Inverterad 40-årskris?

Vad glad att du inte är en kvinna. Som man ökar du bara i värde med åldern om du gör saker rätt medan det är tvärtom för kvinnor och även om det inte gäller alla män då inte alla män gör rätt så gäller det för alla kvinnor!

Ditt ”problem” ligger i att du aldrig har skaffat barn! Vi med barn ser fram emot 50-60 års åldern då alla barn har flyttat hemmifrån och man får lung och ro igen. Man kan (förhoppningsvis) ta tag i sina gammla intressen och hobbys igen (ingen mer att ta hänsyn tilllängre, än tanten då). Och göra vad man vill, ingen att föda, ingen att uppfostra, ingen att passa upp på och styra i rätt riktning. Bara vara sig själv igen utan krav......

Du är 40 och i jämförbar ålder med någon skröplig 80 åring, så helt nöjd med barnlöshet är du trots allt inte.... detta var det du förlorade på ditt val!

Du har inte funderat på en psykedelisk tripp? Du har ju ändå allt. Finns risker om man har ett svagare psyke eller ljugit för sig själv.
Du lär komma underfund med vissa saker under och efter trippen.

Och grattis till att du är nöjd med livet!

Precis. Vem fan av oss 40+ vill köpa en sportbil eller en MC? Ja du, TS, inte du och jag iallafall. Själv försöker jag ha så lite saker som möjligt omkring mig, och det där att mata fåglar kan jag göra redan nu. Läste på att bröd och kex och skit inte är bra för dem. Ris bl a rekommenderades, kokt ris antar jag. Kokt råris är väl allra bäst.

Annars som 40+, impotensen kommer och går och man surfar omkring på saker som "därför förtvinar dina muskler", "hellre flintis än tonårsfrisyr med mjäll" och "vad äter ankorna?". Jag har inte ens en kvinna och är nöjd med det för hade jag en så skulle man väl behöva resa och ha sig och även det skiter jag i, trots att jag sett ganska lite av världen. Inte för att jag bryr mig om det heller.

Det är nog så, frågan är bara vad man ska hitta på. Kanske rent av är en vinterdepression eller nåt, är totalt håglös och känner inte för någonting.


Nja, det är delvis därför jag inte skaffade barn, och jag ser hur polarna har det. Fyfan vilken misär. Det är väl också därför jag lyckats uppnå allt jag vill på relativt kort tid. Dessutom står jag inte ut med barn, gapiga jävla krakar.


Yes, absolut! Får nog bli så. Vad rekommenderas, syra eller svamp?

Tack förresten, men jag är nog "övernöjd". Det kan ju låta drygt när man säger det, men det är inte roligt att ha det såhär.

Vet inte om du har det eller inte men skaffa en hobby du brinner för... vet själv då ungen kom upp i tonåren kände jag att jag behövde något mer då umgås och vara med farsan inte längre var så intressant...

så skaffade en hund... och med hund kommer motion, ta sig ut, kompis som alltid vill följa ut och springa etc etc...

dagen vi stannar upp och har för lite att göra är då man börjar tänka för mycket på vad livet egentligen går ut på... finns inga bra svar på det annat än att göra det bästa av den situation man sitter i...

Sista delen av livet avslutas med att alla man känner och bryr sig om dör en efter en... OM man har "tur" nog att få leva så länge... så se till att du har något som gör dig glad och lycklig.

Det är nog så, har egentligen aldrig haft någon hobby som jag brunnit för. Vet inte riktigt hur det ska gå till, eftersom jag upplever att inget intresserar mig längre. Iofs, jag sitter ju här och läser och skriver lite, det kanske kan räknas?

Hund har jag faktiskt, om än ofrivilligt. Upplever hundar ungefär på samma sätt som barn, påfrestande kravmaskiner. Gillar att promenera dock!

Tack för tipsen förresten, allihop!

Min 40-årskris yttrar sig som en slags lågintensiv identitetskris. Min faktiska ålder (40-ish) krockar (rejält) med min "skenbara ålder" (25-30-ish), som i sin tur krockar med min mentala ålder (18-20-ish). Utseendemässigt är jag inte för gammal för "sex, droger och rock'n'roll", men jag tycker själv att gubbar i min ålder som lever som om de fortfarande var ungdomar är rätt pinsamma faktiskt.

Det tycks finnas en kris för varje decennium.

Man stannar upp och ser tillbaka då, kanske. Det blir lite talmagi över det. Varför krisar man inte vid 38 eller 43 år?

En tröst kan vara att 70-årskrisen inte är så farlig jämfört med de tidigare. Man har en mer resignerad inställning när man inte har någon framtid att oroa sig för och kan tänka på vad man har sluppit undan; t ex kriser med någon partner, skilsmässor, svärföräldrar, störiga barn, som hindrat nattsömnen när de är små och ränner ute på nätterna när de är tonåringar, förlust av kontroll över ekonomin, som en partner leder till.

Man kan t ex tänka tillbaka på trevliga hundar, man ägt och delat jaktäventyr och annat med.

Alternativet. att gräma sig över allt man missat i livet som sex och samlevnad, barn och barnbarn, grandiost sällskapsliv o s v, är destruktivt och leder till bitterhet och besvikelse. Det är sådant som ger kriser ett dåligt rykte.

Du har ju allt nu. Tänk på det och gläd dig åt det så länge det varar! Som du säger: en omvänd kris.

Syra är snällare än svamp. Börja med det.

Tack! Har funderat på det i många år, testat massa grejer förr men syra fanns av någon anledning inte att tillgå. Hur fan jag ska få tag på det nu har jag ingen aning om, går det att köpa frimärken över nätet?

Det blir nog så här om man inte har skaffat barn.
Har ett par vänner som var i din situation för många år sedan.
Allt blev passé och meningslöst.
"Allt" var gjort och gick på tomgång.
Nåja, de bröt upp och han startade om med en yngre kvinna och skaffade barn så nu har han arslet fullt och hinner inte krisa.
Vart hon tog vägen har jag ingen aning om.

Hur som helst, du är nog färdig med alla "jippon" och nu kommer tristessen pga att du inte har något riktigt meningsfullt att göra med ditt liv.
Sorgesamt!

Håll ut en 40+ år till så löser sig tristessen och känslan av att inte vara nyttig och göra det vi var satta på jorden för att uppfylla.

Mina 2 cent.