Jobbar med många mycket unga människor. Snittåldern på jobbet är löjligt låg faktiskt. Jag är inte gammal på något sätt, men i relation till dem - visst, då är jag gammal.
De gillar att hetsa mig ibland och tjata på mig att skaffa fru. Jag säger att det är ingen stress, och jag har ingen lust att binda mig.
Känner en man som är lite över 50. Han har en kvinna, inga barn. Han jobbar inte varje dag i veckan, och hans jobb är vad som kan kallas för ett "okvalificerat" jobb. Hans intressen är film och att spela datorspel. Han är som sagt 50, så han är inte direkt ute och krökar med polarna längre. Tror de mer träffas ibland, när det är någon rockkonsert i stan exv. Annars sms:ar de väl en del och pratar om kultur och teknik. Denne man är en riktigt skön man: levnadsglad och omtyckt. Men jag har märkt på vissa i omgivningen att de tycker han är lite av en loser. Detta förstår jag inte. Han har ju mat för dagen och tak över huvudet och verkar glad.
Vad tusan är det folk förväntar sig egentligen?
Jag är inte direkt 21 längre, och det känns som att ju mer månader jag lägger bakom mig, desto mer ska jag göra vuxensaker: som att starta familj. Jag känner ingen press, men jag blir mer och mer varse att det börjar bli sprickor i fasaden och att det så smått förväntas att jag ska förvalta mitt familjenamn.
Men jag har inte så stora pretentioner. Jag är rätt slö helt ärligt. Efter att jag jobbat, gymmat, lagat mat och kollat film så är jag halvt döende. Detta är i princip hela vardagen. Så då har jag inte tid och främst ork att göra något "kreativt".
Mitt jobb är inte så krävande, rätt monotont faktiskt. Men jag trivs banne mig! Jag är en vanemänniska, har alltid varit. Säger ingen till mig vad jag skall göra blir jag villrådig. Jag vill inget speciellt, bara existera duger gott och väl.
Givetvis vet jag att det finns saker där ute som kan tända min passion. Men jag är inte säker på vad de är och om jag har ork att göra en ansats efter dem. Jag har insett att om man inte kör all-in på högskolan direkt, så kan det vara svårt att komma ur hamsterhjulet som man hamnar i.
Jag ångrar inget, eftersom allt händer av en anledning.
Jag är nöjd med att jobba, gymma, umgås med folk, spara pengar. Förstår inte vad mer det är jag ska göra, faktiskt.
Varför kan man inte bara vara?
Vad är det som förväntas av en?
De gillar att hetsa mig ibland och tjata på mig att skaffa fru. Jag säger att det är ingen stress, och jag har ingen lust att binda mig.
Känner en man som är lite över 50. Han har en kvinna, inga barn. Han jobbar inte varje dag i veckan, och hans jobb är vad som kan kallas för ett "okvalificerat" jobb. Hans intressen är film och att spela datorspel. Han är som sagt 50, så han är inte direkt ute och krökar med polarna längre. Tror de mer träffas ibland, när det är någon rockkonsert i stan exv. Annars sms:ar de väl en del och pratar om kultur och teknik. Denne man är en riktigt skön man: levnadsglad och omtyckt. Men jag har märkt på vissa i omgivningen att de tycker han är lite av en loser. Detta förstår jag inte. Han har ju mat för dagen och tak över huvudet och verkar glad.
Vad tusan är det folk förväntar sig egentligen?
Jag är inte direkt 21 längre, och det känns som att ju mer månader jag lägger bakom mig, desto mer ska jag göra vuxensaker: som att starta familj. Jag känner ingen press, men jag blir mer och mer varse att det börjar bli sprickor i fasaden och att det så smått förväntas att jag ska förvalta mitt familjenamn.
Men jag har inte så stora pretentioner. Jag är rätt slö helt ärligt. Efter att jag jobbat, gymmat, lagat mat och kollat film så är jag halvt döende. Detta är i princip hela vardagen. Så då har jag inte tid och främst ork att göra något "kreativt".
Mitt jobb är inte så krävande, rätt monotont faktiskt. Men jag trivs banne mig! Jag är en vanemänniska, har alltid varit. Säger ingen till mig vad jag skall göra blir jag villrådig. Jag vill inget speciellt, bara existera duger gott och väl.
Givetvis vet jag att det finns saker där ute som kan tända min passion. Men jag är inte säker på vad de är och om jag har ork att göra en ansats efter dem. Jag har insett att om man inte kör all-in på högskolan direkt, så kan det vara svårt att komma ur hamsterhjulet som man hamnar i.
Jag ångrar inget, eftersom allt händer av en anledning.
Jag är nöjd med att jobba, gymma, umgås med folk, spara pengar. Förstår inte vad mer det är jag ska göra, faktiskt.
Varför kan man inte bara vara?
Vad är det som förväntas av en?
