Citat:
Ursprungligen postat av
Fittheligeande
De som har minst förståelse för detta problem är personer som själva alltid haft medvind när det gäller att attrahera det motsatta könet. Så det blir ganska fruktlöst att föra diskussioner med dessa, då de inte kan relatera till oss som har detta problem. Vi lever liksom i helt olika världar, och har helt olika upplevelser och vi blir behandlade olika av det motsatta könet.
Det vore mer givande om det kom in personer i tråden som själva hört till de som var oattraktiva men som lyckades göra sig attraktiva. Dessa personer respekterar jag och tar gärna råd från. Men de som haft medvind hela livet har vi inte mycket att hämta något från.
Jag hade låg status stora delar av grundskolan och gymnasiet, och kan inte ha legat högt på så många tjejers liggönskelista. Efter gymnasiet blev jag till slut ihop med en tjej och gjorde sexdebut, men det var absolut inte tal om något raggande. Vi var helt enkelt kompisar som blev tajtare och tajtare tills känslor började utvecklas. Innan dess hade jag alltså inte lyckats ragga upp någon, trots försök. Under mitten av grundskolan var jag mobbad, och under högstadiet och stora delar av gymnasiet var jag väldigt ensam, hängde i chattrum och levde rätt väl upp till den ensamma stereotypen. Jag hade helt fel kläder, hade talfel, självcentrerad attityd, klippte inte håret osv osv.
När jag efter många år blev singel igen var läget lite annorlunda: Jag blev raggad på!
Jag tror inte det var min sexuella erfarenhet i sig själv som var skillnaden, och då jag inte under åren som parlevande inte fått någon träning i att ragga kan det inte vara det heller. Däremot tror jag att jag är bättre på sociala interaktioner nu än förut.
En viktig orsak tror jag är att jag skaffade mig intressen under tonåren som innebar scenframträdanden, där både själva publikkontakten och umgänget bakom scenen med showmänniskor, för att inte tala om det som skett under resor. Jag tror inte man behöver vara artist för att uppnå den effekten, utan folk i ljud, ljus eller till och med garderob tror jag funkar. Andra sammanhang än underhållning tror jag också kan funka, men det var så jag gjorde.
Men jag tror inte showandet är det enda, och jag vet inte om det räckt för sig själv. Jag tränar på interaktioner så fort tillfälle bjuds: Jag pratar med folk i lokaltrafiken eller där jag hittar dem: Tanter, gubbar, snygga tjejer, överförfriskade nattmänniskor, invandrarkillar, ja snart sagt vem som helst som ser ut att gå att växla några ord med. Att identifiera vilka det är är också en färdighet man kan öva upp. Jag har inga baktankar om att få folk att göra något särskilt, utan försöker intressera mig för vad de har att säga, eller berätta saker om mig själv eller saker jag gör om de verkar vilja lyssna. Jag försöker göra ett gott intryck, och hoppas de efteråt är glada att ha träffat mig.
Jag vill understryka att jag massor av gånger gjort bort mig, och att jag ofta försöker prata med folk som helt enkelt avvisar mig, men det blir mer och mer sällan. Det är en svår färdighet att lära sig, och det finns nog inga magiska lösningar som låter en bli duktig utan övning. Ska jag ändå ge något råd är det att vara öppen och ärlig, folk är inte så känsliga som man tror. (åtminstone om det inte gäller kritik mot deras person, det är en annan sak!) Om du har svårt att veta hur du ska hantera situationen, var öppen med det! Att trycka på någon att du är obekväm funkar inte alls, men att hymla med det är lika illa. Är det en person du aldrig kommer träffa igen behöver du inte spela någon karaktär, eller upprätthålla någon fasad. Jag tror att man om man ofta utsätter sig för sådana situationer har mycket lättare att inte vara nervös sen när man pratar med någon man vill ragga på på en fest.
Utöver det ovan nämnda extraknäckte jag under studierna som hjälplärare på ett universitet. Passen bestod av många snabba möten där det är bra om man snabbt kan få folk att gilla en.
Genom att göra allt detta vill jag tro att jag i många situationer lyckas utstråla en självsäker ödmjukhet, något jag tror är attraktivt. Inte helt sällan kommer jag på mig själv med att agera självcentrerat eller trångsynt, men jag är nöjd över att ofta kunna identifiera det och då försöka reparera situationen. Självsäker ödmjukhet är svårvunnet, men jag tror de flesta kan lära sig. Jag behåller full respekt för dem som misslyckats, mycket för att jag försökt lära ut det till intelligenta, välskapta vänner utan att lyckas.
