Den skeptiska hypotesen (Matrix) motbevisad!

Den skeptiska hypotesen postulerar att vi är hjärnor i näringslösning som matas med sinnesintryck från superdatorer. Ett The Matrix-liknande fall.

Det går att motbevisa den skeptiska hypotesen dvs säga att den definitivt är falsk. För att göra det ska jag börja med fundamental säker sanning och deducera tills jag nått slutsatsen att den skeptiska hypotesen inte stämmer.

Låt oss börja med att jag tänker för om jag skulle bli lurad (eller var osäker om all min kunskap) så skulle jag definitivt tänka för att lurandet är en tankeprocess.
Jag vet också helt säkert att jag existerar eftersom det krävs ett jag där för att jaget ska kunna bli lurat i någonting - det kan alltså inte bli lurat ang. sin egna existens.
När vi säger "tanke" så har vi kategoriserat/adderat alla tanke-entiterer i ett enda ord "tanke". Låt oss kategorisera/addera maximalt/totalt så att vi får ett enda koncept som inkluderar allt, inkl. observeraren. Det som allt är del av kan kallas verkligheten eller icke-distinktion.
Distinktion (tänkare & tankar; många; olika) är motsats till icke-distinktion.
Eftersom observation = distinktion (då den kräver en distinkt observerare) så kan icke-distinktion ej observeras.
Representation = distinktion, dvs anti-distinktion = orepresenterbart.
Vi ser inte verkligheten (verkligheten är uppdelad i två metafysiska delar: distinktion (där vi ser) och icke-distinktion (där vi inte finns som separata).
Men vi ser ju uppenbarligen någonting. Vi har någon kunskap.
Det enda distinktions-icke-distinktions-opposition (dvs att vi inte ser verkligheten) kan betyda är att inte ens vår mest vågade hypotes representerar verkligheten.
Bara det oändliga uppfyller ett sådant kriterium dvs verkligheten är oändlig.
Icke-distinktion saknar per definition maxmimum- eller minimumstorlek för storleksdistinktioner är distinktioner.
Det oändliga går ej att simulera dvs den skeptiska hypotesen är falsk.

Vidare kan man rita storlek på y-axeln med tid på x-axeln, lägga oändlighetstecken i alla hörn och rita en triangel (evolutionen) med sin spets i den mittersta storleken (storleken där evolution sker är lika liten jämfört med kosmologi som den är stor jämfört med kvantfysik). I triangelns bas ritar man sedan en hjärna som bl.a. är uppdelad i en flexibel del (cortex) och en icke-flexibel del (vårt emotionella repertoar). Det är så ägaren av hjärnan i näringslösning ritar för att förstå sin värld. Vidare kan man låta åvanstående diagram ha 3 pelare som fundamentala ideer: en oändlig storleksskala (vilket svarar på frågan varför just vår storlek finns), energimassarumtid (existens och icke-existens sammanflätade dvs två aspekter av samma verklighet) och distinktions-icke-distinktions-oppositionen som balanserar den synliga mångfalden med en (1!) kontinuitet.

Längst ner i denna artikel hittar ni den universella bilden som alltså ägaren av hjärnan i näringslösning ritar för att förstå sin värld:
http://www.sizescale.com/2017/09/05/1197/

Vad menar du med den skeptiska hypotesen (matrix)? Varför skulle en begränsad sinnesupplevelse av verkligheten betyda att verkligheten är oändlig? Varför skulle inte en hypotes kunna beskriva verkligheten? Vad är dina belägg/evidens för att verkligheten är oändlig?

Skulle inte en ständigt processande hyper-dator kunna simulera oändlighet?

Hur du än vrider och vänder med matematiska formler så kvarstår det faktum att din hjärna lika gärna kan ligga i en behållare och ge dig ALLA dessa intryck, inklusive dina egna beräkningar.

Totalt omöjligt att lösa. Folk har hållit på med detta sedan antiken (Platon). Och säkerligen tidigare.

Den skeptiska hypotesen postulerar att vi inte kan veta om vi är hjärnor i näringsupplösning eller inte, om jag förstått den rätt. Inte att vi är hjärnor i näringsupplösning.
Syftet med detta och andra skeptiska tankeexperiment, i alla fall ett syfte, är väl att poängtera att om det finns en yttervärld, så kan den vara radikalt annorlunda än den vi tror oss uppleva.


Hur vet du vad "tänka" och "lura" är? Vad säger dig att någon inte har lurat dig så att du har en felaktig förståelse för vilka begrepp olika termer refererar till? Du förutsätter ju nu från första början att du har förståelse för ordens innebörd och relation till varandra.
Det här ser jag nog inte som självklart. Om man ska utgå ifrån att förståelse sen första början med nödvändighet gäller för dessa specifika begrepp och ord, varför inte då hoppa ännu längre än så och hävda att den gäller hundratals andra?

Vad ger dig sen rätten att utgå ifrån att du på ett ordningsfullt vis kan "deducera" något? Följden konstateras efter du utgår ifrån premisser och slutledningsregler. Varför lita på att du är kapabel till att logiskt följa, och minnas stegvisa tankar? Varför utgå ifrån att du har en fungerande logisk förmåga och att sådant som slutledningsregler fungerar här? Descartes trodde ju att till och med matematiska sanningar är osäkra och att demonen kan lura oss på så vis. Du själv trodde ju att det finns undantagsfall för lagen om det uteslutna tredje. Men ändå är du nu så säker på din förståelse för ord, dina logiska regler, och ditt minne och logiska förmågas felfrihet?


