Personliga erfarenheter av ECT?

Har du eller har du någon i din närhet som fått ECT och har du isåfall märkt på personerna/dig själv någon typ av förändring?
Personloghetsförändringar t ex?

Negativa bieffekter eller någonting positivt?

Nu är jag ute efter personliga erfarenheter och inte sådant man hört på ryktesvägar och dylikt.
Tacksam för allt ni delar med er av.

Jag var inlåst för att avgiftas på en psykiatrisk avdelning. Och där fick jag spendera dagarna genom att iakta 3 personer som genomgick ECT-behandling. Men jag kan inte ge något uttalande som vore rättvist mot dem, med tanke på att jag inte vet hur de var innan eller hur de blev när allt var klart. Allt jag kan säga är att jag själv aldrig skulle velat sätta mig i den där sitsen!

Okej...av vilken anledning skulle du inte göra det?

Min pappa, depressiv missbrukare, genomförde ECT behandling efter att inget annat verkade fungera. Han var väldigt flummig under behandlingen men inget som sitter kvar, iallafall inte som märks utifrån. Nu tre år senare verkar han vara relativt nöjd med sin tillvaro, slutat med metadon och tagit kontakt med sina barn och barnbarn. Hur mycket som har att göra med ECT:n vet jag inte, men om man har testat allt annat så tycker jag det är värt.

Jag har själv fått ca 35 ECT-behandlingar, under 3 serier med 10-12 behandlingar i varje.

Första gången: Svårt deprimerad efter att förlorat jobbet, 2004.
Nu går det ju inte att ECT:a bort anledningen till att jag blev deprimerad. Men det hjälpte, jag blev av med det självdestruktiva beteende, typ självmordstankar efter 3-4 behandlingar, men fullföljde hela serien. Mådde bättre sen, o jag tror jag hade Venlafaxin som antidepressiv medicin. Jag låg då inlagd under hela serien.

Andra gången, minns inte helt, men jag har haft väldigt depressiva perioder, så det var väl en sån, 2005.
Låg inne de 4-5 behandlingarna, resten fick jag polikliniskt. Blev bättre, tror jag fortfarande hade Venlafaxin.

Tredje gången, svårt deprimerad efter en semesterresa i Thailand. Hade det så bra, men blev deprimerad av att komma hem, 2005.
Det hjälpte, eftersom detta är en sak man kan ECT:a bort. Fick det polikliniskt. Då vet jag att jag hade Aurorix och Mirtazapin. Men fick ta bort Mirtazapin innan ECT:n, p.g.a. risk för serotonergt syndrom.


Kvällen innan ECT får man inte äta bensodiazepiner som jag normalt tar dagligen, dessutom har jag klonazepam (Iktorivil) som är väldigt kramplösande. Det är inte själva elektriciteten som gör att man mår bra. Det är till följd av det krampanfall som elektriciteten sätter igång.

Sen får man själva behandlingen runt 07-08 på morgonen, man får inte äta innan eftersom man ska sövas ned. Där jag var, fick man klä sig i sjukhuskläder o lägga sig bekvämt i en säng. Sen rullar personalen sängen till behandlingsrummet. Där är följande, en psykiater, en narkosläkare o oftast två sjuksköterskor.

Du får en massa sladdar kopplade till dig, eftersom både ditt EKG och EEG ska kollas, mer grejer också typ syresättningen i blodet. Narkosläkaren sätter en kanyl i armen eller handen. Om du inte fått en spruta atropin intramuskulärt några timmar tidigare, så får du det intravenöst, för att motverka salivbildning i munnen.

Sen vet jag inte exakt vad som händer, eftersom narkosläkaren sprutar in narkosmedel, jag har alltid fått propofol. Du slocknar på några sekunder. Sen får du en till spruta, suxameton, som släpper alla synliga kramper. Den verkar inte på samma sätt som muskelavslappnande bensodiazepiner, o är helt ok för att dämpa kramperna. Den förlamar även andningen, så man får en mask på sig ibland före, ibland efter narkosmedlet. Psykiatern ger sen en el-chock på ca 400 volt över den icke dominerande hjärnhalvan. En elektrod på sidan o en mitt på huvudet. Det startar ett krampanfall som knappt syns, p.g.a. suxametonet, som varar i nån minut.

