.

Vad som får mig att stanna kvar i detta är en totalförnekelse som egentligen går att härleda från mitt icke-existerande självförtroende. Mår mycket dåligt och vet inte vad jag ska göra. Känner mig så ynklig och meningslös. Medicinerar med alkohol väldigt ofta och det hjälper. Vet mycket väl att det inte är en långvarig lösning och det börjar bli destruktivt men jag är desperat och försöker hålla huvudet över ytan. Ibland skulle jag bara vilja kasta av mig ryggsäcken vi kallar västvärlden och bara bli munk eller nått skit. Vad vet jag? Jag är bara så trött på att vara ett kugghjul i maskineriet. Jag skriker efter hjälp.

Tack för att du bryr dig.

Just nu är det illa, känner för att skada mig själv för första gången på länge och tror jag skulle behöva läggas in igen. Det blir första gången på länge. Har inte varit inlagd sedan april 2016. En del av mig skulle vilja dö, men tror att det bara är typ 30% eller nåt. De resterande procenten känner ändå att saker håller mig kvar.. Men vill verkligen skada mig. Tack för att du är en god medmänniska.

Varför vill man skada sig själv? Är genuint nyfiken. Känns det bättre efteråt?

Jag känner att den mentala smärtan - t.ex. rädsla, orolighet, ångest eller panik - lättar betydligt när jag får fysiskt ont någonstans i kroppen. Det balanseras ut.

Det kan jag nog förstå.

Allt går att lösa men det är så svårt att se när man är på botten tyvärr. Fundera på vem du vill vara om 5 år och vad du kan börja göra redan idag för att komma lite närmare den personen. Ingenting kommer av en slump tyvärr så man har bara två val: Ge upp och du kommer vara din värsta fiende i 40-50 år till (det är en sinnessjukt lång tid) eller börja göra något litet redan nu för att förändra din livssituation.

Det är svårt men det räcker oftast med att göra något litet i början. Titta inte upp mot den långa trappan och få ångest för att det finns så många steg att ta, börja med att kolla på första steget, kliv upp på det och när du är redo så börja kolla på steg två.

Jag ber om ursäkt men jag har lite svårt att följa dig, men vad jag förstår känner du dig förbisedd och och bortvald om det är rätt ord? Detta av dom människor som skall stå dig närmast vilket naturligtvis också är det svåraste sveket att hantera. Och ur ditt exempel är det lätt att förstå känslan du beskriver, din egen mamma valde att utsätta dig för fara, även om faran inte var verklig. Jag antar att exemplet skildrar din uppväxt och vad det är du också vill lämna. Jag hoppas verkligen att du kommer dit du vill vara, att du får människor omkring som är måna om din säkerhet och din person. Om du vill får du gärna skriva en kort rad när allt det du säger tagit plats och berätta hur det har gått. Lycka till.

Kom du i säng? Fick du sovit ordentligt? Klart att det kan bli bättre imorgon men i stunden har morgondagen sällan någon plats. Vet inte om det kan hjälpa men jag tröstar mig när det är som värst att allt förändras. För mig är det något tröstrikt i känslan att det kommer inte alltid vara som det är nu. Och även att all min oro och ångest över saker inte spelar någon roll sent på kvällen, eller för den delen under dagen när jag ändå inte kan påverka. Också enklare sagt än gjort. Hoppas du fick din sömn och din dag idag blev något bättre.

Skönt att höra, hoppas du kommer ut men framförallt hoppas jag du mår lite bättre av det. Det verkar som att du ändå har självinsikt och är mån om att förändra dom saker som inte fungerar, en viktig egenskap. Ha en fin kväll!