Hur tåla människor med autism? Jag kokar av ilska när jag måste umgås med dem.

Skaffa mer kunskap om hur personer med autism fungerar. Detso mer man förstår någon annans perspektiv desto mer empati får man för den personen. Vi med autism har absolut problem med att förstå andra människors perspektiv. Därför är det viktigt att man är extra tydlig när man har med oss att göra. Så vi får en chans att förstå. För jag skulle hävda att neurotypiska personer även har svårt att förstå vårat perspektiv. Så det blir problem med kommunikationen åt båda hållen.

Svarar på lite som lämnats hängande i necrodelen.

Man ska inte låta dem komma undan med att vara fittor och skylla på en diagnos, är de barn gör de så för att föräldern är för lat för att orka träna in olika handlingsstrategier som mitigerar barnets största problemområden och istället lärt ungen: "Du har autism då är du så här, så alla andra måste ha överseende med dig och dina infall..."
Oftast beror det på okunskap och lathet från förälderns sida, det är ett hästjobb att träna in handlingsstrategier, försöka pränta in socialakoder, hur småprat fungerar osv.
Men görs inte det så får ungen ett helvete som vuxen.

Kortar ned det här citatet, då det var en hel del ovidkommande. Exakt, låter man dem inte använda sitt "frikort" kommer de tillslut hitta handlingsstrategier för att undvika det. Men det kan vara svårt för dem att släppa den förmånen, det är sjukt mkt jobb de sedan kommer behöva lägga ned på varje enskilt beteende de haft frikort för.
Därav föregående styckes sista mening, får de gå hela barndommen där "frikortet" godtas kommer de först och främst ha svårt att acceptera när det inte godtas som vuxen, sedan är det åratal av övning som krävs för att fungera någorlunda utan "frikort". Dessutom kommer det bli svårt att hitta folk att öva med då övriga helt enkelt kommer undvika att umgås mer än absolut minimum tex pga att man jobbar ihop.

Som barn tvingas man ihop med andra på ett helt annat sätt, därav blir det enklare att få in handlingsstrategier utöver att barn är lättare att lära då beteenden ännu inte cementerats. Samt att man har föräldrar som kan hjälpa dem att förstå vad som gick snett och varför samt föreslå alternativt handlande så situationen inte uppstår igen.

Autister som lyckas med att tillskansa sig handlingsstrategier genom år av övning brukar ha ytterst lite till övers för de som använder diagnosen som "frikort": Varför ska andra få löpa amok och uppföra sig ohyfsat när de själva "tvingats" arbeta hårt!? Dessutom vet de från egen erfarenhet att de går att mitigera mycket genom hårt slit och övning.
Utöver det drar "frikorts" användarna ned gruppen som helhet i omgivningens ögon.
Det kan tex kommit fram för att man sökt vård i andra ärenden och någon beställt en NPF-utredning för att misstanke väckts.

Kortfattat är skillnaden att allt som sker intuitivt/instinktivt/spontant för en normal människa i interaktionen med andra måste en autist behandla intellektuellt, aktivt ge respons ur ett "bibliotek" av handlingsvägar denne lärt sig vara korrekt för given situation. Det krävs mycket övning och många misslyckanden, analys av vad som gick snett, korrigera och nytt försök tills avsedd effekt uppnås, därefter läggs beteendet/mönstret in i "biblioteket" och kan användas.
Det finns de som tex har en lathund i huvudet med hur man småpratar tex: Presentera sig, fråga vad motparten jobbar med, vars den bor, har den några hobbys, ställa frågor på svaren, avsluta, vidare till nästa person, upprepa.

Devil is in the details:
Aktivt håller ögonkontakt, den är svår, inte för mycket inte för lite.

Trött av sociala interaktioner, det beror på att inget sker automatiskt, allt måste aktivt göras. Så ju tröttare eller fullare denne blir desto svårare blir det att dölja de autistiska dragen.

