denskummes egna texter

När Nathanael fyllde 16 år fick han av sin farbror en kalender som hette Dull Men’s Calendar. På septemberbilden satt en åldrad man med pottfrisyr och botaniserade bland sina modellflygplan. Farbrodern pekade på bilden och sade glatt: Där är din framtid, unge man. Alltsedan den dagen har Nathanael inte förmått konversera kvinnorna, utan irrat omkring på jorden som en intetsägande man.

Jag tycker ofta dikter är pretentiösa och högtravande, men dina texter träffar rakt mitt i. De placerar en i rummet.


Jag säger som föregående talare, fortsätt. Sudda inte om det inte blir perfekt. Du har förmågan att förmedla något.

Men dina senaste alster är ju tomma. Vore kul att se något. Letar inspiration.

Min bön har blivit raderad från två olika forumdelar (psykisk hälsa och religion), så jag får lägga in den här istället. Jag hoppas att den ändå ska nå fram till några förtappade. Att bönen har blivit raderad två gånger vittnar bara om dess sprängkraft.

Världen gör oss sjuka, Kristus gör oss friska. Bön för Flashbacks förtappade själar.

Bara Kristus kan rädda oss. Det är han som lyser upp vårt inre och låter oss se ljuset i de andra. Utan honom är vi bara högar med kött på förmultnande ben. Det finns ingenting här. Ingenting i oss. Bara ord som kommer och går. Här på Flashback härskar mörkret. Datorn var ett misstag. Vi skulle ha stannat i klostren med skrifterna. Det går inte så här. Det är för många intryck. Ingenting fastnar längre. Vi behöver ligga ner och återhämta oss innan det är för sent. Hjärnan är plastisk. Vi behöver en plats utanför tiden. Det är allt vi behöver. Vi måste lösgöra vårt medvetande från världen. Det är uppenbart. De vuxna, som vuxit in i världen, är fördärvade för all framtid. De känner Satans djup. Det är för sent att få dem att vända om. Det är uppenbart när man läser på Flashback att de tävlar med varandra i nedrighet och nesa. Det är så fult. Hur undvika att smutsas ner. Det finns ingen frisk luft här. Bara samma unkna lukt. Inget gräs, ingen vind. Bara detta döda landskap. Och det eviga sorlet. Från de degenererade. Dessa som tagit på sig världens ondska och sedan överfört den på andra. Och så vidare och vidare i all oändlighet. Idel tärande. Av människa mot människa. Ingen Kristus som förmedlar längre. Vi måste fly undan allt. Vi borde ha gjort det för tio år sedan. Femton år sedan. Redan då insåg vi. Men köttet har varit svagt. Vi har åldrats in i världen. Skulden ökar. Det är uppenbart. Tabletterna hjälpte oss att glömma. Vi växte ett tag och njöt därvidlag, men nu kommer mörkret igen. Det finns bara mörker framför oss. Ingenting annat. Hela världen ligger insvept i detta mörker. Alla talar främmande språk. Mångtydiga människor som tvingats samman, för evigt motsägande varandra. Vi måste söndra för att kunna stiga. Vi kan bara stiga på egen hand, men när vi stiger drar vi de andra med oss. Och omvänt. De andra som stiger drar oss med sig. Och allt som stiger sammanstrålar. Men utan söndring inget stigande. Bara mörker. Luften blir för kvav helt enkelt. Blir omöjlig att andas. Våra hjärnor förmår inte sortera intrycken i sådan luft. Fraserna smittar. De andras ord ekar i våra inre hallar. Förgäves repeterar vi våra egna fraser i vår inre teater. De kommer aldrig att nå fram. Det finns ingen mottagare här i världen längre. Inget språk som räcker till. Ett ständigt kommunicerande. Om ingenting. Mellan omänniskor. Mellan människor vars inre inte längre är upplyst av Kristus. Moderna människor med döda ögon. Standardfrasernas tomma behållare. Munnarna är borta. Näsorna är borta. Ögonen är