Finns det något barnsligare land än Sverige just nu?

Jag möter många svenskar som beter sig vuxet, men otroligt många som agerar likt barn.
Jag menar inte att vuxna sitter hemma och spelar TV-spel, eller ens samlas spelar sällskapsspel. Det finns inget barnsligt med sådant egentligen. Snarare hur jävla lättstötta så många är, som om de aldrig blev uppfostrade till annat än att morsan och farsan kommer nattar en så fort snögubben de byggde på dagen smälte bort under kvällen.

Man behöver inte gå längre än social media där vuxna personer lipar rakt ut så fort någon varit lite taskig mot dem, eller ännu värre, så fort någon inte höll med dem. Alla dessa kampanjer som ibland börjar med bra motiv (metoo ett ex) urartar till rena barnsligheter där alla vill vara med på ett hörn för att inte känna sig utanför. Det är så jäkla typisk svenskt redan från början på något vis att köper kompisen en viss modell skor så skall resten av dem köpa samma, bygger grannen nytt garage, då skall halva grannskapet plötsligt bygga något på sin tomt och startar en grupp ett upprop, då skall minsann nittio andra kategorier också vara med starta sina.

Tredje vågens feminism i Sverige är bara ännu ett exempel på hur barnsligt Sverige är nu generellt sett jämfört med andra länder. En enda stor soppa av omogna brudar som bara lipar hela tiden.

Killar är inte mycket bättre, med sin förbannade fixering vid utseende och metrosexualitet. Är det inte att de skall klä sig som fjolliga girlboys så skall alla skaffa en tribaltatuering (eller vad som nu är på modet).

Egentligen kan jag räkna upp tusen saker här som är förbannat barnsliga i Sverige just nu.
- TV-programmen där hälften är barnprogram för vuxna. Hur fan kan man sitta och kolla på skit som Doobidoo, eller när tolv fjollor tävlar i vem som kan hacka en lök snabbast? Jag såg Skavlan häromveckan första gången på många månader och där kommer Gunde Svan in med sin son. Sonen i landslagströja och en yxa. Gunde satt där så barnsligt stolt över sin son, som tävlade i att hugga upp en bit trädstam snabbast. Så bad de honom gå upp där banka loss och publiken jublade, som barnungar. Gunde Svan, en av våra största idrottsmän, sitter där och är stolt över sin son som tävlar i vedklyvning!? Oj vad jag tappade respekten för Gunde ännu mer där. Fångarna på Fortet, det ultimata skitprogrammet vad gäller barnslig vuxenhet var egentligen nog.
- Melodifestivalen, där vuxna på fullaste allvar sitter och ringer in röstar på handikappade låtare
- Den här generationens politiker måste vara den mest omogna batchen någonsin. Det är som om barn styr hela Sverige just nu. De har givit mig det ultimata svaret på varför jag aldrig röstar. Demokrati handlar egentligen bara om att en stor flock idioter får mandat att bestämma. Och vilka barnsliga människor man stött på som faktiskt har rösträtt.

Det finns tusen saker till att räkna upp.

Jag vill inte påstå att jag är världens mest manligaste man eller den perfekta svensken, men fan vad pinsamt det blivit.

Är detta ännu en konsekvens av att Sverige inte varit i krig på hundratals år, eller vad beror det på att landet är så genomsyrat av barnslighet i alla riktningar?

När det gäller TVn håller jag med dig. Det är trams i kvadrat. Och är det inte trams så är det opersonliga leende mähän som syns i rutan. nej tack. Det är därför det är så befriande och vuxet att inte titta på skiten. Ja, du kan inte diskutera gårdagens tv-program på kafferasten. Men kanske man kan diskutera en intressant bok eller tala om något tilltalande musikstycke istället.

Och ingen är vuxen.

När jag var i 20-årsåldern ville alla bli vuxna. De som inte ville bli det var de som misslyckades. Men jag måste erkänna att inuti är jag samma person som när jag var barn. Den personligheten har inte försvunnit.

Men det är ett problem när media bara för fram "barn" och påverkar resten av befolkningen att vara lika tramsig och nollställd.

Jag var på Nordea (påminnelse till mig själv: byt bank) och kassörskorna arbetar i slow motion. Mitt bankomatkort fungerade inte så jag behövde ta ut lite reda pengar. Efter att ha väntat i kö 35 minuter var jag äntligen vid kassan. Väl där mötte jag en person som kanske inte var ett barn men vars slow motion beteende närmast kan liknas vid en patient på ett mentalsjukhus. Hon var väldigt presentabel men arbetade i slow motion. Kanske det är problemet? deras chefer vågar inte säga något för då börjar barnen grina? Hela proceduren att ta ut 500 kronor tog cirka 10 minuter. och som tack för att jag väntat fick jag 3 (obs tre) kvitton på a4-ark. ???

Det är något allvarligt fel på samhället när en bank beter sig som ett socialkontor.

Sverige har alltid varit fjolligt och barnsligt. Nu med sociala medias framväxt har många fått möjligheten att yttra sig och få gehör.

Inget har ändrats, landet och folket är sig likt. Stäng av tv:n och läs inte nyhetsflödar så slipper du lyssna på dom.

Kanske svårare med ett jobb, för där kommer du behöva stå ut med det.

Tycker fortfarande Sverige i mångt och mycket är ett förhållandevis stabilt och bra land att bo i. Men barnsligt är det, mår mer eller mindre illa av tv underhållningen som erbjuds, trams konflikter och pk-hetsande polisierande på sociala medier. Vi har det för bra antagligen, ibland är det jävligt deprimerande. Märker att jag undviker sociala kontakter mer och mer. Umgås med fåtalet jag trivs med. Sociala medier har jag övergivit, ger mig ingenting.

