Hur tåla människor med autism? Jag kokar av ilska när jag måste umgås med dem.

Är det just pga gemenskapen? Gemenskap och känsla av samhörighet, verklig eller upplevd är otroligt viktigt för oss alla, så jag kan faktiskt trots en ganska så ateistisk hållning tänka mig att det finns ett, för den enskilda utövarens hälsa och välbefinnande, stort värde i religionen av den anledningen.

Men jag har svårt att förstå att det är så viktigt att det måste ske på bekostnad av att man ger upp all nyfikenhet och respekt över världens verkliga komplexitet och under, och istället dyker ner tillbaka till barndomens basala, egocentriska och förenklade berättelser om att allting som händer är pga en själv och pga ens kosmisk mamma eller pappa, typ.

Kan man inte bara ha den sköna spiritualismen och gemenskapen utan att den här intellektuella resignationen? Det skulle ju vara det bästa av två världar tänker jag.

Jag tycker om sådana autister som kan allt om en sak. De vill gärna dela med sig också. Inom diagnosen för autism står att man inte vill visa andra, men det är det de mest vill ju. De vill att man ska uppleva samma njutning de gör ju. Haha.

De flesta fattar iallafall med tanken att alla inte är intresserade. Men man kan använda dem till det man behöver hjälp med. Så tänker även en del som är aspergare själva.

Tyvärr har jag inget sådant område där jag är helt såld. Har vissa intressen men kan inte allt där, har svårt att lära mig detaljer och blir lätt uttråkad.

En sak som stämmer är att jag inte klarar att få telefonnummer upplästa fel. Fy fan sådana som läser upp dem i grupper om tre. Då fattar jag ärligt ingenting.

Sedan så blir man neurologiskt mindre mottagligt för pinsamt ju äldre man blir. Så det är väl mest tonåringar som tycker autister är pinsamma när de gör fel socialt.

Det där med specialintressen, kan ju vara olika snävt. Vet en som hade asbest som intresse och en som samlade på tågtutor (han hade en). Man ligger i lä då om man bara tycker om att läsa och gillar vetenskap.

Klokt inlägg!

Och gullig avatar, den påminner mig om något jag inte kommer ihåg vad det är, snälla hjälp mig.

Ja klart religionen här på jorden är en realitet. Den pågår ju som vi kan uppfatta den. Sen hur det i själva verket är?
Jag hoppas vi kan vara som oskyldiga barn.
Man börjar se andra ting,med nya ögon. Verklig glädje i hjärtat av att se, tex ett barn lära sig om rikets hemligheter. .
Med uppdaterade preferenser och reviderade förställningar. Äldre, klokare. Större. Varmare gladare,Bättre. Det går att glömma, förstå och förlåta ändå. Till o med sig själv.. här o nu. Till slut ger rösten upp. Den rösten som säger du är allt möjligt dåligt.

Tro inte dom stackarna som vill dra ner dig. Föds till att bli den du förstår att vilja vara med din nyvunna tro.

Håller med. Blir lättare känner jag,att leva med "allt" och det viktigaste framträder.
Om jag minns rätt är de serierna allt annat än gulliga? Men gullig hund.
Snart blir jag varnad hehe..
Jag är arg på autisten i mig.

Tack. Avataren är från en seriestripp som blivit meme. "This is fine" kallas den, tror jag.

Jag tackar och bockar.

Finns det verkligen ingen av alla tusentals läsare denna tråd har som känner sig manad att träda fram och hata lite autister?

Komsi komsi!

Jag kan ärligt talat förstå var TS kommer ifrån. Beroende på nivå på spektrumet och självmedvetenhet kan vi vara rentav jävla olidliga

Jag är själv diagnostiserad men blev det i början av tonåren då jag ligger rätt lågt på spektrumet men ändå uppfyllde kriterierna för en diagnos. Det var väl främst mina (odiagnostiserade) ADD-symptom som framkallade diagnosen, såhär i efterhand...

Idag är jag tillräckligt självmedveten, ödmjuk och påläst om sociala koder för att föra mig väl i sociala sammanhang. Därmed har jag också lätt att identifiera andra aspies, och ibland finner jag våra egenheter gulliga, ibland fullständigt psykbrytsframkallande...

Det yttersta exemplet var när en nyanställd (99,9% aspie) gjorde sin första vecka i min arbetsgrupp och sa högt och tydligt inför alla att "Erat märkningssystem för kablage är fullständigt idiotiskt " med ett självsäkert leende. Jag och mina kollegor tittade som fågelholkar och visste inte vad vi skulle säga... Det är bara en av många sociala fadäser sedan dess, men han har samtidigt de där nördiga kvalitéerna som gör oss till bra anställda inom våra skrån

Det jag i allmänhet saknar hos mina autistiska kamrater är just lite självmedvetenhet och mindre Dunning Kruger över våran diagnos. Det finns absolut smarta aspies (lex Elon Musk) men våran intelligens är enligt studier precis lika normalfördelade som inom den vanliga populationen, och vi måste inse att majoriteten inte ska anpassa sig efter oss som minoritet. Vi är helt ansvariga för våra sociala, ekonomiska och romantiska framgångar. Ingen annan!

Ja, det är ett sätt att se det på, vi har troligtvis väldigt skilda syner på världen, men jag tycker det finns något vacker i det faktum att vi trots våra olikheter båda vill hjälpa andra.

Det var inte min poäng. Folk får gärna babbla på, det som stör mig är folk som inte lyssnar på vad andra har att säga (typ rycker bara på axlarna, går iväg mitt under en konversation etc. har flera exempel på såna) men sen förväntar sig att alla ska lyssna på dom, egocentrerade till max. Så länge man kan samspela är snacket inget problem för mig.