borta. Öronen är borta. I denna avbefolkade värld. I denna anonyma värld. Det oorganiska härskar mitt ibland det organiska. Vi är utomjordingar. Utomjordingar därför att de andra talar. De förfalskar världen med sitt tal. De för oss längre bort från stenarnas underbara enhet, från identitetsprincipens paradisiska oändlighet. De låtsas att de är annorlunda än stenen. Mer komplexa. Med sitt döda tal. Som inte åstadkommer annat än död åt andra. De döda bokstäverna, dödfödda ur munnarna. Vi måste söka det verkliga inre. Bortom det svekfulla ekot av vår egen röst. Vår egen röst som är andras. Ett konglomerat av andras. Av allt vi hört. Bearbetat. Halvt bearbetat rättare. Lojt idisslat. Nej, vi måste gå längre. Bortom talet. Före talet. Varat före talet. Det renaste varat. Före födelsen. Före all denna smuts. Idel smuts. Hur många lager. Hur många år måste det inte ta att tvätta oss rena. En dag i isoleringscell. Skulle det räcka. Troligtvis. Hjärnan är plastisk. På tryggt avstånd från människornas tal. Från omänniskornas icke-tal. Kanske att ljuset kan nå fram. Att det förflutna och det närvarande och det framtida äntligen kan sammansmälta. I ett enda fullständigt ögonblick. Som är annorlunda än de föregående delade ögonblicken. Alla dessa otillfredsställande droppar. Av det gudomliga. Skingra dödlighetens töcken. Jag ber dig. Hjälp mig att tygla mina mänskliga passioner. Ge mig kraft att stiga upp om morgonen. Och ta en lång och stärkande skogspromenad. Skänk rytm åt mina söndertuggade fraser. Rytm åt världen. Låt allt det tanklösa jag gjort bli ogjort. Låt varje halvtänkt tanke tänkas om. Allt det halvsagda bli osagt. Innan det är för sent. Det är redan sent. Du har vuxit in i världen. Upptagits i allmänspråket. Det nyktra, andefattiga. Men alltjämt söker du Ordet. Meningsbyggnad och styckeindelning lämnar du därhän. Det är en omväg. Ett enda enfaldigt, otvetydigt Ord räcker. För att tillintetgöra alla andra. För att kasta ljus över alla andra. Ett förblindande ljus. Som i praktiken tillintetgör dem. Det gudomliga ljuset. Det är det du söker. Och Ordet bär på det. Så fortsätt leta. Medan du ännu är ung och energisk. Kristus går med dig. Han utplånar de andra och ersätter dem med det inre ljuset. De blir inte längre till vandrande negationer av din inre värld. Istället är ni alla delaktiga i Kristus. Så länge du tror. Du måste gå tillbaka till början helt enkelt. Som blev ordlös efter ett tag. Skriva över den. Med rätta ord. Omformulera ditt förflutna. Med nya ingivelser. Ingivelser som du fått från högre ort. Via nya bekantskaper. Dessa nya som befinner sig närmre Kristus än de föregående. De föregående var sluskar. Moraliskt sett. De påverkade din människosyn negativt. Du måste ersätta dem. Med sådana som tagit del i Kristus. Som längtar efter det outsägliga. Med dem är samvaron enkel. Där saknas inget. Vilan blir vila hos dem. Just därför att de är ordlösa och oförfalskade. Visst använder de ord, liksom du själv använder ord, men de gör det med vetskapen att orden är tomma. Att bara Ordet har verklig kraft. Mina bröder och systrar i Kristus. Aldrig förstummas tonen från himlen. Låt oss fortsätta kriga. Vi kommer att nå fram till det absoluta på det mest absurda tänkbara sätt. Döden kommer att ha tagit allt från oss, men likväl ska vi ha kraft nog att vara frimodiga. Vi kommer att stå där inför Satan själv och besegra honom på den yttersta dagen. Jag kan se det framför mig. Och om Satan skulle vinna får vi ersätta världen med vår sorg igen. Så. Vi har inget att förlora. Till nya och spännande psykoser bär det av – vår eviga livsluft!

