Sveriges försvar?

Har någon en aning om varför vårat försvar bantas mer och mer, regementen försvinner, utrustning försvinner. Samtidigt som det kostar lika mycket som förr? Hur kan finnarna sätta upp en värnpliktsarme på 350 000 man medans vi kan vara nöjda om vi kan ena Sveriges älgjägare...
Trots detta så kostar det Svenska försvaret dubbelt så mycket som finnarnas.
Är det den berömda vänsterkartellen som har skapat detta?
Läste en artikel från folkpartiets Carl Hamilton som skrev att för 50 år sedan kunde vi sätta upp ett försvar på en halv miljon man. Då hade vi bara 33 officerare på höga positioner. Idag kan vi knappt sätta upp en femtedel, och vi har 42 officerare i högre positioner.. är det alla officerare som kostar pengar?

Jävla kommunistpack...

Förklaringen är den låga verkningsgraden i den offentliga sektorn. Vi brukar diskutera det en hel del i politikforumet.

Ett klassiskt misstag som många gör, och speciellt människor som inte gjort lumpen, är att tro att bara för att militären och polisen är organisationer som utåt sett hyllar effektivitet i form av uniformer, parader, uppställningar o dyl så betyder det inte att de faktiskt är effektiva.

Försvaret är en myndighet, och det finns mycket där som påminner om både Försäkringskassan och AMS.

Orsakerna är många, men att vi har en vänsterregering är ju rätt betydande. Men några andra exempel:

Försvarspolitiken är kortsiktig. I försvarsbesluten har man planerat på lång sikt, men några år senare rivs tidigare beslut upp. Ett lysande exempel är alla flyttar av militära förband och investeringar i verksamheter som ändå läggs ned.
-I2 flyttade till Kristinehamn från Karlstad, och flytt av ett helt regemente är inte gratis. Markområden köptes in för att öva på. I nästa fösvarsbeslut lades I2 ned.
-I Östersund lades ett stort antal miljoner ned på att bygga ut garnisonen efter förra försvarsbeslutet; bland annat SIB-anläggning (vill jag minnas), spolhallar med mera. Senaste försvarsbeslutet lades allt ned. Och då ska man också komma ihåg att det inte är länge sedan trängen flyttade till Östersund från Sollefteå.
-LV7 flyttade till Boden från Luleå 1992. Nya LV-hallar bygdes och kaserner renoverades. I dag är detta nedlagt.
-A3 flyttade till Hässleholm från Kristianstad i början av 1990-talet. I dag är allt nedlagt.

Och så vidare..................

Andra skäl:

-Regionalpolitik har gått före verksamhetens bästa. Exempelvis lades F10 ned till förmån för F17, trots att F10 hade nya byggnader för JAS. Detta fick byggas nytt på F17.
-Flygvapnet har haft för många flottiljer. Dessa sattes upp på 1930- och 1940 talen och var bygda för propellerplan. Trots att man övergick till jetplan och fick radar (->mindre behov av att ha beredskap överallt) behöll man för många flottiljer för länge.

Man har lagt ned pengar på annat än kärnverksamheten, helt enkelt.

En finsk kvinna myntade uttrycket: "I Finland är försvarsmakten djupt förankrad hos folket. I Sverige är den djupt förankrad i vapenindustrin.". I Sverige, som officiellt använder sig av en kontracyklisk politik, har man använt försvarsbudgeten för att göra stödköp till den egna vapenindustrin även när det skulle varit billigare att köpa materiel från annat håll.

en artikell som ni kanske kommer finna intressant

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11543825.asp

Försvarsmakten var som starkast år 1964, då Sverige kunde mobilisera hela 800 000 soldater, hade 1 000 flygplan och nästan 1 500 stridsfordon. Dessutom var civilförsvaret fulltaligt, och i praktiken hade nästan varje svensk en roll att fylla i händelse av höjd beredskap eller till och med krig. Efter detta skedde en snabb nedmontering av totalförsvaret, vilket ledde till nedskärningar, avvecklingar och omorganisationer. I början av 2000-talet var i stort sett alla beredskapslager avvecklade, samtidigt som självförsörjningsgraden sjönk markant. År 2010 blev värnplikten vilande i fredstid och Sverige införde en yrkesarmé.

Och det var du tvungen att bumpa en tråd som varit död i 20 år för att skriva?

Att avfärda diskussionen om Försvarsmaktens historiska styrka som irrelevant
visar en brist på insikt om hur tidigare beslut påverkar dagens säkerhetspolitik.

Kanske den kan vara det idag, särskilt med det perspektivet. Många samhällsfenomen (om nu nationellt försvar är ett sådant - det kan man fundera på) är cykliska och reaktiva. Att behovet av ett fungerande (dvs, huvudsakligen krigsavskräckande) försvar har aktualiserats igen är ju en ytterst vanlig uppfattning, och den konstruktiva åtgärden är ju då att återgå till ett tillräckligt avskräckande försvar. Nu avfärdas inte längre sådant som allmän värnplikt, beredskapslager och en högre (om än inte absolut) egen försörjningsgrad. (I en del sammanhang talar man om "den strategiska pausen" - numera i termer av att den upphört).

En skillnad mot tiden 1964-1988 (till dess hade Sverige god militär och civil motståndskraft) och idag är ju att Sverige nu ingår i en försvarskoalition med å ena sidan mycket numerära resurser men också ett mycket större antal potentiella konfliktytor.

Fredrik Reinfeldt var den person som sa att försvaret var ett särintresse. Han uttalade sig så under en träff med riksdagsjournalister 2013. Detta uttryck reflekterade den dåvarande politiska inställningen kring försvarsfrågor, där man ansåg att försvaret inte hade samma centrala betydelse som andra samhällsfrågor. Reinfeldts uttalande fick långsiktiga effekter på hur försvaret uppfattades i Sverige och ledde till att det nedprioriterades på den politiska agendan.

Och? Vad har det med tråden att göra?


Vilket alla vid den tiden redan hade räknat ut.


Fast samtidigt kickade också uttalandet fart på debatten.. Nu kunde borgerliga opinionsbildare och samhällsdebattörer inte prata bort moderaternas ointresse för försvaret. Nu blev det tydligt, och svart på vitt. Så lite bra var det ju på sätt och vis.

Obs! Det var inte F Reinfeldt som lade ned försvaret..

Däremot professionaliserade M försvaret, man såg till att Gripen E blev till och man köpte in Blackhawkhelikoptrar m.m. Och man vred sakta om fokuset till nationellt försvar. Även om man inte hann komma så långt..

Att försvaret ansågs vara ett "särintresse" signalerade en nedprioritering av försvarsfrågor
vilket underminerade Sveriges säkerhetspolitik i en tid av växande hot.