Hej Flashback,
Jag är fullt medveten om att många människor som läser detta kommer inte instämma i min personliga syn på psykisk ohälsa, vad det innebär och mina åsikter och tankar överlag. Hur samhället i sig skapat definitionen av psykisk ohälsa och hur det i sin tur utvecklat sig med tiden. Vi alla människor är trots allt olika.
Jag förtydligar min mening redan nu; jag kommer aldrig kunna förstå någon annan människa fullt ut, hur den känner eller tänker, så om jag förklarar mig att jag förstår någon annan människa (vilket jag personligen upplevt att många människor idag verkar göra, förstå varandra, men gör dem verkligen det? Förstår dem varandra fullt ut eller vad menas när man förklarar sig till att förstå någon annan människa?) så vore det en lögn rakt ut, däremot så kan jag visualisera en tanke inom mig själv inombords främst byggt på mina egna erfarenheter jag själv haft i livet och hur människan ifråga förklarat sig, om den yttrar sig vill säga. Så jag kan nog bara tänka mig hur någon annan människa mår och hur den känner sig inombords, jag kommer alltså aldrig kunna förstå människan ifråga fullt ut. Jag yttrar mig i en sammanfattad text och min globala syn på psykisk ohälsa i samhället.
Det jag syftar i mitt fall är då sk psykiska sjukdomar och dess förklaring, låt oss kalla detta för ett objekt, objA och det andra exemplet som jag inte syftar på för objB. Exempel på psykiska sjukdomar jag syftar på: depression, posttraumatisk stress (PTST), ångesttillstånd, bipolär sjukdom (manodepressivitet), tvångssyndrom, m.m…
Det jag inte syftar på är till exempel: neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kroniska psykiska nedsättningar, Axel-II-diagnoser i DSM-IV (där personlighetsstörningar och mental retardation (MR) ligger), m.m…
Nu när vi förstår varandra lite bättre så kanske vi har också minskat fördomarna mellan varandra en aning. Sådana fördomar som mestadels bygger på ens egna fantasi eller ens tidigare erfarenhet, men eftersom vi alla människor är olika som sagt så betyder det inte att den ena är den andra lik, så att säga.
ObjA är då något jag personligen anser att vi själva väljer, utvecklar och ja, många gånger också skapar. Vi är våran egna skapare många gånger. Detta bör då förklara också till att om vi kan klättra upp för stegen så bör vi väl också kunna klättra ner för stegen? Många gånger är det inte så enkelt, när vi ska ner så behöver vi ibland titta ner så vi ser att allt är i sin ordning och kanske också se vart vi sätter foten, men eftersom vi kanske råkar vara höjdrädda så är det väldigt skrämmande att kolla ner. Så då undviker vi att kolla ner överhuvudtaget innan vi är helt nere, eller helt enkelt inte klättra upp för stegen redan från första början men då kanske vi aldrig skulle uppleva den vackra utsikten som kan ses från toppen. Detta bör då förklara och leder till den förklaringen enligt mig att rädslan begränsar oss människor något så otroligt både i vardagen och i livet överlag, allt från handlingar till tankar och inställningar till saker o ting i livet överhuvudtaget.
För att bryta ner känslor och tankar, så anser jag att känslor är kemiska neurologiska ämnen, en slags massa, det vill säga substanser som signalerar till andra substanser via frekvenser och signaler för att sedan forma ett slags nätverk och detta nätverk kan då brytas snabbare än vad man själv kan uppfatta det i princip. Vilket kan då vara i praktiken att man kan ena stunden känna att man är den lyckligaste människan i världen och den andra stunden kan man känna sig väldigt ledsen, nervös, rädd eller ha någon annan känsla inombords. Detta är något man kan träna upp för att kunna få självkontroll och bygga en slags självdisciplin självklart. Precis som med dem flesta sakerna i livet överlag så krävs det en del träning innan man kan vara i närheten av att kunna bemästra det ifråga, men med små regelbundna steg kan man komma väldigt långt bara man ger det tid och håller det defensivt, men också håller sitt tålamod. Man blir inte stor och stark av att gå till gymmet och ha tränat en gång, men efter att ha gått regelbundet till gymmet och tränat efter några månader så börjar man nog se resultat.
Samma gäller problem, då problem heller inte är något objektivt på något plan. Vi jämför problem med andra problem, och sedan sätter vikten på det problem vi har just nu, på så vis förklarar vi om problemet är stort eller litet jämfört med tidigare problem vi haft. Problem överlag är ett sätt att utveckla sig själv eller det man redan har till en bättre version, att försöka förstå någonting och se det från olika perspektiv för att sedan skapa en helhet utav det ifråga. Problem i sig är bara positivt enligt mig, en fantastisk möjlighet att utveckla sig själv eller det man redan har, som sagt. Många gånger upplevs problem som något svårt, komplicerat eller kanske också som något omöjligt. Att det är svårt finns det nog mycket stor risk för, om vi inte är medvetna om hur vi ska gå tillväga så kan det säkerligen upplevas svårt men det är nog definitivt inte omöjligt, så länge vi inte ger upp. Antingen så vinner vi eller så lär vi oss - vi förlorar endast när vi ger upp.
