Drastisk viktnedgång - ingen vet varför. Vad är normalt att väga?

Får man fråga om du varit med om ngt traumatiskt i livet, eller nått som hänt som du mår dåligt över? Kan vara precis vad som helst, men du behöver inte säga vad det är om du inte vill.
Jag tänker lite som så här att dom flesta som mår som du gör, med ätstörningar och hormonella problem, har varit med om saker i livet som dom mått väldigt dåligt över i ganska många år.
Ganska vanligt nämligen att kroppen reagerar som den gör vid stress & ångest.
Om det nu är så, skulle jag försöka reda ut detta.
För annars kommer du säkert fortsätta må som du gör. Inget som direkt en läkare kan göra ngt åt förutom att skriva ut preparat.

Alright då förstår jag. Ja, skriva när man är stressad är kanske ingen hit
Ah du menar så. Okej, jag är med på vad du menar att man kanske ska ge det några veckor. Min matsedel var mest en generell bild av vad jag äter varje dag. Och den ser ganska lik ut varje dag om jag ska vara ärlig. Inte samma rätter dock, men upplägget och innehållet.
Jag har ingen jag har förtroende för. Jag gick till en naturterapeut/näringsspecialist men jag tappade helt förtroendet för henne pga en hel del saker hon sa till mig. Jag blev ganska uppskrämd av henne. Hon jiddrade om en massa saker som var så skadliga att äta och jag var allergisk mot typ allt, sa hon, så jag vågade inte äta. Det bidrog också till att jag lade av med rätt mkt i min kost. Visst, billiga korvar och sådant med massa e-nummer är kanske ingen hit, men det blev inte mkt kvar jag kunde äta, enligt henne.
Jag var aldrig missnöjd med min vikt innan det här hände. Men om min självbild är dålig vet jag inte.

Absolut känner jag till den men försöker dock hålla mig till stenålderskost, då jag blir dålig på för mkt kolhydrater som det är i tallriksmodellen. Jag behöver mycket protein så där lägger jag fokus.

Tack

Jag har haft ätstörning för många, många år sedan ja. Först typ 1996 ungefär slutade jag äta helt tvärt för jag var kär i en jävla mupp i klassen som retade mig för jag var tjock. Sedan 2005 för jag arbetade på kondis (jag äääääääääälskar kakor) och åt kakor till frukost, lunch, middag. Svällde upp ännu mer och utvecklade rätt mkt självförakt och bulimi. Men sedan jag lade om kosten till Paleokost ca år 2010 försvann allt sötsug, cravings etc., och har hållits i schack sedan dess.
Detta med kosten är inget jag valt frivilligt. Jag tyckte inte jag var tjock innan detta. Jag blev bara rädd för att maten skulle skada mig, eller att ngn lagt något i den. Jag gick till en näringsspecialist som påtalade att maten jag äter, skadar mig. Jag fick inte äta det eller det eller det. Hon sa att anledningen till min utbrändhet i juni var pga felaktig kost. Trots att jag åt bra mat, närproducerat, eko, inget socker, mycket protein, myycket frukt&grönt.. you name it. Nä, jag fick inte längre äta massa grejer jag åt tidigare. Så jag kopplade det till ångestattacker. Så där satte det liksom igång.
Jag går inte till henne längre dock.
Väntar på läkares utredningar samt kontakt med andra näringsspecialister som verkar mer kunniga.

Jag tränar ingenting just nu. Jag går promenader, försöker gå ca 1h varje dag. Men när jag är svag klarar jag det inte, då blir det kanske var 3e dag istället. Min läkare har sagt åt mig att inte löpträna eller annat som gör mig för trött eftersom min kropp är för svag.


Wow, är du synsk?
Nä men seriöst, hur visste du det?
Jodå, några slängar av PTSD/BPD finns det med. Traumatisk uppväxt med narcissistisk morsa och autistisk farsa. Inget stöd what so ever från någon vuxen. Tog hand om lillsyrran för föräldrarna körde /ignore hela tiden. Så fick bli vuxen när jag var barn, så att säga.
Mobbning från åk 2-9.
Så ja, mycket slit hit och dit.
Jag har gått i terapi från och till sedan jag började med antidepp ca år 2001. Men det är väl först sedan ca 2010 som kvaliteten på terapin är bra och jag vågat kräva rätt hjälp. Så jag har gått i DBT ca 2011, går nu i booster-samtal samt även psykodynamisk terapi för att liksom få rätt på 'kärnan'.

Hade en partner under 9 år som är misstänkt sociopat/schizoid. Tog slut för ca 14 månader sedan. Han betedde sig som ett praktsvin under och efter separationen. Så ja.. jo. Lite tungt har det allt varit.

Inte synsk, även om jag får höra det ibland haha.
Nej men jag tyckte helt enkelt att det som du skrev passade in på ngn som har varit med om ngt traumatiskt. Traumatiska upplevelser, stress o ångest är många gånger sånt som utlöser sånt som du beskriver.
Har varit med om en del tråkiga saker sj så har även en del erfarenheter av det rent personligt kan man säga.

Skönt ändå att du börjar få rätsida på det genom bra terapi osv. Viktigt att man får prata ut om det hela med en kunnig person. Tyvärr inte alla som får det i dagens samhälle.
Bara kämpa på med det och inte ge upp.
Viktigt dock att du samtidigt på egen hand börjar tänka på dig sj.
Gör sånt som du mår toppen av. Helst så ofta som möjligt.
Lite svårare steg att ta kanske, men se också till att du utesluter sånt som du mår dåligt av.
Kan t.o.m vara en eller flera människor som du behöver ta avstånd från ett tag. Människor som inte förstår hur dåligt man mår kan ha en tendens att göra det hela ännu värre.

När du väl mår bättre psykiskt så kommer även kroppen fysiskt att funka bättre.
Till slut kommer allt ordna sig ska du se. Ge aldrig upp