Du sökte en man men fann en själ – du är besviken. Din lilla slyna.

Det ges ingen större lycka här i livet än att krypa ner under täcket med en god bok och en kopp varm choklad. De som inte nöjer sig med denna elementära njutning utan vill ha något mer "komplext" befinner sig i Satans våld. Det är otvivelaktigt. De har blivit insnärjda i världen. I sin ungdom drömde de om massmord, men som vuxna orkar de inte ens ta livet av sig själva. Tröttheten, inte enkelheten, har gjort dem dygdiga. Men enkelheten och "torftigheten" är heligheten.

Alla verkligt radikala tankar tänks av människor som ligger på rygg i mörkret. Det är detta universitetsprofessorerna inte förstår. De tänker nästan uteslutande i sittande ställning – på seminarierna. Men detta förleder dem till ett övermått av pragmatism, eftersom den sittande ställningen egentligen är ätandets ställning. De tror att de tänker, men i själva verket väntar de bara på nästa mål mat, och tuggar om gammalt under tiden. Det liggande tänkandet är överlägset allt annat tänkande, eftersom det inte behöver ta hänsyn till dagens begränsningar utan snarare är heligt likgiltigt inför dem. Det liggande tänkandet är termitiskt – och genomborrar tingen utan problem. Men det går inte att ligga hela tiden. En viss trötthet bemäktigar sig medvetandet efter ett tag – och tänkandet upphör eller rör sig mot ett slags extas av mystisk natur som är svår att redogöra för på prosa (i vissa fall kan det urarta till katalepsi). Det optimala är att alternera mellan den liggande och den upprätta ställningen. Helst ska man röra sig framåt när man är upprätt, eftersom tänkandets natur är att vara på väg. Så är löprundan att föredra som komplement till den liggande tankeverksamheten, och detta bekräftas av erfarenheten. Vi tänker aldrig så bra som när vi lägger oss ner efter en ordentlig löprunda. Vårt inre förvandlas då till en svindlande lek av osammanhängande intryck: snilleblixtarna avlöser varandra, och vi måste greppa pennan för att hinna med. Så har jag inrättat mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig sitter, åtminstone inte i tänkande syfte. Jag går knappt heller, annat än till Konsum. Där köper jag Karins Lasagne, som jag äter direkt ur förpackningen med svår hunger. Om helgerna unnar jag mig några punschrullar. Men det väsentliga är att befinna sig än till sängs, än till fots – än slå läger, än bryta upp!

De kvinnor som vistas för länge på Flashback genomgår en veritabel decivilisationsprocess, varigenom de förvandlas från ärbara, pianospelande ungmör till förhärdade nuckor.

Tror att du bara är lite kåt. Du borde unna dig att leva lite.

Gangsterbitches reser till landets fängelser – ofta lättklädda och med billiga transportmedel – för att para sig med jordens fördömda. Detta fenomen, som jag i min Världsförklaring har kallat sluskarnas sammansvärjning, underminerar alla mänskliga strävanden och fråntar de dygdiga medborgarna allt egentligt ansvar. Hur ska man kunna upprätthålla en civilisation när sluskar parar sig med sluskar? Som K-strateg kan man inte annat än häpna. Dessa gangsterbitches har aldrig läst en rad av Pascal, de är fullkomligt obildbara men tror sig fortplantningsdugliga. Gangsterbitches tror också felaktigt att den intima samvaron med förhärdade brottslingar måste vara ”eldig och spännande”, men detta är en villfarelse. Brottslingarna har förbrukat all sin inre energi och är egentligen gubbar i förklädnad. Deras kroppar må vara spänstiga, men deras själar är slappa efter alla utsvävningar. De är som döende oxar. De sitter på ett visst våldskapital, kanhända, men de kan aldrig höja sig till den poetiska dimensionen.