Vi singlar drömmer oss till familjelivet, stämmer även motsatsen?

Som singel är jag avundsjuk och tänker på hur roligt par har det med barn, kärlek, sexliv och familj. Så deprimerande att man bara är åskådare till livet när andra lever det fullt ut.

Kan även vi singlar ha det väldigt bra utan att veta om det för att vi är mitte i ensamheten? Kan även par bli avundsjuka på oss singlar eller har de det för bra för att dagrömma om singellivet?

Kan ni vänligen fylla tråden med alla tankar, perspektiv och erfarenheter om singellivet respektive familjelivet?

Vilken kärlek och vilket sexliv? Kvinnor är helt inkapabla till att älska män, de älskar bara vad de kan göra för henne. Sexlivet dör ganska snabbt efter man flyttar ihop och i synnerhet när man skaffat barn. Kvinnan vet redan om att hon har ensamrätt till dina resurser och uppmärksamhet så hon tar dig för givet, snabbis i missionären med lampan släckt och ett uselt handjobb varannan vecka. Hon blir fet och du får till det om du har "tur" en gång i veckan. Vidare går större delen av lönen till detta projekt medan den feta kossan kedjeröker under fläkten medan hon tjatar konstant.

Utöver detta vägrar hon lyfta ett finger, blir ännu tjockare, vägrar städa, du har NOLL att säga till om. Om inte detta vore nog så kan hon dra när det behagar henne, hon anklagar dig för att vara "kontrollerande" och våldsam. Hon tar barnen, du blir stämplad som våldtäktsman och får betala underhåll i 18år framöver. Du ska vara glad om du får säga godjul till dina barn under julen innan de går hem till sin plastpappa.

Ja, jätteavundsjuk på det där.

Vad är det för kvinna du har träffat egentligen?

Det var allt du hade att säga, herr White Knight? Man måste ju försvara "muh wamen". Alla kvinnor är likadana fundamentalt. Helt inkapabla till att älska dig idealistiskt (de älskar opportunistiskt). Likt barnen de är så saknar de moral, lojalitet och ansvar. De vet inte ens vad ordet "heder" betyder. De gör det som gynnar deras dualistiska sexuella strategi. Hypergami är på riktigt.

När jag var i en relation tidigare så kunde jag ibland sakna det där att få vara ensam och sköta sig själv. Kunde även drömma om det spännande i att försöka finna min kommande livspartner, för mig fanns det en längtan efter det där att inte veta vilken kvinna man skulle träffa härnäst utan att allt var möjligt. I ett förhållande så var det nästan så att man gick på rutin.
Är det alltid så eller var detta kanske ett tecken på att det var på gång att ta slut?

Ja, när jag har varit singel, så har jag lite grann kunnat känna så. Samtidigt har jag varit medveten om att jag ofta har föredragit att vara singel. När jag har varit i fasta förhållanden, så har jag ofta redan från första dagen varit osäker på det hela och sneglat mot ytterdörren. Föga förvånande har jag på olika sätt satt mig på tvären när det gäller att skaffa barn m.m. Jag behöver väl inte förklara varför det beteendet har redan i sig tenderat att lägga grunden för att jag ett par år senare brukade vara singel igen?

Undantaget är mitt nuvarande förhållande sedan ett årtionde tillbaka. Jag har under den här tiden inte önskat att jag vore singel. Ja, det är väl talande att jag i tidigare förhållanden ofta kände det som att jag skulle på semester när min kvinna skulle resa bort och jag skulle få vara ensam. I början av mitt nuvarande förhållande kunde jag av gammal vana känna likadant, men så fort hon har rest bort, så har det endast tagit ett dygn, max två, förrän jag börjar känna mig deppig, apatisk o.s.v. Jag mår inte alls bra av att vara utan henne. Jag är rätt säker på att skillnaden mellan mitt nuvarande och alla mina tidigare förhållanden är helt enkelt att min nuvarande sambo råkar vara rätt kvinna för mig.




Jag vet inte exakt hur allvarlig du är, så jag ber för säkerhets skull om ursäkt för att jag fann din rant rolig. Det är helt korrekt att ett x antal män har haft tämligen exakt den erfarenheten från ett långt förhållande, men den beskrivningen målar kanske inte upp det genomsnittliga förhållandet.