Ibland råkar det vara också så att jag upplever att människor idag kan inte riktigt förklara sig hur de faktiskt känner inombords. Vilket oftast leder till att man först begränsar sig själv främst via rädsla > ensamhet/isolering > depression > icke partisk överlag. Vilket många gånger senare leder till att man drar diagnoser över sig själv och att man börjar gå på utredningar för att låta någon annan förklara vilken diagnos som skulle passa en, ifråga sätta ens tänkande, ens inställningar kring saker o ting - helt okej, säkerligen bra. Men människor som har svag karaktär och saknar eget Jag så kan det nog många gånger bli så att man övertänker, överanalyserar handlingar och upplever det hela som väldigt svårt, speciellt om personen som utreder inte finslipar sina ordval och ser över en strategi över ett socialt framförande för den individuella personen ifråga, då vi alla är olika och den ena är inte den andra lik som sagt.
Vi människor är däggdjur och som ni förmodligen redan är medvetna om så är däggdjur flockdjur. Precis som vargar så håller de oftast ihop, och i ett socialt umgänge så kan vi både få bekräftelse och bekräfta andra människor med att till exempel ge komplimanger, ta ansvar, m.m... Att få sin dos av till exempel dopamin och endorfin. De flesta gångerna mår vi bäst med människor runt omkring oss, vi är inte riktigt skapade att vara ensamma i längden. Jag syftar inte på att inte ha egen tid, utan människor som går runt och isolerar sig själva i år är nog inte hälsosamt överhuvudtaget, tror jag.
I grunden handlar det mycket om perspektiv och hur vi jämför oss med saker o ting, tror jag. Vi människor har en vana att jämföra oss med allt i livet, hur vi mår, tidigare problem med nuvarande problem, m.m... När vi är rädda så begränsar vi oss, vi prioriterar det bekväma och det säkra före det obekväma och många gånger vill vi inte ta risker eftersom det anses många gånger som något osäkert, men om vi inte tar risker så kommer vi nog ha betydligt mycket svårare att utveckla oss själva, speciellt om vi inte gillar förändringar. Likaså kan det på till exempel arbetsplatser vara svårt att ge kritik för att man är rädd hur mottagaren ska tolka det, så många gånger låter man nog en arbetsgivare tala om det eller i värsta fall får människan själv komma på det, men då anser jag att det är brist på medmänskligheten i sådant fall. Ser man något som man har en talan om, så bör man kunna yttra sig också utan att låta rädslan ta över. Hur man framför sig är då en individuell fråga dock. Det är när vi bemästrar rädslan vi blir helt fria som människor, anser jag.
Travhästar har jag sett att de brukar många gånger ha svarta lappar på sidorna av ögonen, främst av den anledningen att inte störas av vad som händer runt omkring travhästen. Travhästen blir alltså strikt i sitt perspektiv och ser endast rakt fram och inget annat. Lite så fungerar vi människor också, när vi inte ser saker o ting från olika perspektiv och när vi inte tar oss äran att faktiskt ta del av den möjligheten vi människor faktiskt har att vrida och vända på tanken, saken, subjektivt eller ej så blir det väldigt strikt och det förblir många gånger från ett perspektiv bara, ett impulsivt sådant. Det förklarar nog den naturliga logiken i sig också, att det blir väldigt hårt och strikt. Att det blir anpassat, mjukt och skönt är det nog långa vägar ifrån. Ens egna energi spelar självklart också roll i detta fall och många andra fall också tror jag, men jag anser dock personligen, vill man verkligen något så hittar man både tid och förser energi till det ifråga.
Angående tid, om det är något vi människor har så är det tid. Dessutom anser jag personligen att tid är det enda vi alla människor får exakt lika mycket, vilket också leder till att det både är det mest värdefullaste att ge någon annan människa eftersom vi alla får exakt lika mycket tid och det är upp till var och en att prioritera det dem själva tycker är värdefullt att spendera sin tid på. Omständigheterna är dock uppenbarligen annorlunda från människa till människa. Tid är dessutom också det enda som kan förklaras som det mest rättvisaste på jorden, enligt mig.
Det som bör diskuteras i denna tråd är bl.a följande:
- Hur upplever ni min text ovan? Argumentera och ge gärna kritik.
- Hur tänker ni kring ämnet?
- Hur kan vi skapa ett bättre välmående i samhället?
