Skälet till alla teorier?

Hur kan det komma sig att det finns så många utsagor? Varför är vi så sugna på hävda att det är si och så? Att beskriva saker och ting?

Det här gäller förstås på varenda nivå i samhället men det är enklast att ta kända filosofer som exempel. Platon sa si och så. Kant sa nåt liknande. Diogenes hade helt andra åsikter. Descartes kom fram till ditten och datten.

Om vi nu tar Descartes som exempel så började det väl ändå rätt bra. Han var ute efter att hitta nåt som är helt bergsäkert. Känns väl ändå rätt vettigt om man vill ta reda på vad den här existensen som vi hamnat i faktiskt är för nåt? Sen for han förstås helt av banan nästan på en gång när han åkallade Gud. Efter det var resan igång igen. A och B och C och D följer när vi har börjat anta en massa saker som ingen har någon aning om.

Vad säger det egentligen om oss och vår situation när en av våra mest kända filosofer ville hitta nåt som är bergsäkert och istället börjar fantisera? Jag märker själv att jag har en tendens att försvinna i fantasin istället för att försöka reda ut saker. Vad är det som gör att jag hellre leder mig själv vilse?

För att det är underhållande och spännande. När filosofin slutar börjar det skönlitterära författandet.

Fantasin är inte begränsad (1), vilket verkligheten är (2).

(1) Rimligtvis begränsad av den mentala förmågan (2).
(2) Ett ad hoc antagande (1).

Vilket gör att verkligheten likväl skulle kunna vara likvärdig fantasin någonstans i det hypotetiskt oändliga kosmos.

Sökandet och konceptualiseradet av våran omvärld ligger i våran natur, evolutionens utveckling helt enkelt. Vi människor må leva tillsammans i en och samma värld men våra känslor kring det vi upplever är knappast likriktade. Det är därför de stora filosoferna resonerar så olika.

Känslan är allt vi har att gå på, jag accepterar resonemang för att de känns rätt inte för att de är logiska. Oftast så är det de logiska resonemangen som känns rätt men inte alltid och då struntar jag i om andra tycker att det är logiskt, känns det inte rätt så är det inte logiskt.

Känns någonting 100% rätt så slår vi fast att våra argument är de enda logiska, när någon annan kommer med nya argument så känner vi lite på argumenten men om det inte känns mer rätt så avfärdar vi dem. Varje gång vi avfärdar andras argument så stärker vi våra egna uppfattning känslomässigt.



Jag tror att man ofta leder sig själv vilse för att man försöker svara på frågor som inte kan besvaras med vårat begränsade perspektiv. Om man aldrig vet när man har svarat rätt så kommer tanken att fortsätta vandra till mer spännande saker. Vissa försöker hitta svaren i religion andra i filosofi den tredje i vetenskapen och den fjärde med hjälp av skumma svampar.

Underhållningen och spänningen ja, så sant. Anledningen att vi alla är här och interagerar.
Håller inte med om att filosofin tvunget behöver sluta där det skönlitterära författandet tar vid. Ur vissa synvinklar ja, ur andra - nej.

Filosofin finns i allt om vi bara lägger den sidan till.

Okej? Som en god vän sa en gång. Hela universum kanske bara är ett äppelskrutt. Spännande men återigen. Vem bryr sig? Jag förstår att det är kul att leka med, men är det det alla gör? Leker alla bara i sandlådan? Hur ska jag sluta leka då om jag vill börja gräva istället och kolla var tusan sandlådan tar slut?

Så vad vill du ha sagt? Ingen vet nåt och alla argumenterar hit och dit? Det är lite det jag ifrågasätter. Varför ska jag tro på någon annans fabler? Varför ska jag tro på mina egna? Varför skulle jag alls vare ute efter att hitta den fantasi som verkar mest rimlig? Var är jag på väg annat än mot graven? Vad kan jag möjligen hitta genom att söka där ute där andra har sökt i MILJARDER levnadsår utan att hitta nåt?

Vad skulle det ens betyda att svara rätt? Halleluja nu är allt glasklart för jag svarade på en fråga? Är det guds quiz vi har hamnat inuti där man bara ska kryssa i rätt ruta så blir allt bra sen?

Jag menar inte det här som någon personlig kritik föresten. Jag är bara kritisk till hela grundtanken om att det finns någon fråga och något svar som kommer göra allting bra för mig. Jag har även svårt att se något alternativ förstås vilket är varför tråden här existerar.

Ja skulle det vara nåt bra menar du? Vad ger det i så fall?