Svårigheter att delta i samtal med flera personer; Kan vara bland det svåraste att bli bra på även för de med högfungerande/aspergers. De måste dela uppmärksamheten på flera, avgöra när det är lämpligt att flika in något innan någon annan tar upp tråden utan att det blir ohövligt för att de avbryter.
Här går det att märka på att någon ofta antingen avbryter "för mycket" eller på "fel sätt/tidpunkt" eller att någon som normalt inte skulle betraktas som blyg inte säger något alls nästan. Märks särskilt när folk de inte redan känner deltar.
Detta är dock ingen säker diagnostik, bara möjliga tecken.

De som blir ovanligt tyst i flerpartssamtal kan man hjälpa utan större insats; Rikta frågor direkt till dessa ibland så blir de del i samtalet utan att de behöver avgöra om tillfället är lämpligt för ett instick.
Dessutom så är det något som hjälper folk som bara är blyga, så man behöver inte ens reflektera över om personen är tyst för att denne är blyg eller autistisk.

En sak kan vara att om man ska åka tåg då ska man bara kolla när sitt eget tåg går. Man ska inte kolla något på omgivningen eller andra tåg i listan. Det kan autister göra och det draget har jag att jag har svårt att bara fokusera på det som är åt mig.
Även en gång blivit utskälld för att jag inte höll ögonkontakten.

Fair enough, men jag tycker faktiskt det är väldigt intressant.



Det förstår jag, det är en svår situation hur man än vrider och vänder på den.



Det låter för mig som om du ibland får ganska bra hjälp då, roligt att höra



Tråkigt att höra, jag beklagar din mystiska sjukdom.



Kan det vara ångestkopplat eller liknande? Jag gissar bara nu, men psyket kan ju faktiskt påverka det fysiska mer än man tror.

Oavsett, jag beklagar.



Det låter som helt vanligt slarv i mina ögon, men samtidigt är ju inte personalen där för att vara din städfirma, eller? Jag har dålig koll på vad ett boendestöd faktiskt skall göra.

Men som du började inlägget med, det får bli vår sista post om just detta.

Så är det förvisso. Inom didaktiken kallas det proximal zon. Man bör lägga sig lite högre i undervisningen än där eleven för närvarande befinner sig. Men strävan och avancemang är på dekis, nu vill samhället istället handikappanpassa och stämpla alla som funktionsvarianter som behöver få undantagsregler, särskilt stöd, aktivitetsersättning, boendestödjare och personliga assistenter. Det bästa är om alla visar sig vara åtminstone lite defekta i någon grad, så det framgår att alla är i olika grad dåliga.

Nu ser vi på första parkett hur tycka-synd-om- kulturen levererar då den svenska folksjälen är besudlad av en osund machosism som förvägrar människor utmaningen att växa, blomstra och uppgraderas. Om 50 år har vi utraderad oss själva till en medioker grå massa av förlorare.

Ska bara göra klart att stöd i boendet är olika för varje individ. Det finns de som pluggar, praktiserar eller jobbar vart enda stöd är att bli väckta på morgonen. Vissa har stöd med att köpa mat och göra matlådor. Andra med allting. Det beror på var man har problem. Har man sociala problem får man istället en kontaktperson.

Sedan är det olika vad reglerna är beroende på var man bor.

Vad gäller sjukdomen så kom den med väldigt hög sänka, problem som liknade diskbråck och problem med extrem trötthet, tremor och medicinkänslighet. Har haft ångestproblem hela livet trots att jag är rätt chill, så jag känner igen ångest och kan nog särskilja kanske 7 olika sorters ångest. Detta är inte ångest eller depression.

Ska vi kanske ta det där lite med hur man står ut med autister? Jag har insett att även om jag umgås mest med dem med autism eller ADHD så är det mest en sort av dem jag umgås med. Så jag missar nog många autister som inte finns i min krets. Sådana som anses klassiska som kan tågtidtabellen och alltid måste äta samma mat. De kan känner är mer sådana som är bra på data, matte eller kulturella och smälter in ganska bra. Man fattar inte att de är autister om man bara ser dem. Sedan känner jag både killar och tjejer och tjejerna är väldigt svåra att se på att det är något "fel" på dem. Man måste känna dem.