Rent spontant är vi säkerligen ett av världens barnsligaste länder.

Sverige är ett värdelöst land. Uselt klimat, överkänsliga och otrevliga, navelskådande, egoistiska människor som tävlar i allt från utseende till självförverkligande.
Bortskämda och curlade snorungar som tillåts bestämma hemma från 1 års ålder för att föräldrarna är så jävla konflikträdda skapar feminister som skyller allt på männen.
För att inte tala om Invandringspolitiken som ger en osäkerhet hos de redan livrädda Svenskarna som ska intergreras med svartskallar som alla blir dragna över samma kant.

Jag vet inte om "barnslig" är rätt ord. I USA står feministerna och skriker mot himlen för att de så är så sura att Trump inte kommer med en liten nappflaska till dem. Universiteten motverkar öppen dialog, och att undervisa i något, eller ens påstå något, som inte är del av den intersektionella feministiska analysen leder ofta till protester och disciplinära åtgärder.

Med det sagt, så är det så klart något fel även här i Sverige. Och det har varit det längre än där borta. #metoo-visar som sagt det mycket väl.

Jag har funderat lite på senaste, och är inne på ett visst tankespår som pekar mot att det beror på en avsaknad av identitet, och kanske då framför allt, mening. Det tycks ha uppstått genom 3 stora förändringar:
* Människor förväntas inte längre ha ansvar, men de kräver mer och mer rätt. Allt är helt enkelt männens fel, och alla utom män "förtjänar" saker hit och dit. Det finns ingen mening med att ta ansvar efter det "vita patriarkatet" ändå trycker ner dig. Så varför ens försöka?

* En förkastad familjekultur, där familj inte längre uppmuntras som en mening med livet. Snarare anser feministerna att det är en "börda" att ta hand om familjen, och är sura för att de får mindre lön, och inte får "betalt" för "jobbet" att skaffa familj och värna den. Då tänker folk att det inte finns någon poäng med att skaffa familj, och helt plötsligt försvinner ett hult grundläggande koncept för vad samhället tidigare har ansett vara en mening med livet.

* En förkastad identitet och samhörighet runt nationen och samhället. Det är numera snarare skadligt att värna om sitt samhälle och ta hand sina medmänniskor. Det finns ingen stolthet i att hjälpa nationen och vara "en god svensk", och även om det kanske inte har varit något jättedrivande så ligger det en viss mening i att värna om sitt samhälle och ta hand om sina närmsta. Det är riktig altruism. Feministerna söker istället altruism i "hashtags" och "likes" på internet, men ytterst få får något ut av det.

Detta tycks ha lett till att folk nu söker efter en ny slags mening. Och gudarna ska veta att det inte är lätt. Guiden är intersektionell feminism och civilrättsfrågor, eftersom många där ser att de "coola" kändisarna får sina instagram-likes från sådant.

Problemet de stöter på är att det inte finns så stora problem i Sverige. Så för att bli nästa Rosa Parks, eller nästa MLK, så har man börjat fabricera problem för att bevisa att man "är en sådan" som står upp mot orättvisa. För det är sannerligen inte mycket annat nyttigt man gör i sitt lab. Men det man egentligen gör är just det motsatta.

Därför ser vi nu att fokus ligger på sådana som blev kallad "gumman" på jobbet, eller den som kände sig "tvingad" att stå ut med vänstermän för att få sina journalistkarriärer de drömt om. De tror att det är likställt med att stå upp mot den svarta segregationen i USA.

Man "hittar" de "stora" strukturella problemen i att kläder för större människor kostar mer, i mönster på kläder är "ganska lika hakkors", i fågelnamn som i en annan dimension kan anses kränkande och i skämt som inte är godkända.

När det kom till cologne eller Kungsträdgårdens attacker, då var man dock tyst. För det är inte populärt i ens egna cirklar baserade på fabricerade skandaler. Och vilken rättighetskämpe står upp mot sådant som inte är populärt? Ja... Vilken rättighetskämpe gör det?

Regeringen är förjävlig ja, speciellt Bah Kuhnke, Fridolin, Löfvén, Andersson. Därmed är många myndigheter fucked up också. Men det är långt ifrån alla som stödjer dem, så jag tycker inte du kan säga att alla i vårt land är barnsliga.

Tack för det, läsvärt!

"Snarare hur jävla lättstötta så många är"

I-I-I-IROONNII

Det du säger där är ju egentligen något beundransvärt och något jag gärna ser mer av. Att man omfamnar sitt inre barn.

Jag spelar exempelvis idag inte TV-spel själv trots att jag bara älskade min Commodore 64 och min första Playstation, har egentligen inte vuxit ifrån det bara att jag inte haft tid eller kanske inte hängt med på över 15 år i den genren.

Att tillåta sig själv vara lite som man var då man var barn är sunt, men det jag avser här är då man är rent barnslig. Att se chokladkakor placerade bland tampongerna i en ICA och springa till media berätta hur illa berörd man blev av det, det är fruktat barnsligt. Lätt att genomskåda dessutom där personen egentligen bara är ute efter bekräftelse, uppmärksamhet. Ungefär som då vissa ritade en teckning i andra klass sedan sprang runt till alla och frågade "visst är denna ful?" men ville höra komplimanger.

Att som 40 bast bara släppa loss hoppa loss i lerpölar på vägen hem med sin 4-åriga son så det stänker gyttja över alla kläder kanske t.o.m. ansikten, det tycker jag inte är barnsligt.

Vet inte om jag köper den första meningen, den andra är dock spot on.

Antagligen en av de bästa replikerna jag läst här och jag menar det verkligen inte bara för att jag startade den här tråden. Många tänkvärda punkter där som jag kan tycka stämmer så mycket.