Tror jag är bipolär

Det hela började när jag var mobbad som liten då började jag fundera på att ta livet av mig, detta har gått i perioder från väldigt glad till självmordsbenägen.

För ungefär 1 år sedan dog 2 nära vänner, sedan dess har jag väldigt mycket grövre psykiska problem.

Tar nu SSRI och har gjort i 6 månader men skiten hjälper inte, vill bara dö.

Någon som är eller varit i liknande situation och har några råd

Tråkig historia. Aldrig lätt att förlora folk i sin närhet, det har jag som så många andra egen erfarenhet av. Nu känner jag inte till så mycket om bipolär sjukdom, men brukar man inte få annan medicin också, inte bara den du har? Jag tänker stämningsstabiliserande. Jag tror jag haft och fortfarande har SSRI, har haft några olika preparat. Har i dagsläget en som heter nåt i stil med Escitalopram, men den har jag inte tagit på säkert ett år. Ingen av de antidepressiva (för det är väl vad SSRI är?) har haft någon effekt på mig. Kan du inte kontakta vården igen och be (kräva?) att få tala med en läkare? Vården kanske inte tog dig på allvar och bara skrev ut den medicin du har nu och så var det ett problem mindre för dem. Ligg på, kräv en ordentlig utredning. Tror man kan bli manisk med bipolär sjukdom och sabba det rejält för sig. Så långt ska det inte behöva gå i ditt fall. Min erfarenhet är att psykiatrin tar självmordstankar rätt allvarligt, du kanske skulle vara tydlig med dina tankar om döden. Va fasen, dra en vals om så krävs, att du är redo att ställa dig framför tåget. Då kanske det händer grejer. Att bara sticka till någon di där jäkla SSRI-preparaten är enligt min mening ingen vidare hjälp eller åtgärd från den slöa psykiatrin.

Vid bipolaritet så har man antingen hypomani eller mani blandat med depression alt blandtillstånd. Om du har upplevt det förstnämnda och det skapat signifikant lidande (tex slösat slut på alla pengar) så är du förmodligen bipolär. Att vara glad innebär inte bipolaritet.

Med det sagt kanske du förmodligen behöva annan medicinering OCH samtalsbehandling. Psykofarmaka är inget mirakel utan hjälper en ta tag i sig själv. Sen tror jag att en del av hos alltid kommer ha närmare till självmord än gemene man, tyvärr. Precis som en del är prone to att dö i cancer.

Att du är ledsen och att problemen blev värre när dina vänner dog är inget konstigt. Det är fullkomligt normalt och det skulle vara konstigt om det var på något annat sätt. Men efter ett år bör sorgen kännas lite mer hanterbar men sorg har trots det, inget tidsspann. Kanske behöver du processa deras död också?

Så, jag rekommenderar dig att ta kontakt med vårdcentral och få en remiss till samtalsterapi eller, vid misstanke om bipolaritet, remiss till psykiatrin.

Om man tar SSRI eller SNRI och är bipolär hamnar många inom ett par dagar i normaltillstånd, hypomani eller mani.

Lamotrigin är ett väldigt framgångsrikt läkemedel för bipolär typ 2. I detta upplever man svåra depressioner varvat med mildare mani, hypomani.

Se till att du får en riktig utredning hos psykiatrin. Slösa inte bort år på detta. Lycka till!

Det var en bra idé ska ha återbesök med läkare inom en snar framtid för att förnya medicinen.

Men ska nog fråga om att få kontakt med psykisk vård tidigare.

Kanske skulle lagt mer information, men som exempel har jag lagt runt 10.000 kronor på betting när jag hade en "glad" period.

Har även varit i kontakt med psykiatrin tidigare, då de trodde att jag var schizofreni eller bipolär.

Hade inte sovit på lång tid och trodde att en svart skugga som är demon var ute dygnet runt för att döda mig. Fick sedan starka sömn tabletter och mådde bättre.

Tack ska kontakta läkaren och fråga om jag kan få hjälp av psykiatrin, bara idiotiskt att försöka klara det själv som jag gör nu.

Aa okej. Du borde nog ta kontakt med en läkare igen! När något ger lidande/besvär så bör man ta hjälp.

Hoppas det löser sig för dig!

Jag har en fråga, enligt den senaste forskningen har bipolära mindre emotionell empati än andra. När jag mår bra, jag vet fortfarande inte hur man mår när man mår normalt bra. Men när jag mår bra och inte har ångest vill jag inte get involved med andra människors lidande, då är det så att säga jag som gäller.

Jag kan också bli direkt odräglig men det slutar alltid med att jag cringar över min odrägliga stil och identifierar mig med andra odrägliga människor och så blir jag god igen.

Sen det här med skam och ånger det är känslor jag kan känna då jag varje gång jag blir deprimerad känner dem, nu senast så kände jag en känsla som jag identiierar som "cringe". "Det här kan jag ju inte tillräckligt mycket om så jag kanske ska lugna ner mig". Mitt normala läge är att jag kan det jag sysslar med. Vvad jag vill ha sagt är att jag jag då och då hittar känslor som jag annars inte har.

Studierna verkar vara klara med att det verkar finnas ett samband men då många verkar se detta som ett känsligt ämne hittar jag inte så mycket på nätet och när jag hittar något är det alltid människor som påstår att de är extreeeeemt empatiska. Jag blir inte triggad så jag frågar efter era upplevelser och helst hårda data!