Sen rullas du till uppvaket, jag har t.o.m. vaknat för tidigt, fortfarande i behandlingsrummet. Man kan vara lite förvirrad. T.ex. sa vårdpersonalen att jag alltid frågade; -Är det redan klart? Men man "nyktrar till" inom några minuter o förs tillbaka till avdelningen.

När jag fått det polikliniskt, d.v.s. att man inte är inlagd under serien, så har jag kommit till avdelningen, runt 06:30 på morgonen, bytt om, fått behandlingen, o sen kunnat köra bil hem runt 08-tiden. Värsta minnespåverkan då var att jag köpte samma frukost 2 ggr. En innan jag körde till sjukhuset o la i kylskåpet, eftersom man inte får äta innan. Sen när jag körde hem stannade jag till vid macken eftersom jag skulle ha frukost o köpte en likadan baguette.

Summa summarum... Jag tycker att det är väldigt effektivt mot svår depression o skulle välja det om jag mådde så igen. Hände i.o.f. för ca 1,5 år sen att jag blev vräkt o tänkte ta livet av mig. Blev inlagd men ingen ECT, det är ju också en sak som inte går att ECT:a bort. Men blev piggare o gick till domstolen o vann, så jag bor kvar.

Har inte fått ECT sedan 2005, men har ätit antidepressiva mediciner hela tiden sen typ 1996.

Mitt korttidsminne är något försämrat, samt har jag svårt att känna igen ansikten, vilket kan vara väldigt pinsamt... Jag ska inte skylla allt på ECT:n, det kan bero på att jag ätit bensodiazepiner dagligen i runt 17 år. Men, det finns flera fall där folks minne har förstörts helt av ECT!

Fråga om det är nått annat, så ska jag försöka svara så gott jag kan!

Oj vilket utförligt svar!
Vad bra att det har hjälpt dig.

Jag är inlagd på LPT och de vill att jag ska ta ECT. Jag ville fundera. Tanken är att jag ska ta det imorgon på morgonen men jag vill inte längre göra det. Läkaren sa att de inte kommer tvinga mig till nånting men nu säger de att de har rätt att göra det. (Vilket de verkar ha av vad jag försökt läsa mig fram till.)
Men i vilken utsträckning har det det egentligen? Finns massor med mediciner jag inte provat så det känns väl bättre om de väljer att ta någon sådan jag vill prova, frivilligt?

Hursomhelst.
ECT känns väldigt skrämmande. Av de personer jag träffat på så har jag heller inte hört om någon förbättring. Eller sett.
Så jag försöker väl se om jag kan ändra på min uppfattning eller om den kommer stå kvar.
Om min uppfattning nu ens spelar någon roll i sammanhanget.

Bra att läkaren inte tvingar dig till det. ECT kan i vissa fall ges med tvång.

Jag har sedan jag fick ECT sist använt medicinen Venlafaxin, det är nog en av starkaste antidepressiva medicinerna. Har de senaste 4 åren haft 375 mg, trots att det står i FASS att den dosen max får användas i 2 veckor. Men många tycker att den medicinen är hemsk.

Så det är ett beslut du får ta med läkaren.

Glömde tillägga, att det är ju absolut inte som på 60- 70-talet, när man var vaken o utan kramplösande, som typ i filmen Gökboet om du har sett den.

Enkelt beskrivet, är att när man vaknar upp efter en behandling, det känns som typ man är nyduschad o fräsch.

Detta är inte menat som skrämselpropaganda utan som upplysning om risker.

MullaKrekar har mycket pedagogiskt beskrivit hur själva behandlingen går till.
Har inget att tillägga där.