Jag håller med om att män i genomsnitt har väldigt generellt (jag talar inte nu enbart om förhållanden) högre moral och ansvarskänsla än kvinnor, samt att kvinnor tenderar att vara mer opportunistiska och ohederliga. . Samtidigt skulle jag ändå vilja hävda att den beskrivningen av kvinnor på olika sätt även stämmer in på många män. Samt trots allt finns det vissa saker (t.ex. vissa delar ifråga om att ta ansvar för familj och avkomma) där män i genomsnitt faktiskt presterar sämre än kvinnor.

Jag är dock lite osäker på vad "älska idealiskt" riktigt innebär. En viss grad av självbevarelsedrift och egenintresse finns det ofta, och bör kanske även finnas, i det mesta vi sysslar med. I den andra änden skulle vi ju ha rent självskadebeteende. Det innebär dock inte att jag uppskattar eller uppmuntrar till den värsta sortens golddiggerbeteende, eller överhuvudtaget till bedrägligt och ansvarslöst beteende.

Jag har under det senaste årtiondet, när jag har varit i mitt nuvarande förhållande, haft en lång krisperiod då det verkligen gick sämre än det har gjort tidigare i livet (och det har ofta inte varit en dans på rosor tidigare heller). Jag tror ingen skulle ha haft synpunkter på om min sambo hade tröttnat och dragit. Det bör väl nämnas att hon kanske inte heller alltid är ett mönster, åtminstone om man i grunden kanske har ganska höga förväntningar på sig själv och livet (vilket jag tror vi båda ändå tenderar att ha, då vi båda är högbegåvade och kanske uppfattas ha vissa potential). Jag tror dock inte att vi har hållit ihop av någon slags lojalitet (jag har i alla fall inte gjort det, då vi inte ens har barn), utan det handlar nog snarare om att vi helt enkelt är två rätt udda personer som är ganska lika varandra. Jag skulle vara olyckligare utan henne än jag är med henne, helt enkelt. Medan det skulle väl knappast vara fallet i det slags förhållande du målade upp i ditt första inlägg.

Oj! Vad var de för påhopp?
Jag tyckte faktiskt synd om dig som hade träffat en sådan skata.

Fick mig allt ett gott jävla skratt, det tackar jag för. Men om jag håller med förblir otalat.

Ja, det är ganska bra beskrivning av hur jag har känt i förhållanden. Det var just saknaden att få vara ensam och sköta sig själv som fick mig att uppleva att det var som semester när min partner skulle vara borta. Jag känner även igen det där med att drömma om att träffa någon spännande kvinna som även visar sig vara min 'soulmate', då jag alltid har haft en tendens till dagdrömmeri. Men efter att jag träffade min nuvarande för ett årtionde sedan, så har jag faktiskt inte en endaste gång dagdrömt om det. Tyvärr - för jag saknar faktiskt det lilla lyckoruset av förväntan - kan jag inte heller längre se fram emot när hon ska resa bort, då jag ofrånkomligen alltid blir deppad och hängig när hon är borta. Och visst, min nuvarande är betydligt mer lik mig på många sätt.

Jag vågar inte hävda något säkert om vad det innebär för andras förhållanden, i den mån de nu är med om liknande. Kanske är det i första hand bara frågan om allmänt dagdrömmande och en allmän längtan att få bryta vardagsrutiner, som inte nödvändigtvis behöver ha konkreta konsekvenser för förhållandet?

I mitt fall var det ju lite annorlunda, då jag alltid var medveten om att jag var osäker på mina förhållanden och i regel hade mina partners mer eller mindre lockat, lirkat och pushat mig in i dem. Jag kände faktiskt en genuin saknad och längtan efter en 'soulmate', samt hade alltid tenderat att känna mig en aning ensam, även när jag var mitt uppe i att umgås med vänner, en flickvän eller andra kvinnor. Ett tag blev jag halvt övertygad om att det bara handlade om att jag är för omogen för förhållanden, är på något sätt djupt störd eller helt enkelt inte passade för dem. Jag hade inte noterat att andra skulle på samma sätt gå runt och sukta efter en 'soulmate', att de skulle uppleva att de inte hittar någon att dela tankar och intellektuella spörsmål med o.s.v. Tvärtom, så tyckte jag att en del vänner var rätt annorlunda än sina partners, de verkade inte direkt avhandla djupsinnigheter med varandra och trots det verkade allt flyta på bra.

