Kan inte hantera mina känslor när jag gillar någon

Det här är ett väldigt stort problem för mig som har följt mig sedan ungdomen. Jag har 1 otrohet bakom mig och två gånger har jag varit kär. Jag är vanligtvis ingen känslomänniska för fem öre men när jag börjar få känslor för en annan person förändras jag. Blir impulsiv, sårbar, inget tålamod osv, egenskaper som inte alls är attraktiva men jag kan inte hjälpa det. Tanken på att någon annan kan såra mig gör mig förbannad och arg. Jag vill inte känna sådär jag kände förr i tiden under mina ungdomsår. Mina relationer med brudar jag får känslor för idag, brukar skita sig ändå för att jag inte kan hantera känslorna. Jag blir ingen PMS brud direkt men jag hatar att känna för jag har så dåliga erfarenheter av det och lagt ner mycket tid och energi på att gå vidare i mitt liv.

Jag är i vanliga fall en psykiskt stark individ men när känslor kommer in i bilden krossas spegelbilden. Nu hände samma sak, fick utbrott på en brud som jag gillade och så var det hela över och hon gillade tydligen mig också (det började med att hon droppade kommentaren om att hon verkar vara gravid och då fick jag riktig panik).
Hatar mig själv, men det är svårt. Vad kan man göra åt detta? Ska det fortsätta såhär kan jag lika bra leva ensam i resten av mitt liv. Det är därför jag bara knullar runt med brudar, jag känner inget och då är det inga problem. Kärlek är något helt annat.

Du har alltså en fullt utvecklad reptilhjärna. Troligen ett släktdrag i din familj. Tacka din far för det.

Det ovan skriver om din far ska du ignorera. Jag känner igen mig i din upplevelse, det här med kvinnor är egentligen kaos för mig med. Allt i livet slås på ända för saker som egentligen borde kunna ignoreras. Jag har blivit äldre och, tror jag, tagit mig igenom det värsta, känns bättre idag, mer kontroll över mitt känsloregister. MEN, satan vad jag periodvis har lidit, har gjort så dumma saker....😧 (inget våld, dumma saker framförallt mot mig själv) om du är så lagd råder jag dig att kontakta en samtalsterapeft, psykolog eller motsvarande, inget att skämmas över alls, du kan göra många en tjänst genom att få kontroll på DITT EGET känsloregister.

Men, det här är svåra saker!

Hur har du hanterat det? Fick du hjälp av en samtalsterapeut? Jag känner mig maktlös inför det här. Jag måste lägga på locket innan känslorna kokar över eller sipprar ut men jag klarar inte av det.

Tankarna går och nånstans kan jag bli impulsiv och skriva nåt för att några timmar senare känna varför jag skrev det. Då kan jag istället bli glad och tacksam och ångra mig för att jag gillar ju henne och vill att hon ska ha det bra.

Det grundar sig i mina egna spekulationer. Jag tror att kvinnan inte är lojal men sen visar det sig att hon visst har varit lojal och att jag haft massa känslor.

Jag kan t.ex sitta hemma med massa känslor och på något sätt tro att hon ska höra dem.

Jag råder dig att söka samtalsterapi.

Terapi kanske hjälper. Jag försöker själv med det just nu.

Du skall inte anklaga dig själv för att du kan älska djupt, eller har förmågan att känna starka känslor överlag. Det är något fint, som rätt partner kommer att uppskatta mycket.

MEN, du måste lära dig att bli lite mer tjockhudad, och att få lite mer distans och balans. Det finns inget mer smärtsamt, än att se hur man själv förstör relationen till den man älskar över allt annat. Paniken man får när man känner hur personen börjar glida genom fingrarna på en, och försvinna ur ens liv. Och hur denna panik sedan gör att man själv gör ytterligare saker, som skyndar på processen. Det är en smärta som knappt går att beskriva. Jag känner så starkt med dig.

Men, som du redan är fullt medveten om, så är problemet ditt. Du måste lösa det. Som det är nu, så förstör du både ditt, och dina partners, liv.

Jag önskar att jag hade en quick fix att erbjuda. Men jag letar fortfarande själv efter en sådan. Jag hoppas att jag gör rätt, som har uppsökt terapi och kbt-behandling. Samt på olika sätt arbetar med att förändra mig själv i grunden, samtidigt som jag skaffar verktyg för att hantera symptomen, tills dess att jag lyckas.

