Ångest, suicidal.. behöver hjälp

Hejsan.
Jag har mer eller mindre mått dåligt periodvis i 6 år nu. Men under ett par månader nu har jag gått ner mig totalt. Vägrar att prata med någon, är arbetslös på grund utav att jag inte tror att jag klarar att arbeta just nu och träffar knappt min familj längre trots att vi bor under samma tak.

Bor fortfarande hemma då jag endast är 19 år och vägrar att vistas utanför mitt rum, tror inte jag varit utomhus i mer än 30 minuter på säkert två månader nu. Mina vänner börjar bli förbannade på mig för att jag ignorerar dom men jag vill inte ha någon relation till någon. Jag vill bara försvinna in i tomma intet och att folk ska glömma mig. Varför? Jo, för att jag vill vara borta ur deras liv innan jag faktiskt tar steget att försvinna på riktigt. Jag vill inte vara en börda nu och jag vill inte vara en börda efter "tragedin" heller. Ingen runtom mig vet att jag mår såhär och jag har absolut inga planer på att berätta heller. Har ångest varvat med panikångestattacker. Den vanliga ångesten känner jag i stort sett av i princip dygnets alla timmar och panikångestattackerna blir allt oftare. Numera minst en attack om dagen. Tänker även på självmord alldeles för många gånger om dagen. Jag associerar typ allt till det. Om jag äter mat - "hoppas jag sätter i halsen". Om jag åker bil - "hoppas jag krockar". Om jag tänker på min hund - "hoppas han biter ihjäl mig". You name it...

Med dethär sagt, så vill jag ha tips på några sista metoder att försöka komma på bättringsväg på egen hand med. Om inget funkar så säger jag upp mig från dethär skitlivet. Men tänker försöka ge det en sista chans. Om någon har lust att slänga in något knep..
tack.

Om du har supressed shit är det vetenskapligt bevisat att psykadeliska svampar kan "heala" dig, no kidding. Har testat en gång själv, vill minnas att det hade en positiv inverkan på mig. Ser saker ur ett annat perspektiv.

Du TS , Jag vill inte bagatellisera dina problem så snälla missförstå inte mig. Men du har ju knappt tagit dig an ens början på ditt vuxna liv. Dina tonårshormoner är ju knappast ute ur systemet, och tro mig när jag säger detta att hur mogen och stabil du än känner dig just nu så ska du veta att din personlighet, riktiga tankar och erfarenheter inte ens har etablerat sig ännu. Du måste helt enkelt leva vidare för att se hur livet kommer att bli. Tro mig att avsluta sitt liv vid 19 år är inte ett skit värt. Du kommer omformas, förändras och saker kommer att utveckla dig till den du på riktigt kommer att vara. Detta brukar i regel ske vid 28..

Så himla bortkastat med självmord speciellt vid så ung ålder. Sitter fan 45 åringar på forumet som drivit runt helt tomma med sina liv....utan vänner och partners. Då kan vi börja tala om ångest.

som sagt.. ung och har mycket kvar att forma till dig själv. kände någonstans runt 30års ålder att jag hade ett hum om vem jag är..

Mitt råd är att söka hjälp, få prata ut och eventuellt något som lindrar ångesten. Annars leta upp och köp något som tar udden av ångesten själv. Själv använt benso för att lindra/döda ångest.

Sluta vara rädd för att ta hjälp, man klarar inte allt på egen hand.

Jag känner igen mig i precis allt du skriver. Jag mådde fruktansvärt dåligt i över 10 år innan jag blev bättre. Den enda anledningen att det tog så lång tid var för att jag var rädd för att söka hjälp. Jag mår underbart bra idag och är så tacksam att jag aldrig tog steget att avsluta mitt liv, det var riktigt nära många gånger. Jag hoppas innerligt att du inte gör något så dumt heller. Kontakta psykiatrin, finns KBT och mediciner som hjälper, även om det kan ta tid att hitta rätt. Rätt kost och massor av motion/träning är också livsviktigt. Du har alla möjligheter till ett bra liv!