Carl Fredrik Alexander Rask

Kvinnan som säger sig avsky uthängningar har själv fortsatt publicera om mig. Kvinnan som rasar mot kroppsförnedring har lagt upp lättklädda bilder på min kropp och gjort omröstningar om min penis och pung. Kvinnan som kritiserar sexualisering använder själv min kropp som underhållning inför sina följare. Kvinnan som talar om drev taggar in andra konton när hon publicerar om mig. Kvinnan som beskriver andra som jagande tycks samtidigt själv följa, spara, kommentera och återpublicera sådant jag gör.

Och det är DET som gör hela historien så bisarr. dag var skurken. Jag blev dömd. Samhället satte en gräns för mitt beteende och jag fick förhålla mig till den. Men någonstans verkar hon ha fått för sig att den domen gav henne ett livslångt frikort att göra samma saker tillbaka.

Om jag kommenterar en kvinna inför tusentals människor är det kvinnohat och sexualisering. När hon gör en omröstning om min penis och pung är det tydligen aktivism. Om jag publicerar om henne är jag besatt. När hon år efter år letar material om mig, sparar det, publicerar det, analyserar mitt sexliv och diskuterar min kropp är hon tydligen ett offer.

Man behöver inte försvara det jag gjorde förr för att se absurditeten i det här. Tvärtom. Jag blev dömd för mitt beteende. Det är just därför jag vet hur fel sådant beteende kan vara. Frågan är bara hur många år man får använda sin offerstatus som frikort innan man själv måste börja ta ansvar för hur man behandlar andra.

Läs artikeln. Titta sedan pả vad hon själv faktiskt publicerar. Ironin skriver nästan resten av texten åt mig.