Alternativet, om allt annat misslyckas, är att du accepterar tanken på att leva livet med någon som du kanske känner max 70% för, så att du klarar av att hantera dina starka känslor.

Lycka till!

Tack för bra input.

Jag har tänkt att bara bryta när jag får känslor men inte gå ut med det till henne. Varje gång jag inte får gehör för känslorna i rätt tid så slår det slint och jag blir otrevlig. Och blir jag otrevlig så backar hon förstås. Jag klarar inte av att ta det lugnt och vänta utan vill ha kärlek nu. Jag ger hellre än att träffa någon som gillar mig.

Så under tiden som jag förstört det så har hon egentligen gillat mig men hon har hållit sig behärskad.

Hur ska man bli mer tjockhudad? Hur ska man tänka och bete sig?

Jag har varit med snygga tjejer som jag inte känt någonting för och då har det fungerat bra. Problemet blir synligt när jag träffar nån jag gillar och som inte hör av sig trots att hon gillar mig också. Varje minut känns som en vecka då och jag hatar att bli tagen förgiven.

Det smärtar brutalt.

Låter tufft.

Jag har väl inte alls problem på samma nivå, men känner ändå igen mig.

Själv så hände det ett par gånger när jag var yngre, att jag blev blixtkär och skenade iväg känslomässigt. Då blev jag väldigt "på" och skrämde väl iväg minst en tjej genom det. Men det berodde kanske på hur jag mådde då, och det har aldrig blivit likadant igen sedan dess.

Det som däremot hänt mig nyligen, är att jag utvecklade en väldigt stark kärlek till en kvinna, i en relation. Och att den kärleken gjorde mig väldigt öppen och sårbar, för vad hon gav mig. Jag upplevde fantastiska toppar, men även fruktansvärda dalar, i relationen. När hon var fin mot mig, bekräftade mig och utlovade evig kärlek etc. så svävade jag på moln. Jag gav oerhört mycket i relationen, på en massa olika sätt. När hon sedan plötsligt och oväntat ville dumpa mig, och sa att jag var en hemsk pojkvän, så blev jag totalt tillintetgjord. Och när hon sedan tog mig tillbaka, så svävade jag på moln igen. Min hud var papperstunn, så att säga, och allt gick rakt in i hjärtat på mig. Men för varje ny vändning så fick jag mer och mer oro och osäkerhet, vilket fick mig att bete mig dåligt mot henne. Jag var ledsen, sur och lättirriterad. Oavsett hur hårt jag jobbade med att försöka bibehålla lugn och distans, så var jag överkänslig och reagerade starkt när jag upplevde henne som elak, manipulativ eller distanserad. Jag kände hela tiden att något inte stod helt rätt till, och var ofta spänd och redo att tolka olika saker som tecken på att hon inte tyckte om mig, inte respekterade mig, att det fanns någon annan med i bilden etc etc.

Mitt problem i situationen, var att jag blev så oerhört ledsen i dessa lägen, så att jag ibland inte klarade av att hantera mina känslor. Jag drogs med i hennes affekt, och skapade även drama egenhändigt ibland. Vid vissa tillfällen så blåste jag en säkring, och skällde ut henne ordentligt. Vilket hon reagerade jättestarkt på, och hon drog sig undan ännu mer från mig. Jag förstod då, och förstår nu ännu klarare i efterhand, att den tjejen inte behandlade mig bra. Hon var oärlig och manipulativ. Med mera. Troligtvis så var det en dödfödd relation redan från början, inte minst i och med det. Men mitt eget sätt att hantera det, fungerade som bensin på elden. Jag reagerade där jag borde reagera, men gjorde det för starkt. I efterhand så sansade jag mig och var då tvungen att krypa tillbaka i ånger. Vilket gav henne en slags moraliskt övertag, så att hon såg sig som "immun" mot det hon själv hade gjort.

Det är alltid bäst att ha någon slags kontroll över sina känslor. Man riskerar annars att göra saker som verkligen sårar andra, och förstör tillit och relationer. Man försvagar sig själv, och andras bild av en själv.