När jag hade träffat min nuvarande, så fick jag väl revidera det till att det faktiskt hade betydelse vem jag blir tillsammans med, att jag tydligen faktiskt kan vilja vara kvar i ett förhållande, förutsatt att det handlar om någon som jag faktiskt känner mig mentalt mer kompatibel med. När jag genomgick en neuropsykiatrisk utredning och fick veta att jag har Aspergers och är exceptionellt högbegåvad, så insåg jag även att det faktiskt kanske fanns anledningar till varför jag kanske inte har upplevt att jag har delat tillräckligt mentalt och intellektuellt med tidigare partners, även om de inte verkar ha upplevt det lika starkt. Min nuvarande är både klart intelligentare än genomsnittet och även om hon inte har en Aspergersdiagnos, så har hon en del aspiga drag (i vissa fall faktiskt mer än jag själv har). Jag skulle dock gissa att det är inte minst begåvningsnivån som är det viktiga i sammanhanget. På sätt och vis är det rent praktiskt en svaghet om båda visar aspiga drag, då det lätt innebär att båda har samma svagheter istället för att komplettera varandra.

Jag har även tänkt att om jag och min nuvarande av någon anledning inte skulle spendera resten av våra liv tillsammans, så kan jag tänka mig att leva som ungkarl resten av mitt liv. Jag är aldrig den som säger "aldrig", så det är inget direkt beslut, men med tanke på att det tog flera förhållanden och sex med otaliga kvinnor under många, många år för att hitta min 'soulmate', så känns det inte realistiskt att jag skulle lyckas med att hitta en till, samtidigt som jag vet att jag trivs i längden bättre ensam än i sakta detorierande förhållanden med icke-soulmates. Mycket av min tidigare strävan/önskan att allmänt "hitta kärleken" handlade väl mycket om att jag har sett andra göra det och för att det framhålls som ett ideal, en slags framgång, snarare än för att det verkligen skulle vara det som passar mig bäst. Lite sex och umgänge för att emellanåt bryta monotonin är i så fall nog mer min melodi.

Alla som har ett behov av lite ensamtid ibland kan självklart känna en längtan efter att vara ensam då och då, men personligen känner jag ingen längtan efter att vara just singel.

Det är jätteskönt de gånger min man tar med barnen till stugan en helg! ....det första dygnet iallafall. Sedan saknar man hela högen och räknar timmarna tills dom kommer hem.

Jag och min man har inga barn men vi älskar varandra på alla nivåer. Vi kan inte vara utan varandra och jag skulle absolut inte sakna att vara singel.

Ganska ensamt och tråkigt i jämförelse att få vakna upp och lägga sig med honom. Laga mat tillsammans och bestämma våra helger tillsammans. Vi tränar ihop. Vi pluggar ihop. Vi gör allt tillsammans.

När jag är ifrån honom och sover ensam kan jag inte ens sova längre. Jag är uppe hela natten istället för att jag saknar honom.

Det skulle aldrig funka att vara ensam för länge utan honom. Jag måste ha honom vid min sida.

I framtiden när vi är äldre så ser jag hellre att jag går först än honom. Jag skulle få panik/dö på plats om något hände honom

Jag skulle inte vilja byta till singellivet men jag skulle betala en hel del för en helg! Tro då inte att jag skulle ut och ragga utan:
* Spela tv/datorspel i lugn och ro
* Kolla på våldsamma filmer med fullt blås på hemmabiosystemet
* Äta typ chips till en grillad köttbit och skölja ner allt med 3-4 öl, vid lunch
* stiga upp vid 11 på söndagen, ta en pizza i sängen till Netflix
* få vara ifred på toaletten
* avnjuta tystnaden

Ja, jag har barn!

Sen hade jag varit nöjd i 2-3 år