Jag fick själv sju ECT-behandlingar för ca 15 år sedan pga svår depression (var inlagd vid den tiden). Blev upplyst om att minnet skulle kunna påverkas men att detta endast skulle vara temporärt och tämligen snabbt övergående. Detta stämmer inte! Jag har fortfarande problem och får ännu efter alla dessa år minnesluckor.

Då jag senare tog upp detta när jag behandlades inom öppenpsykiatrin så blev jag upplyst om att detta var allmänt känt samt att det inte informerades tillräckligt om detta innan behandling med ECT sattes in. Den terapeut jag då hade sa att de inom öppenpsykiatrin funderade på att göra en anmälan till IVO då de ansåg att detta var ett stort problem. Tyvärr fick jag pga omorganisation byta mottagning så jag vet inte hur det gick med detta (man orkar helt enkelt inte ta tag i saker själv när man mår så pass dåligt, tyvärr).

Skulle jag ha valt att få behandlingarna vid den tidpunkten även om jag fått information om att risken finns att minnet kunde påverkas för all framtid? Jag vet inte. Jag mådde då så dåligt att jag greppade efter alla halmstrån jag kunde få tag i. Mycket möjligt att jag alltså trots riskerna skulle tagit chansen ändå.

Ångrar jag idag då jag har facit i handen att jag valde behandlingarna? Absolut!
Det är inte roligt när anhöriga och vänner talar om för mig att "det där diskuterade vi ju om för några veckor sedan" och jag har ingen aning om att det skett. Det är ingen "vanlig" glömska typ "javisst, ja" när jag blir påmind utan jag har ingen som helst aning om att diskussionen har ägt rum.

Jag har idag lärt mig leva med detta och det påverkar inte mitt liv i någon större grad (förutom att jag lärt mig att inte påstå att "det där har jag aldrig sagt" då det är mycket möjligt att så faktiskt är fallet).

Mitt råd till de som måste fatta beslutet om ECT-behandling eller inte är att vara medveten om risken att minnet kan påverkas för all framtid. Finns alternativa behandlingar så prova dessa först.

Om detta bara varit min egen erfarenhet så skulle jag varit försiktig med att dela med mig av detta. Men eftersom även psykiatrin reagerade på att såpass många fått bestående minnesproblem så får det räknas som en reell risk.

TS: Ställ läkaren mot väggen och fråga om ditt minne kan påverkas under lång tid framåt. Kräv ett uppriktigt svar och försök "läsa mellan raderna" om h*n är ärlig eller ej.

Eftersom du själv är tveksam tycker jag att du ska avvakta. För många har det varit en stor hjälp men det finns faktiskt sådana som mig som fått bestående men.

Jag önskar dig verkligen lycka till!

Tack för ditt svar!
Jag frågade läkaren om jag kunde få bestående minnessvårigheter även om lånhtidsminnet blir påverkat.
Blankt nej på båda. Men jag vet att det förekommer vilket gör att jag ryggar tillbaka ännu mer. Jag vill ha ärliga svar trots allt. En av alla här inne på psykiatrin har bekräftat vad jag befarar. Men det räcker, den är den enda som kändes ärlig gällande detta. De andra har någon fras de säger och sen hänvisar de bara till en annan här inne som jag redan pratat med.
Alla är luddiga. Det värsta är att alla uttrycker det som om det är den behandlingen de själva skulle välja om de blev sjuka.
Kanske hade jag köpt det om det inte var för att jag varit positivt inställd till det tidigare men när det blev på riktigt blev jag genast mer tveksam.

Jag hoppas verkligen de skippar tvångsbiten för i sådana fall lär jag göra något olämpligt.

Jag har tagit venlafaxin. Rävgift för mig. Men bra att det hjälper dig.

Nej jag vet. Och jag är insatt i proceduren och på vad sätt stimulansen skulle hjälpa. Är inte orolig på det sättet.
Det är alla andra faktorer som påverkan på kognitiva förmågor som får mig att backa.

TS: Du har PM.