Tänker ofta på hur kort livet är. Gör mig galen.

Jag tänker ofta på hur kort livet är. Man kan dö när som helst. Men ifall man får ett normal långt liv så kanske man blir 65-75 år gammal. Sedan försvinner man för alltid. Detta gör att livet blir meningslöst på ett sätt. Allt detta kommer att ta slut snart. Vi alla kommer att bli helt bortglömda inom 100 år.(egentligen mycket tidigare). Ingen kommer någonsin veta att vi ens funnits. Förstår ni hur jag menar?

När jag går ut på gatorna så ser jag allt sorters människor. Ser ungdomar,medelålders människor,gamlingar o.s.v. Vissa är arbetslösa,vissa har jobb de hatar,vissa har jobb de älskar,vissa studerar,alla har sina liv. Men ingen inser hur kort detta liv är. Vi kommer att dö snart och bli helt bortglömda,men det verkar som om ingen tänker på detta/är medveten om detta.

Några tankar angående detta?

Det här är saker som jag tänker på hela tiden. Flera gånger om dagen slår det mig att vi alla när som helst kan försvinna. Det är svårt att få lust till att göra saker som att jobba eller lära känna andra människor när jag tänker att ett liv är så jävla kort så det finns inte. Jag tänker som du att det känns som att få tänker på detta utan lever lyckligt omedvetna liv.

Alla går omkring och är märkvärdiga och tar plats. Borta om del år. Vips! ALLA.
Det är den STORA elefanten i rummet som man inte vill låtsas om.

Jag tror dom flesta tänker på detta ofta. Och ju äldre man blir och ju fler som dör runt omkring en desto mer tänker man på detta.

Som en försvarsmekanism försöker man döva sig själv, antingen genom olika droger eller genom att skaffa karriär och arbeta. Eller både och. Vi springer runt runt i ekorrhjulet och köper lycka för pengarna. Tror vi.

Bitter sweet symphony med The verve tycker jag är en väldigt bra och beskrivande låt om livet. Man blir jäkligt melankolisk och cynisk när man funderar över det här men du har helt rätt.

Men ska alla försöka göra något med sitt liv för att bli ihågkomna om 100 år? Det är inte möjligt med tanke på att vi behöver människor som jobbar med "tråkiga" grejer och om alla ska bli ihågkomna så blir ingen det. Det är en del av naturen att vissa bara lever för att tjäna samhället medan andra kommer fortsätta leva även efter deras död. Vad kan vi göra för revolutionerande för att ändra på detta?

Den största livslögnen av alla är den att alla lever som om dom hade evigt liv. En livslögn vi (jag) gärna behåller.

Detta är lite kul faktiskt... särskilt på alla helgons afton när man besöker kyrkogårdar. Man stressar så mkt i sitt liv, och annat skit som man går och oroar sig över men vad spelar det för roll när man förr eller senare ändå kommer hamna i en grav.
Det blir så påtagligt när man är på en kyrkogård. Alla idioter som tar livet så jävla seriöst.Ta det lugnt gubben, snart ligger du här i resten av ditt liv.
Ta d lugnt och njut av den tid du har. Allt löser sig.

Det ser inte ut som att många tänker på detta. Folk verkar vara väldigt upptagna med sina liv vad de än gör. Men ingen verkar inse hur kort livet är egentligen. Hur snabbt tiden går egentligen. Man hinner knappt blinka så har det redan gått 1 år. Åren springer förbi. Man blir äldre och äldre. Sedan kommer den stora dagen då man försvinner för gott. Så är det slut, allt man gjort här i världen är slut,all tid man lagt ned på skola,jobb,barnen(ifall man har några),ja allt man gjort försvinner.

Tänk er att det finns folk som levt för 100,200,500,1000+ år sen Men nu är de borta för alltid,kommer aldrig tillbaka. Ingen kommer någonsin veta att de funnits eller vad de gjort här i livet. Tänk er samma sak kommer att hända om oss om 100 år +(Egentligen mycket kortare). Tror efter att jag dör så e de bara mina barn(framtida) som kommer ihåg mig,kanske barn barn,fast då känner de igen mig som en gammal gubbe. Sedan när de även dör så finns det ingen som kommer att veta att jag ens funnits eller vad jag gjort(inte att jag gjort något stort här i livet), men denna känsla att livet är så kort och att vi kommer att dö snart och bli bortglömda för alltid gör mig galen. Allt känns så meningslöst. Inte ens ifall jag skulle ha fått 1 miljard dollar så skulle jag må så mycket bättre än vad jag gör just nu.

Vad hade du gjort om du hade fått 84000 kr per dag att spendera? I slutet av dagen hade du inte fått behålla något. Nästa dag hade du fått 84000 kr att spendera igen. Vad hade du spenderat dina pengar på?

Det går 84000 sekunder på en dag. Dessa sekundrar får du aldrig tillbaka igen. Folk är upptagna med att tjäna pengar att de glömmer bort att utnyttja den tid de har i detta liv. Detta beror på samhället, detta ideal som alla måste uppnå. Ha ett arbete, hus, bil och annat skit för folk tror att det är meningen med deras liv eller vad som förväntas av normen.

Sedan finns det andra människor som känner sig själva så pass bra som vet att tiden är det absolut viktigaste i livet. Inte undra på att de flesta ångrar att de jobbade så mkt i sina liv när de ligger där inför döden. Då spelar ingenting roll. DÅ hade många offrat allt de byggt upp för att vara friska igen och spenderat sin tid på sina nära och kära. Människor lägger så mkt vikt i vad andra skall tycka om dem. Då är man svag.
Tur att man fullständigt skiter i vad folk tycker om en och gör precis vad man vill i livet.

Nja, jag tycker detta kommer från en uppfattning som vi blir itutade som barn och sedan aldrig släpper, att allt vi gör är att förbereda för morgondagen.

"Mening" tycker inte jag är något som utvärderas vid universums slut. Mening finns hela tiden, njutning och nöje, och avsaknad av smärta, hos en själv och hos andra (inte riktigt så enkelt, men nära nog). Det faktum att du inte tillför något när du är död är ju inget som din levande version behöver bry sig om.

Lev inte som att du ska leva för evigt. Lev för att leva nu. Det är den insikten som många folk på dödsbädden får. Var glad att du tänker på detta nu. Ironiskt nog följer ju din oro av att 'inte' leva nu. Börja meditera så blir det bättre.

Slappna av, runkpelle. Jag kan garantera en sak och det är att du lever vidare efter döden. Resan fortsätter..