Är man någonsin en oberoende iakttagare?

Var ute och promenerade idag och då började jag fundera kring huruvida man någonsin är oberoende i olika sammanhang. Om man till exempel betraktar en blomma så är du ju inte en oberoende betraktare eftersom du ser blomman utifrån det perspektiv du fått av tidigare erfarenheter gällande saker såsom färg, form och dylikt. När det gäller mänskliga relationer såsom att du har två kamrater som bråkar. Så intar du utåt en ställning som gör gällande att du är neutral, men inombords så har du i regel någon "kompass" som beroende på erfarenheter och dylikt gör att du även om du vill vara neutral gör att du ändå ser att någon av dem har mer rätt eller fel än den andre. Jag försökte hitta situationer där man är så oberoende som möjligt men kom fram till att möjligtvis är vid födseln eftersom du då för första gången ser världen utan några tidigare erfarenheter av den, men å andra sidan så är ju frågan hur pass stor verklighetsuppfattning man har vid den åldern. För hur och vad man än är i för situation i annars så är man ända påverkad av tidigare erfarenheter och upplevelser därav slutsatsen att man kan aldrig vara oberoende/neutral!

Eller?

Vi kan kanske aldrig tala om oberoende/beroende som färgerna svart och vitt. Däremot kan vi nå ganska långt på respektive gråskala.

Förutsätt att någon gör en studie, samlar data och sätter upp i en tabell. Men utan att skriva ut vad tabellen handlar om, räcker han den vidare till en annan, oinitierad, som tolkar resultaten utifrån sitt kunnande, fri från fördomar om undersökningens syfte, ämne, tillvägagångssätt etc. Det är inte perfekt oberoende men det är närmare.

Grattis, du har just upptäckt att allt som sker i människans sinnevärld är en subjektiv bearbetning av verkligheten. När det gäller sådant som rör vår närmiljö är det såklart mest praktiskt att utgå från människans synvinkel.

Total opartiskhet är något absurt och overkligt.

Inte nog med det, kaosteorin hävdar även att man påverkar skeendet när genom sin blotta närvaro. T.ex skulle händelseförloppet i bråket ta andra uttryck om du inte observerat det. Då blir ju vetenskap lite vanskligt om den "objektive" betraktaren stör och påverkar resultaten.

Nej nu...du är hela tiden oberoende. På vilket sätt skulle detta perspektiv som du kallar det påverka det du ser. Ser du en blomma, då ser du en blomma. Den är ju där! Blomman som du ser är exakt den blomma du ser och inget perspektiv.

Om två personer ser på samma blomma o den ene är färgblind:
Vems blomma är den objektiva?
Färgen sitter ju i betraktarens öga?

Modernt uppenbara fysikaliska lagar är objektiva. Typ släpper du en sten till marken faller den och landar, ur vilket perspektiv somhellst

Blomman är lika objektiv för den ene som för den andre. "Objektiv" är bara ett ord, det går att byta ut det mot "subjektiv" om man känner för det.

ur stenens perspektiv ser det ut som om hela världen faller.

och grattis, ni börjar just ta era första vacklande steg mot hermeneutiken som metod för att bygga kunskap

Hur fan kan det komma sig? med tanke på att om du hoppar ner från en byggnad så känns det som att man faller, vilket man ju också gör. Visst det kan vara så att man intalar sig självt psykist på nått vis att man faller, redan innan man hoppat.