Jag är fullt medveten om att många människor som läser detta kommer inte instämma i min personliga syn på psykisk ohälsa, vad det innebär och mina åsikter och tankar överlag. Hur samhället i sig skapat definitionen av psykisk ohälsa och hur det i sin tur utvecklat sig med tiden. Vi alla människor är trots allt olika.
Jag förtydligar min mening redan nu; jag kommer aldrig kunna förstå någon annan människa fullt ut, hur den känner eller tänker, så om jag förklarar mig att jag förstår någon annan människa (vilket jag personligen upplevt att många människor idag verkar göra, förstå varandra, men gör dem verkligen det? Förstår dem varandra fullt ut eller vad menas när man förklarar sig till att förstå någon annan människa?) så vore det en lögn rakt ut, däremot så kan jag visualisera en tanke inom mig själv inombords främst byggt på mina egna erfarenheter jag själv haft i livet och hur människan ifråga förklarat sig, om den yttrar sig vill säga. Så jag kan nog bara tänka mig hur någon annan människa mår och hur den känner sig inombords, jag kommer alltså aldrig kunna förstå människan ifråga fullt ut. Jag yttrar mig i en sammanfattad text och min globala syn på psykisk ohälsa i samhället.
Det jag syftar i mitt fall är då sk psykiska sjukdomar och dess förklaring, låt oss kalla detta för ett objekt, objA och det andra exemplet som jag inte syftar på för objB. Exempel på psykiska sjukdomar jag syftar på: depression, posttraumatisk stress (PTST), ångesttillstånd, bipolär sjukdom (manodepressivitet), tvångssyndrom, m.m…
Det jag inte syftar på är till exempel: neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kroniska psykiska nedsättningar, Axel-II-diagnoser i DSM-IV (där personlighetsstörningar och mental retardation (MR) ligger), m.m…
Nu när vi förstår varandra lite bättre så kanske vi har också minskat fördomarna mellan varandra en aning. Sådana fördomar som mestadels bygger på ens egna fantasi eller ens tidigare erfarenhet, men eftersom vi alla människor är olika som sagt så betyder det inte att den ena är den andra lik, så att säga.
ObjA är då något jag personligen anser att vi själva väljer, utvecklar och ja, många gånger också skapar. Vi är våran egna skapare många gånger. Detta bör då förklara också till att om vi kan klättra upp för stegen så bör vi väl också kunna klättra ner för stegen? Många gånger är det inte så enkelt, när vi ska ner så behöver vi ibland titta ner så vi ser att allt är i sin ordning och kanske också se vart vi sätter foten, men eftersom vi kanske råkar vara höjdrädda så är det väldigt skrämmande att kolla ner. Så då undviker vi att kolla ner överhuvudtaget innan vi är helt nere, eller helt enkelt inte klättra upp för stegen redan från första början men då kanske vi aldrig skulle uppleva den vackra utsikten som kan ses från toppen. Detta bör då förklara och leder till den förklaringen enligt mig att rädslan begränsar oss människor något så otroligt både i vardagen och i livet överlag, allt från handlingar till tankar och inställningar till saker o ting i livet överhuvudtaget.
För att bryta ner känslor och tankar, så anser jag att känslor är kemiska neurologiska ämnen, en slags massa, det vill säga substanser som signalerar till andra substanser via frekvenser och signaler för att sedan forma ett slags nätverk och detta nätverk kan då brytas snabbare än vad man själv kan uppfatta det i princip. Vilket kan då vara i praktiken att man kan ena stunden känna att man är den lyckligaste människan i världen och den andra stunden kan man känna sig väldigt ledsen, nervös, rädd eller ha någon annan känsla inombords. Detta är något man kan träna upp för att kunna få självkontroll och bygga en slags självdisciplin självklart. Precis som med dem flesta sakerna i livet överlag så krävs det en del träning innan man kan vara i närheten av att kunna bemästra det ifråga, men med små regelbundna steg kan man komma väldigt långt bara man ger det tid och håller det defensivt, men också håller sitt tålamod. Man blir inte stor och stark av att gå till gymmet och ha tränat en gång, men efter att ha gått regelbundet till gymmet och tränat efter några månader så börjar man nog se resultat.
Samma gäller problem, då problem heller inte är något objektivt på något plan. Vi jämför problem med andra problem, och sedan sätter vikten på det problem vi har just nu, på så vis förklarar vi om problemet är stort eller litet jämfört med tidigare problem vi haft. Problem överlag är ett sätt att utveckla sig själv eller det man redan har till en bättre version, att försöka förstå någonting och se det från olika perspektiv för att sedan skapa en helhet utav det ifråga. Problem i sig är bara positivt enligt mig, en fantastisk möjlighet att utveckla sig själv eller det man redan har, som sagt. Många gånger upplevs problem som något svårt, komplicerat eller kanske också som något omöjligt. Att det är svårt finns det nog mycket stor risk för, om vi inte är medvetna om hur vi ska gå tillväga så kan det säkerligen upplevas svårt men det är nog definitivt inte omöjligt, så länge vi inte ger upp. Antingen så vinner vi eller så lär vi oss - vi förlorar endast när vi ger upp.