Tänker spontant att jag hittills aldrig stört mig på när man lägger en filosofisk vinkling på någon fråga i livet. Brukar tvärtom vara så svältfödd på filosofiska vinklingar i vardagen att jag mest blir glad att stöta på det vart det än är. Och alternativet - att inte få eller kunna göra det inom vissa frågor tycker jag inte låter så härligt och vettigt.

Oj... många frågor. Jag ville bara ge dig ett annat perspektiv för är väl det enda jag kan göra.
Jag vet inte vad andra vet det enda jag vet är att jag inte vet någonting med säkerhet



Jag påstår inte att det finns några rätt svar. Jag erbjuder bara en förklaringsmodell, om den stämmer eller inte har jag ingen aning om.

Jag är inte intresserad av att varken tillåta eller förbjuda filosofin. Nu är det dessutom så att man får filosofera bäst man vill så i dagsläget ser jag inte riktigt vad den här diskussionen handlar om?

Ja precis. Varför gör du det? Hur ska det hjälpa mig eller dig eller nån? Det är precis den här typen av tillvägagångssätt som jag är fundersam på och att du använder tillvägagångssättet är inte en förklaring utan lyfter bara frågan desto högre enligt mig.

Jag vet inte exakt varför...? Men jag kan säkert klura ut flera olika förklaringsmodeller som egentligen inte svarar på frågan utan bara skapar nya frågor.

Om mina förklaringsmodeller är till någon hjälp för dig eller mig kan jag inte heller svara på, det beror helt på vad det är vi vill uppnå.

Det blir ju lite av en paradox när man ifrågasätter ifrågasättandet som i sin tur kan ifrågasättas.

Vårt medvetande är faktiskt ganska paradoxalt.
https://www.youtube.com/watch?v=WEhS9Y9HYjU

Fast det är inte något rekursivt ifrågasättande jag egentligen pratar om. Jag är mest fascinerad över varför vi har en massa hypoteser och kallar dom för förklaringar? Vad har dom ens möjlighet att förklara ifall man inte kan lita på dom? Mitt ifrågasättande eller sökande är riktat enbart mot det fenomenet. Att folk gärna bidrar med någon slags förklaring som inte förklarar nånting.

Vad jag är ute efter är samma som Descartes trodde att han var ute efter. Hitta nånting som går att lita på.

Problemet är att det inte finns en säkrare grund att stå på, än den säkra grund som vi skapat av rent pragmatiska skäl.

För att exempelvis Aristoteles slutledningsregler ska vara verkliga slutledningar, som modus ponens och modus tollens, förutsätter det att det logiska systemet är komplett (kan beskriva alla verkliga företeelser) i förhållande till verkligheten. Jag antar att man kan kalla det en isomorfi mellan verkligheten och det logiska systemet. Problemet är att vi inte kan visa att en isomorfi existerar utan att överföra verkligheten till ett system som beskriver dess egenskaper. En anledning att skapa dessa hypoteser är därför att finna ett språk som gör verklighetsbeskrivningen så god som möjligt, för att bekräfta en säker grund att stå på. Språket kan dock aldrig vara verkligheten, eftersom de är olika i rent ontologisk mening. Språket är en delmängd av verkligheten och kan inte vara identiskt lika med en mängd som är större än sig själv.

Modellen av världen är inte verkligheten själv men modeller är ett sätt att sätta ord på den verklighet vi uppfattar. Vi bildar axiom på en pragmatisk grund som vi sedan drar slutsatser om för att veta vilka förutsättningar som ger vilka konsekvenser. Ger förutsättningarna konsekvenser som inte överensstämmer med verkligheten är modellen inte komplett i betydelsen att varje verklig företeelse kan beskrivas inom systemet. Här uppstår dock problem från Gödels ofullständighetssatser. Varje system tillräckligt för aritmetiken kommer att innehålla åtminstone ett påstående som inte går att bevisa inom systemet. Vi kan med andra ord aldrig veta helt och hållet att vi hittat ett formellt system som beskriver verkligheten, givet de förutsättningar som Gödel ställt upp. Det hindrar oss däremot inte att söka förklaringar som är mer eller mindre dugliga för våra ändamål.

Varför göra det överhuvudtaget? Jag tror att det handlar om människans självreflekterande sida som ligger och gnager. Existentiella frågor om vad vi egentligen är och varför vi är. Vi letar fortfarande efter sätt att söka svar. Att finna en metod som kan besvara en fråga är det första steget för att finna svaret på frågan. Alternativt visa att ingen sådan metod kan finnas. Teori- eller hypotesbygget tänker jag kan ses som sökandet efter metoder.