TS, jag tänker att du kanske skulle försöka bli mer stabil och trygg i dig själv. Skapa dig ett liv där du känner dig mer bekräftad även utan en romantisk relation. Det kan vara en bidragande orsak till det du beskriver, om du själv lever i något av en "ekokammare", där du inte har tillräckligt med distraktioner och annat i ditt liv, för att balansera upp de starka känslor du kan känna gentemot kvinnor.

Lycka till!!

Får jag fråga en sak. Händer det att du förlorar sexlusten när något sådant har hänt?

Då menar jag när du beter dig dåligt mot henne (om du nu gör det), det gör jag och jag får alltid ångra det så snart jag inser att det är jag är problemet.

Jag har tappat sexlusten sen jag sårade kvinnan och för mig är sex riktigt mentalt. Så pass mentalt att jag inte kan må bra ens om en vacker kvinna kom och knackade dörr. Jag måste må bra i mig själv och ha rensat ut alla demoner innan jag är redo att träffa en kvinna. Det tar oftast lång tid för mig att gå vidare.

När jag träffade henne så blev det så starka känslor att jag sjabblade bort det när jag började spekulera i massa. Nerverna var utanför kroppen och jag hade inte någon kontroll över mig själv. Jag var initialt aldrig otrevlig utan blockerade henne. Då blev hon ledsen och när jag ångrade mig och ville ha tillbaka henne så fick jag inte tag på henne. Då blev jag arg och frustrerad och saboterade kontakten fullständigt.

Nu kan jag inte gå vidare och har samtidigt noll sexlust. Jag är säker på att sexlusten är mental och den kommer inte tillbaka förrän jag reder ut dessa demoner. Jag vill be om ursäkt men hon är ej kontaktbar.

Iallafall, händer det att du tappar sexlusten när sådant händer? Att du sjabblar dig och känslorna går överstyr innan du lägger locket på av ren besvikelse på bekostnad av sexlusten (utan att veta om det)?

Jag tappade ibland sexlusten när vi hade brustit i respekt mot varandra. Jag hade ibland svårt att växla direkt ifrån hemska konflikter till försoningssex, om jag inte kände att vi hade nått fram till varandra mentalt först.

Men jag får väl erkänna att jag är en kåt jävel, att jag var oerhört attraherad av mitt ex, och att det var något speciellt i kemin mellan oss som gjorde att sex med henne kändes helt fantastiskt. Dessutom så försökte jag ofta att kontrollera mig själv, och tvinga mig själv att verka "stark", oberörd och glad/charmig, i syfte att vända negativt ältande till positivt umgänge, attraktion och närhet. Jag brukade därför se till att komma över sviterna efter konflikter och nedvärderande beteende ganska snabbt. Hon hade ofta väldigt lätt för att vända snabbt, från hemska sinnesstämningar och beteenden i konflikter, till intensiv romantik och sex. Så, NEJ, jag landade väldigt sällan i att tappa sexlusten.

Jag är lite nyfiken på varför du frågar. Har du själv upplevt att du tappat sexlusten efter konflikter och liknande?

Ja. Jag har förlorat sexlusten efter tjafs med den här kvinnan och eftersom jag inte kan kontakta henne för att förlåta så kommer inte sexlusten tillbaka. Sen tjafset har jag varit helt nere och det bar därför jag undrar om det var mentalt. Det kan gå flera veckor utan att jag känner nåt när jag tidigare ville varje dag och det tror jag beror på det mentala humöret. Känns som att jag svek kärlek och blivit straffad med ingen sexlust. Vill bara gottgöra det här och gå vidare.

Tror hursomhelst att sex är väldigt mentalt. Jag är inte tillfreds med detta sen det här hände. Det första du skriver är passande. Jag stänger in mig helt när jag märker att hon är jobbig och får mig på dåligt humör.

Aja, jag vet inte hur jag ska lösa det här riktigt. Jag klarar inte av att gå vidare utan att fixa de mentala demonerna.

Hur länge sedan skedde detta uppbrott? Var ni i en relation? Jag tänker att med tiden så löser sig det mesta! Annars tycker jag att du ringer upp henne och ber om ursäkt för ditt beteende, eftersom det snarare tycks handla om att lägga skulden bakom sig. Och det kan mycket väl vara så att hon sedan länge förlåtit dig om tidsaspekten tillåter!

Edit: du har all rätt att få möjlighet att förlåta och bli förlåten, och du bör försöka göra det. Jag hör ju att det är något som plågar dig. Tänk på vad bägge kan vinna!