Ibland råkar det vara också så att jag upplever att människor idag kan inte riktigt förklara sig hur de faktiskt känner inombords. Vilket oftast leder till att man först begränsar sig själv främst via rädsla > ensamhet/isolering > depression > icke partisk överlag. Vilket många gånger senare leder till att man drar diagnoser över sig själv och att man börjar gå på utredningar för att låta någon annan förklara vilken diagnos som skulle passa en, ifråga sätta ens tänkande, ens inställningar kring saker o ting - helt okej, säkerligen bra. Men människor som har svag karaktär och saknar eget Jag så kan det nog många gånger bli så att man övertänker, överanalyserar handlingar och upplever det hela som väldigt svårt, speciellt om personen som utreder inte finslipar sina ordval och ser över en strategi över ett socialt framförande för den individuella personen ifråga, då vi alla är olika och den ena är inte den andra lik som sagt.
Vi människor är däggdjur och som ni förmodligen redan är medvetna om så är däggdjur flockdjur. Precis som vargar så håller de oftast ihop, och i ett socialt umgänge så kan vi både få bekräftelse och bekräfta andra människor med att till exempel ge komplimanger, ta ansvar, m.m... Att få sin dos av till exempel dopamin och endorfin. De flesta gångerna mår vi bäst med människor runt omkring oss, vi är inte riktigt skapade att vara ensamma i längden. Jag syftar inte på att inte ha egen tid, utan människor som går runt och isolerar sig själva i år är nog inte hälsosamt överhuvudtaget, tror jag.
I grunden handlar det mycket om perspektiv och hur vi jämför oss med saker o ting, tror jag. Vi människor har en vana att jämföra oss med allt i livet, hur vi mår, tidigare problem med nuvarande problem, m.m... När vi är rädda så begränsar vi oss, vi prioriterar det bekväma och det säkra före det obekväma och många gånger vill vi inte ta risker eftersom det anses många gånger som något osäkert, men om vi inte tar risker så kommer vi nog ha betydligt mycket svårare att utveckla oss själva, speciellt om vi inte gillar förändringar. Likaså kan det på till exempel arbetsplatser vara svårt att ge kritik för att man är rädd hur mottagaren ska tolka det, så många gånger låter man nog en arbetsgivare tala om det eller i värsta fall får människan själv komma på det, men då anser jag att det är brist på medmänskligheten i sådant fall. Ser man något som man har en talan om, så bör man kunna yttra sig också utan att låta rädslan ta över. Hur man framför sig är då en individuell fråga dock. Det är när vi bemästrar rädslan vi blir helt fria som människor, anser jag.
Travhästar har jag sett att de brukar många gånger ha svarta lappar på sidorna av ögonen, främst av den anledningen att inte störas av vad som händer runt omkring travhästen. Travhästen blir alltså strikt i sitt perspektiv och ser endast rakt fram och inget annat. Lite så fungerar vi människor också, när vi inte ser saker o ting från olika perspektiv och när vi inte tar oss äran att faktiskt ta del av den möjligheten vi människor faktiskt har att vrida och vända på tanken, saken, subjektivt eller ej så blir det väldigt strikt och det förblir många gånger från ett perspektiv bara, ett impulsivt sådant. Det förklarar nog den naturliga logiken i sig också, att det blir väldigt hårt och strikt. Att det blir anpassat, mjukt och skönt är det nog långa vägar ifrån. Ens egna energi spelar självklart också roll i detta fall och många andra fall också tror jag, men jag anser dock personligen, vill man verkligen något så hittar man både tid och förser energi till det ifråga.
Angående tid, om det är något vi människor har så är det tid. Dessutom anser jag personligen att tid är det enda vi alla människor får exakt lika mycket, vilket också leder till att det både är det mest värdefullaste att ge någon annan människa eftersom vi alla får exakt lika mycket tid och det är upp till var och en att prioritera det dem själva tycker är värdefullt att spendera sin tid på. Omständigheterna är dock uppenbarligen annorlunda från människa till människa. Tid är dessutom också det enda som kan förklaras som det mest rättvisaste på jorden, enligt mig.
Det som bör diskuteras i denna tråd är bl.a följande:
- Hur upplever ni min text ovan? Argumentera och ge gärna kritik.
- Hur tänker ni kring ämnet?
- Hur kan vi skapa ett bättre välmående i samhället?
