https://www.expressen.se/nyheter/mai...ngen-i-gambia/
Texten är genomgående en beskrivning av en kvinna som det är synd om. Hon är 72 år och har blivit lämnad av en av sina afrikanska pojkvänner, som av en slump samma dag som han fick permanent uppehållstillstånd.
Hon är ett offer. Några kritiska frågor kan man inte direkt påstå att texten innehåller.
Det som gör det så otroligt otäckt är att hon beskrivs som ett offer, trots att det i texten framgår att hon nu är inne på sitt tredje äktenskap med en yngre afrikansk man. Nu har hon förfinat sin metod och förlitar sig inte enbart på permanent uppehållstillstånd - utan hon köper mark.
Marken ska afrikanen få i arv. (Dock förefaller han vara på väg att blåsa henne)
Rent krasst innebär det att hon försöker skapa ens situation där han måste lyda henne. Inköpet av mark går lös på 9 000-10 000 kronor och han får alltså ta del av det först den dag hon dör.
En affärsuppgörelse där han blir hennes slav resten av hennes liv.
Det är en nivå över din vanliga sexköpare. Det är cynism i kubik. Ett hatiskt sexuellt utnyttjande, en rovdrift där ett hägrande arv ska göra afrikanen lydig i många år framöver.
Hon får alltså obegränsat med sex i flera år för 9 000:-.
Inte ens på den billigaste bordellen i de fattigaste delarna av Asien skulle du få till en sådan deal.
Hon äger alltså en sexslav.
Hon verkar ha gått bet tidigare och utvecklat sin metod nu. Slaven ska inte rymma!
Texten är fullkomligt bisarr. Låt oss vara ärliga, hade det varit Bertil, 72, som hade en fattig sexslav som i bästa fall får betalt när Bertil dör - då hade han stenats inför öppen ridå.
Den journalist som hade skrivit denna text hade avskedats för att vederbörande skönmålar det moderna sexuella slaveriet.
I detta fall väljer reportern, Katarina Johnson, att ha ett perspektiv där kvinnan i princip är ett offer. Detta trots att det kanske är bland de grövsta fallen av sexuellt utnyttjande av fattiga människor som någon svensk medgett. Det är många gånger värre än en enkel affärsuppgörelse om en summa pengar i utbyte mot en avsugning.
Detta handlar om att hon med hägrande löften om arv kan förmå en människa att bli hennes ägodel under en lång tid. Förmodligen får han inte en spänn efter vägen heller, utan det rör sig om löften om ekonomisk kompensation längre fram.
Sexuellt slaveri.
Hur kan detta publiceras utan att överhuvudtaget problematiseras?
Var är raseriet? Experterna?
Är det ett journalistiskt arbete av Katarina Johnson att skönmåla sexuellt slaveri?
Är svensk journalistik så dålig att man måste göra kvinnor till offer även när det är fullkomligt solklart att personen i fråga själv cyniskt och systematiskt försöker pressa fram sexuella relationer med löften om pengar?
Texten är genomgående en beskrivning av en kvinna som det är synd om. Hon är 72 år och har blivit lämnad av en av sina afrikanska pojkvänner, som av en slump samma dag som han fick permanent uppehållstillstånd.
Hon är ett offer. Några kritiska frågor kan man inte direkt påstå att texten innehåller.
Det som gör det så otroligt otäckt är att hon beskrivs som ett offer, trots att det i texten framgår att hon nu är inne på sitt tredje äktenskap med en yngre afrikansk man. Nu har hon förfinat sin metod och förlitar sig inte enbart på permanent uppehållstillstånd - utan hon köper mark.
Marken ska afrikanen få i arv. (Dock förefaller han vara på väg att blåsa henne)
Rent krasst innebär det att hon försöker skapa ens situation där han måste lyda henne. Inköpet av mark går lös på 9 000-10 000 kronor och han får alltså ta del av det först den dag hon dör.
En affärsuppgörelse där han blir hennes slav resten av hennes liv.
Det är en nivå över din vanliga sexköpare. Det är cynism i kubik. Ett hatiskt sexuellt utnyttjande, en rovdrift där ett hägrande arv ska göra afrikanen lydig i många år framöver.
Hon får alltså obegränsat med sex i flera år för 9 000:-.
Inte ens på den billigaste bordellen i de fattigaste delarna av Asien skulle du få till en sådan deal.
Hon äger alltså en sexslav.
Hon verkar ha gått bet tidigare och utvecklat sin metod nu. Slaven ska inte rymma!
Texten är fullkomligt bisarr. Låt oss vara ärliga, hade det varit Bertil, 72, som hade en fattig sexslav som i bästa fall får betalt när Bertil dör - då hade han stenats inför öppen ridå.
Den journalist som hade skrivit denna text hade avskedats för att vederbörande skönmålar det moderna sexuella slaveriet.
I detta fall väljer reportern, Katarina Johnson, att ha ett perspektiv där kvinnan i princip är ett offer. Detta trots att det kanske är bland de grövsta fallen av sexuellt utnyttjande av fattiga människor som någon svensk medgett. Det är många gånger värre än en enkel affärsuppgörelse om en summa pengar i utbyte mot en avsugning.
Detta handlar om att hon med hägrande löften om arv kan förmå en människa att bli hennes ägodel under en lång tid. Förmodligen får han inte en spänn efter vägen heller, utan det rör sig om löften om ekonomisk kompensation längre fram.
Sexuellt slaveri.
Hur kan detta publiceras utan att överhuvudtaget problematiseras?
Var är raseriet? Experterna?
Är det ett journalistiskt arbete av Katarina Johnson att skönmåla sexuellt slaveri?
Är svensk journalistik så dålig att man måste göra kvinnor till offer även när det är fullkomligt solklart att personen i fråga själv cyniskt och systematiskt försöker pressa fram sexuella relationer med löften om pengar?