Om man nu kan tvivla på nästan allting, som Descartes gjorde, eller mer så än han, så ser jag inte varför man ska göra undantag här i början. För mig verkar det möjligt att föreställa sig ett "jag" som inte förstår sig på vad det innebär att "existera" eller att "tvivla".


Hur vet du det? Kan du inte bli lurad just nu? Minns du inte fel? Förstår du inte fel? Från att du vet att du existerar, även om du blir lurad, börjar du nu veta att du även här inte kan bli lurad. Jag förstår inte hur du kan det.


Varför ska vi kalla verkligheten för "icke-distinktion"? Samlingen av det vi kan skilja på, varför ska det kallas för "icke-distinktion"? Samlingen själv kan skiljas från det som endast är en del utav den eller del av delar av den.

Jag håller inte med om att: distinkt+distinkt+distinkt+... = icke-distinkt.



Distinktion och icke-distinktion är olika. Innebär det att det du kallar för icke-distinktion inte är icke-distinktion? Utifrån vad du hävdar, verkar det nästan så.

Icke-distinktion kanske mer passande är ett ord, för dom fallen vi inte kan skilja något åt. Icke-distinktion skulle kunna gälla för en mindre del precis som för en större, även om den större och den mindre kan skiljas ifrån varandra. Avsaknaden av distinktion helt enkelt. Exempelvis en punkt som inte ytterligare delas i något mindre. För mig känns det i varje fall inte mindre icke-distinkt, än totaliteten av det distinkta, eftersom totaliteten själv ju uppenbarligen är distinkt.

Icke-distinktion kanske inte ens kan finnas, beroende på hur man nu uppfattar det. Kanske liknande att "inget" inte kan finnas eller föreställas.


Varför krävs det en distinkt observatör? Vad är det egentligen som observeras? Vad innebär det att "observera"?


Jag förstår inte ett dugg av hur du har kommit fram till att dessa två verklighetsdelar finns. Verkligheten är ju icke-distinktion sa du ju.


Du räknar med andra ord inte det vi kan skilja åt, som vi adderar ihop till din icke-distinktion, till "verkligheten". Trots att du når fram till din "verklighet" genom att samla ihop allt det här. Trots det ser vi inte ens en del av "verkligheten"? Om den nu bara är ett annat ord för "icke-distinktion"?


Från att du antigen blir lurad eller inte, kom du fram till ganska mycket. Jag förstår inte hur.

Existens är inte bara 1. Det är förmodligen allt mellan 1 och nära 0. Sen har vi existensens motform nära 0 -> -1. Bara 0 är verkligen ingenting. Men i sig kan 0 beskrivas som 1 - 1, vilket då är något.

Dessutom kan vi inte vara säkra på att naturlagarna är identiska över hela verkligheten. Inte ens i vårt eget universum.

Det ger en viss trygghet att veta att vi lever i ett mikroskopiskt tunnt volatilt skikt på en partikel i makrokosmos. Det räcker till för att ge illusionen att vara allvetande, men även melankoliskt ensamma i vår verklighet.

När vi studerar partiklar genom fältmikroskop, så kanske vi en dag ser en liten partikel med en blå skimmrande hinna i vilken, när vi spelar upp i extrem slow motion, vi ser är befolkad av människor som vi.

För att vi kan ha den mest vågade hypotesen (en oändlig representation) men inte ens den fångar Verkligheten. Andra sättet att nå "verkligheten är oändlig" på är att fråga om icke-distinktion har en distinkt max- eller minstorlek.

Mitt resonemang vilar på att verkligheten är en. Dvs maximal kategorisering/addition eller kontinuiteten mellan mig och mitt bord. Om man verkligen förstår att verkligheten är en så följer ordet icke-distinktion. Verkligheten är alltså en i kvantitet men uppgjord av många delar. Verkligheten har dessa två sidor: distinkt och anti-distinkt.

Vi kan inte se icke-distinktion för att observation kräver en distinkt observerare. Vår mest vågade hypotes fångar inte hela verkligheten.
Icke-distinktion saknar distinkt maxstorlek och är därmed oändlig.

Säker sanning och deduktion leder till universums oändlighet, vilket alltså inte kan simuleras av ändliga maskiner.

Vadå för kunskap?

"Jag tänker och jag finns", slutledningar därifrån.
Perceptionell kunskap.
En oändlig hypotes om verkligheten.
Jag har i TS slutlett från säker sanning till att en oändlig storleksskala förutspår en storlek där reproduktion/evolution sker, så att evolutionär psykologi kan också härledas deduktivt.

Att verkligheten är en kan man visa matematiskt:
Maximal/total addition/kategorisering skapar 1.
1 innan division (för att division är en antropocentrisk process).

Antingen tänker hjärnan i näringslösningen deduktionen (från "jag tänker och jag finns" till att storleksskalan är oändlig och förutspår evolution), eller så tänker hjärnan i näringslösningens' ägare så dvs är evolverad och har lagt in falska deduktioner i hjärnan i näringslösningen.

Men det måste ju va distinkt som är oändlig. Antidistinkt är ju en.

Nej, det är distinkt som är oändlig, anti-distinkt är en, det sa du ju själv.

Men så länge datorn får ström kan den ju fortsätta räkna i oändlighet, tills nån stänger av strömmen.

Nu finns det ju större tänkare än du, t.ex. Buddha, som kommit fram till att jaget är en illusion. Så redan i andra steget av din deduktion blir du falsifierad av somliga stora tänkare.