Men klart det finns folk därute man skulle bli skogstokig på. Bara för att man har aspergers går man inte ihop med alla autister.

Tack, nu lärde jag mig något.



Vikt? Kost? Bieffekter från eventuell medicin? Vem fan vet



Visst ska vi det!

Jag tänker att det är som med allt annat kreti och pleti, det är baserat på individen och hur dess problematik yttrar sig, vissa saker är ju mer jobbiga för omgivningen än andra.




Det finns väl forskning som pekar på att just damer med autism är mer svårupptäckta än herrar då dom har högre sociala krav på sig att passa in så dom börjar sitt arbete att smälta in tidigare?

Eller kanske bara en teori jag läst någonstans, kommer faktiskt inte ihåg.



Nej det är väl lite som att säga att bara för att man är från moder svea så älskar man per automatik alla dess invånare.


Har du något personlighetsdrag / quirk som du vet om som stör andra?

Om det inte är så personligt att du riskerar att outa dig dvs.

Skulle vara coolt och lärorikt att höra metafysiska förklaringar till hur dessa personer med variationer inom spektrumet fungerar. Och var det brister, vart hindret ligger)Jag är inte heller särskilt normal eller komplett nånstans.

Och hur de/vi eventuellt på riktigt!kan "botas" eller "bli sina bästa"

Kanske kan krävas att gå igenom jobbiga saker. Och svårt inte minst för de som måste utsätta dessa människor för svårmod, i terapeutiskt syfte..

Det som stör blir mest när det är med en som är tvärtom. Jag och en kompis när vi ska göra planer så säger hon ska vi göra så här, låter det bra säger jag ja och förbereder mig mentalt. Sedan kan hon ändra planerna på egen hand för hon kan inte planera och låta det vara. Och då är det jobbigt för mig att ändra mig hela tiden. Jag kan säga ibland men kan vi inte göra som vi bestämt? Ingen har ju egentligen fel. Vi är båda jobbiga.

Kanske mer ADD, men det är rätt svårt att få med mig på saker, svårstartad. Det retar även mig.

Sedan släpper jag bara in dem som är van vid mig iom att en hemmadag sitter jag i nästan pyjamas och hemmet kan ha blivit rörigt igen. Däremot om jag har fint hemma har jag inga problem med att folk är här och hälsar på. Jag tål ganska mycket att de gör "fel" i mitt hem.

När jag mår bra är jag väldigt pratig och jobbig. Fast håller också mest det till dem som är närmaste vänner.

Jag har ett behov att veta i förväg vad som händer. Det gör att de som är spontana och bara kommer hit och säger ska vi inte åka till xxyy stad idag och fika? Det funkar bara om jag fått veta det innan. Därför kan jag vara ganska trist.

Jag har tyvärr en annan slags personlighet med beroende på måendet. Då vill jag helst inte prata alls och tycker det är svårt att prata med folk.

Sedan kan jag få spontan social fobi. Om vi är i en affär så kan jag oftast fråga personalen men ibland går det inte och min kompis får fråga. Det är säkert störande.

Sedan är jag kvällsmänniska och det skulle stört andra men mina kompisar jobbar sena tider.

Jag är med i diverse autism-grupper på Facebook o varje gång man är minsta lilla ironisk, så kommer folk o pekar finger, om att folk kan ta det bokstavligt.

Själv (har asperger) har jag ganska många vänner som jag tror tycker om mig, jag är ändå ganska tillbakadragen o tyst. Börjar nästan aldrig tjafsa om jag inte är 100% på att jag har rätt. Tror inte du skulle må dåligt att t.ex. ta en öl med mig.

Jag har samma problem med att veta vad som händer i förväg.
Men jag hade tänkt mig att jag har utmaning migsjälv för att göra något som jag inte vet.

Mmm hatar dom. Håller med. Jävla handikappade.