Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Precis så har min hjärna sonderat, trots envisa inlägg om motsatsen. När OH och HB träffades var de förmodligen på samma nivå yrkesmässigt, men med en personlighetsstörning håller inte denna jämlikhet så länge. Det blir en tävling och den som får övertaget, den bestämmer. Kan kanske vara intressant ett tag, men så småningom upptäcks besattheten och konsekvenserna av den. Personen som utsätts förminskas och isoleras från vänner och familj, samtidigt som den utsatte försvarar relationen. Det är en blandning av hopp och skam. Sedan kommer barnen och tron att detta ska väcka ödmjukheten hos den styrande.. Så blir det ju inte och nu är det så dags att upptäcka misstaget.

Jag läste om en man som var efterfrågad gällande uppsägningar, dvs omorganisationer på stora bolag. Han kunde utan att höja ett ögonbryn säga upp hundratals anställda och ändå njuta av eftermiddagskaffet. Inte en tanke på de konsekvenser det innebär för de anställda, trots att de knappt fick luft vid beskeden. Så arbetade han i många år fram till sin pension med stora arvoden på den, för normala människor, obekväma uppgiften. Hemma hade han alltid varit en omtänksam äkta man och engagerad far. På sin första dag som pensionär började han psykiskt misshandla och slå sin fru. Grannarna började misstänka något, men frun förnekade det. Hon tröstade sig med att han förmodligen gick igenom en kris och att det skulle gå över. Jaja, det slutade med att han nästan slog ihjäl henne. Han förklarade att han behövde få ut "det" ur sig och efter pensioneringen fanns bara frun kvar.

Jag tror att ju mer OH jobbade hemifrån, dessto mer svartnade det. Borta var creden och ryggdunkarna från hans lärljungar, strålglansen. Han hade tappat kontrollen över familjen och sitt arbete och allra mest inom sig. Jag tror han var rasande, men med ett disciplinerat leende på läpparna.

Rimligt att flytta, rimligt att inte flytta. Flyttar gör man av olika anledningar, och kan leda till olika saker.

Det vi pratade om var att du tyckte det var rimligt att anta att familjerna känt till hur mördare H och mördare O levde före familjetragedin.

Jag tänker att det är lika rimligt att anta att så inte var fallet. För vi har ju ingen aning, eller hur?

Problemet att göra bedömningen beror på att ingen i tråden har tillgång till FU. (För enkelhetens skull får vi anta att FU denna gång ger det mesta av den nödvändiga informationen).

Men bedömningen av gärningen (morden) kan variera mellan dråp till mord, till exempel om barnen varit plågsamt och dödligt sjuka med döden nära förestående (förmildrande, kanske dråp) eller "bara" haft ett livslångt handikapp och ett jobbigt liv framför sig. Till och med genomförandet kan spela roll för straffmätningen, hänsynslöshet kan vägas in.

Här är barnens verkliga sjukdomsbelastning inte känd. Gissningarna i tråden bygger på rätt svaga indicier, en obduktion och tillgång till alla journaler torde vara nödvändigt här.

För en mild bedömning: objektivt pågående stort lidande hos barnen, som blir värre. För en sträng bedömning, föräldrarnas garantställning.

Den av Hamilkar så målande beskrivna "knäppskallerabatten" kan svårligen delas ut till såpass medvetna och informerade personer, men skulle man kunna påvisa (och styrka) sjukliga vanföreställningar kan det kanske tänkas. I vårt fall kan man ju inte göra någon rättspsykiatrisk undersökning, av kända skäl.

Att man skulle ge föräldrarna (i ett hypotetiskt överlevnadsläge) någon straffrabatt därför att man haft det personligt jobbigt, egna lidanden och andra skäl av den karaktären tror jag inte rätten skulle beakta.

Kort svar: Mord, livstid. Ifall de skulle ansöka om tidsbestämning, gissningsvis 24 till 30 år.

Det är tveklöst så att straffet hade blivit rejält. Det är också en anledning till varför man önskar att allmänheten till slut blir bättre orienterad om vad som verkligen ägde rum.

