Vi singlar drömmer oss till familjelivet, stämmer även motsatsen?

Jag har lyckan att vara i en relation där vi ger varandra plats, dvs kan hitta på saker på egen hand ofta utan tjafs.
Men visst funderar jag ibland men inte särskilt seriöst på hur det skulle vara att bli singel, då skulle jag nog satsa på ONS eller KK.

Människan är trots allt otacksam plus att man aldrig blir nöjd, om man inte möter sitt innerst och i dagens samhälle blir det ovanligare och ovanligare.

Sedan vill jag väl mest bara peka på att kärleken faktiskt bara varar i 2-3år sedan går nivåerna ner i hjärnan, det är faktiskt vanlig biologi. Själv är jag lite orolig över min situation då jag seriöst enbart verkar gilla jakten, men men.
99% av alla skulle tjänat på att satsa på en kärnfamilj, det skapar trots allt säkerhetsnät och en anledning att jobba vidare.

Man får ta och gratulera, du verkar leva det perfekta singellivet.

Lite mer OnT: Jag kan absolut känna igen mig i TS, om än inte riktigt till 100% då jag verkligen inte har någon längtan efter barn. Mitt singelliv går väl i stort sett ut på att försöka hålla tankarna borta från att jag saknar den närhet en partner kan ge - förutom när jag är på jobbet för då har jag fullt upp med annat. Funkar väl för det mesta hyfsat att åtminstone till stor del hålla tankarna borta med hjälp av spel, film och pubbesök.

Men om vi håller oss till trådens TOPIC så längtar inte jag personligen ett dugg till singellivet för cirka 15 år sen som var oerhört trist i längden med one night stands, superkorta relationer med halvgalna kvinnor och diverse besvikelser.

Familjelivet vinner i längden och det stort

Har fru och barn, villa osv...

Jag kan längta till att få en kväll själv, spela spel, käka onyttigt, se på film eller bara slösurfa. Sådana kvällar är inte så många med småbarn och fru.

MEN, jag skulle aldrig vilja vara "singel" igen. Det är skitkul vid en väldigt snabb anblick, "ooh, man behöver bara tänka på sig själv, kan göra vad man vill, inget ansvar", men sedan inser jag hur deppig jag hade blivit efter bara ett par veckor med det livet igen.

Framförallt är det barnen som gör livet värt att leva. Det är såååå otroligt ibland. Även om det också är otroligt jobbigt ibland.

Men vissa är ju onekligen mer lämpade som singlar. Jag personligen hatar att resa och träffa människor så det är absolut inget jag lider av att inte kunna göra. De som gillar sådant kan nog ha ett roligare liv i "mitten av livet" som singlar, men sedan kommer den sista tredjedelen av livet. Har man då inga barn tror jag det blir väldigt tyst.

För en gångs skull kan jag hålla med dig utan förbehåll att familjelivet är överlägset singelivet.

Nej, personligen har jag aldrig tyckt om singellivet så det är absolut inget jag drömmer om. I synnerhet sedan jag träffade min man och vi gite oss har jag inte ägnat singellivet en tanke, det är helt ointressant. Finns absolut ingenting som slår tryggheten, den ovillkorliga kärleken, ömheten, lojaliteten och den djupa förståelse man hittar hos sin själsfrände - det är lycka. Hade jag tvingats bli singel nu så hade jag gått ner mig totalt, livet hade bara varit mörker och depression, helt tomt utan det där som gör mig lycklig. Singellivet suger något otroligt mycket, har alltid gjort och kommer alltid att göra.

De som däremot lever i ett dåligt förhållande drömmer kanske om att vara singlar igen, det vet jag inget om.

Så är det nog dessvärre. Vi som inte har allt det där med barn villa Volvo mm är nog avundsjuka. Men sen tror jag inte dom skulle va så avundsjuk på en singel om dom nu har ett bra familjeliv. Men visst dom drömmer sig säkert bort dom med till hur det va innan dom bundit sig och hur lätt allt va när man va singel .

Jag kan sakna den möjligheten som finns när man är singel att bara dra iväg. Man kan åka någonstans på måfå utan att veta när eller hur man kommer hem. Visst har man jobb men det går oftast att kompromissa med på ett annat sätt än familjens trygghet.

Många av oss tror ju i att man kan leva mer äventyrligt mellan 20-30 års åldern och på så sätt "få det ur sig". Till viss del så stämmer det men vi människor har olika personlighetsdrag vi får drass med och det är inte något som bara förvinner när man fyllt 30.

Jag tror att det är viktigt att ha en trygghet i sig själv utanför familjen. Skulle min fru vilja skiljas imorgon så vill jag inte tro att jag bara skulle lägga mig ner och dö. Snarare får man ju då fokusera på det som faktiskt är skönt med singellivet.

"...ta fram en väska och packa. Backpacka på varje plats i världen". Varför tror du att man inte kan göra detta när man är i ett förhållande? Tvärtom säger jag, sådana saker blir bara bättre när man har ett förhållande. Då äventyrar man ihop med den man står närmast, den man litar mest på, den man känner sig tryggast med - ens bästa vän.

Hade aldrig gjort sådant som singel, men med min man både kan och vill jag utforska världen.

Gör som alla andra singlar och knulla runt.
Det är ju as kul att välja runt och ha sig innan man bestämmer sig.
Tycker inte du ska lägga sån tyngd på att du vill ha ett familjeliv.
Det blir så desperat.
Acceptera att du är i den situationen som du i och ta vara på den här tiden..
Händer det att du hittar den perfekta så händer det. Som man är det ändå bäst att ha flera brudar som springer efter en.. njut!

Hade jag varit du så hade jag hört av mig till alla brudar som jag känner, reggat mig på tinder o badoo, åkt runt träffa så mycket nytt folk som möjligt och försökt knulla med precis alla brudar som man vill ha. Lek med dom, va så ego som möjligt

Ja är kvinna och runtknullande betyder inget alls för mig.