Hur skulle en domstol döma en ensam överlevande mor med en cancerdom om tre-sex månader?

Jag är benägen att tro att föräldrarnas handlande i detta fall är i inte "orimlig" paritet med deras livslängdsförväntningar. Allihop.

Sen undrar man ju hur sannolikt det är, men sett till deras val så stiger ju sannolikheten för det.

Man tar inte livet av sig för ros skull.

Men visst kan man tänka sig att ngn romantisk föreställning tagit överhanden inför en förödande vardag utan slut. Att allt rämnat känslomässigt. Och att de sett det som upp till dem själva att leva i kaos eller dö med ngn värdighet.

Men det borde funnits trösklar som är mycket svåra att passera, vare sig man vill eller inte.

Det borde funnits en vilja och ett incitament att göra "det rätta valet", inför anhöriga, kolleger, studenter, skolkamrater. Att inte ge upp. Att göra rätt för sig.

Mot det ska möjligen vägas lojaliteten mot familjen, mannens mot hustrun och föräldrarnas mot barnen, så som paret fattade detta. Det kan ju i det ljuset se ut som ett beslut som skänker mening och skönhet och frid åt något på väg att förtäras i skräck, smärta och depression.

Det är oerhört svårt att förstå, och begripligheten kan bara börja i det som är rimligt.

Mig veterligen är det total konsensus om att det är ett dubbelmord. Förövarna har efter brotten tagit sig av daga.

Dom kan inte bli mer än döda. Det är liksom lite mer än livstid, som du förfäktar vore rättmätigt straff.

Du jobbar hårt för att gräva upp dom, rulla dom i tjära och fjädrar .... Dagligen.

Varför?

Så länge man försöker tysta ner mord på barn, kallar det en familjetragedi, försöker antyda att det skedde av barmhärtighet eller ordagrant kallar det för att "föräldrarna menade väl" tycker jag att vi är snett ute.
När någon gjort så fel och begått ett så avskyvärt brott tycker jag att vi ska fördöma denna persons handlande. Vi kan inte straffa vederbörande som suiciderat, men vi kan visa vårt tydliga avståndstagande genom att offentligagöra mördarnas brott och ge brottoffern upprättelse med ett tydligt avståndstagande från samhällets sida för de brott dessa drabbades av.

Som vi i vanliga fall gör för mordoffer när mördaren inte suiciderat i direkt anslutning till brottet.

Så länge man försöker tysta ner mord på barn, kallar det en familjetragedi, försöker antyda att det skedde av barmhärtighet eller ordagrant kallar det för att "föräldrarna menade väl" tycker jag att vi är snett ute.
När någon gjort så fel och begått ett så avskyvärt brott tycker jag att vi ska fördöma denna persons handlande. Vi kan inte straffa vederbörande som suiciderat, men vi kan visa vårt tydliga avståndstagande genom att offentligagöra mördarnas brott och ge brottoffern upprättelse med ett tydligt avståndstagande från samhällets sida för de brott dessa drabbades av.

Som vi i vanliga fall gör för mordoffer när mördaren inte suiciderat i direkt anslutning till brottet.

Men jag tycker nog att det är en familjetragedi också, för vi jämför vad som hände med hur det kunde ha varit, eller borde vara. Det är inte att förringa vad som hände att kalla det för en tragedi, för det är det ju också, utöver att det inbegriper mord och kanske även långvarig psykisk misshandel.

Polisens sekretess är ett problem även för brottsdrabbade. Det är inte säkert att anhöriga fått veta vad som hänt exakt, de heller.

Det är jag fullständigt övertygad om. Tror t.o.m. att polisen nämnde det också särskilt.

Nej, i detta fall blir det ingen offentlig FUP eller rättegång av förklarliga skäl.

Det finns andra sätt att delge allmänheten korrekta och väl avvägda fakta om ett dubbelmord än via FUP. Det lilla som sas på polisens presskonferens anonymiserade totalt mordoffren i detta, enligt mitt tycke. Deras öde "buntades ihop" med förövarnas och alla var "avlidna".