En teori jag anser är rimlig, kanske rentav trolig, till hur medvetet liv får sin början.
Ägg och spermie möts en gång, och 40 år senare står en vuxen människa där, hårig och jävlig. Så långt är vi nog överens!
Men var i processen "livet börjar" är ju en aning omtvistat. De flesta bryr sig inte, och behöver inte bry sig, eftersom det har ytterst lite betydelse för det dagliga livet huruvida "jag" började existera när jag föddes, när mina föräldrar knullade eller nånstans däremellan. Men man kan ju fundera på det ändå!
Nu har jag kommit fram till att det mycket väl skulle kunna vara så här (något förenklat):
I ögonblicket spermie och äggcell möts skapas en "medvetandepotential". I samband med att celldelningen tar fart används DNA för att bygga upp en människa (i det här fallet) runtom den här ursprungscellen till en livsduglig individ. Uppstår problem längs vägen, nåt går snett med bygget, så finns en inbyggd "stoppkod" som triggar missfall. So far so good.
Men nu låtsas vi att individen utvecklas som den ska och efter 9 månaders föds en liten bebis, fullt frisk. Då händer något! Plötsligt upptäcker han att han inte längre är kvar i den varma sköna livmodern, och drar i rena förskräckelsen ett djupt andetag! BOOM! En plötslig smäll av nervintryck som aldrig tidigare har upplevts då alla luktreceptorer drar igång från noll till max! Ett slags "big bang" av neuronkopplingar där moderns doftpartiklar ingår i det allra första andetaget och programmerar den lilla hjärnan med vad som är tryggt och familjärt.
Att föreställa sig hur det känns att plötsligt från noll gå till "alla sinnesintryck på en gång" är omöjligt men det måste nog vara alla orgasmers moder. Och sen får man så klart en jävla chock, vad fan är det här för nånting, BUÄÄÄÄÄ BUÄÄÄÄÄ (det vill man väl lite till mans skrika än i vuxen ålder när man tänker på hur jobbig världen är). Så småningom vänjer sig hjärnan (vi talar ett antal sekunder) vid de nya intrycken och de första neuronkopplingarna som säger "det här luktar mamma" är skapade, även om så klart inte den tanken finns just då. Och sen bygger man därifrån.
Alltså: i samma stund som ett nyfött barn tar sitt första andetag skapas det medvetna jaget genom att "medvetandepotentialen" aktiveras genom signalchocken från luktorganet. Dessförinnan är det bara en "dum biologisk massa", om uttrycket ursäktas.
Resonemanget medför också något som jag inte hade tänkt på förut men som nu känns ganska rimligt, nämligen att sånt som inte "föds" på samma sätt, med en sånt uppenbart trigger-ögonblick, kanske bara är "semi-medvetna statister" som inte direkt tänker och tar beslut utan följer ett enkelt förprogrammerat instinktivt beteende. Fiskar, kanske fåglar, insekter osv.
Spricker mitt resonemang nånstans? Säkert, för jag förstår inte riktigt själv hur jag tänker mig att allt går ihop, men jag har en ganska så klar bild inom mig. Den är bara svår att uttrycka i ord. Nu har jag i alla fall försökt!
OBS! Det är en förutsättning här att medvetandet inte är något som "skapas i hjärnan".
Ägg och spermie möts en gång, och 40 år senare står en vuxen människa där, hårig och jävlig. Så långt är vi nog överens!
Men var i processen "livet börjar" är ju en aning omtvistat. De flesta bryr sig inte, och behöver inte bry sig, eftersom det har ytterst lite betydelse för det dagliga livet huruvida "jag" började existera när jag föddes, när mina föräldrar knullade eller nånstans däremellan. Men man kan ju fundera på det ändå!
Nu har jag kommit fram till att det mycket väl skulle kunna vara så här (något förenklat):
I ögonblicket spermie och äggcell möts skapas en "medvetandepotential". I samband med att celldelningen tar fart används DNA för att bygga upp en människa (i det här fallet) runtom den här ursprungscellen till en livsduglig individ. Uppstår problem längs vägen, nåt går snett med bygget, så finns en inbyggd "stoppkod" som triggar missfall. So far so good.
Men nu låtsas vi att individen utvecklas som den ska och efter 9 månaders föds en liten bebis, fullt frisk. Då händer något! Plötsligt upptäcker han att han inte längre är kvar i den varma sköna livmodern, och drar i rena förskräckelsen ett djupt andetag! BOOM! En plötslig smäll av nervintryck som aldrig tidigare har upplevts då alla luktreceptorer drar igång från noll till max! Ett slags "big bang" av neuronkopplingar där moderns doftpartiklar ingår i det allra första andetaget och programmerar den lilla hjärnan med vad som är tryggt och familjärt.
Att föreställa sig hur det känns att plötsligt från noll gå till "alla sinnesintryck på en gång" är omöjligt men det måste nog vara alla orgasmers moder. Och sen får man så klart en jävla chock, vad fan är det här för nånting, BUÄÄÄÄÄ BUÄÄÄÄÄ (det vill man väl lite till mans skrika än i vuxen ålder när man tänker på hur jobbig världen är). Så småningom vänjer sig hjärnan (vi talar ett antal sekunder) vid de nya intrycken och de första neuronkopplingarna som säger "det här luktar mamma" är skapade, även om så klart inte den tanken finns just då. Och sen bygger man därifrån.
Alltså: i samma stund som ett nyfött barn tar sitt första andetag skapas det medvetna jaget genom att "medvetandepotentialen" aktiveras genom signalchocken från luktorganet. Dessförinnan är det bara en "dum biologisk massa", om uttrycket ursäktas.
Resonemanget medför också något som jag inte hade tänkt på förut men som nu känns ganska rimligt, nämligen att sånt som inte "föds" på samma sätt, med en sånt uppenbart trigger-ögonblick, kanske bara är "semi-medvetna statister" som inte direkt tänker och tar beslut utan följer ett enkelt förprogrammerat instinktivt beteende. Fiskar, kanske fåglar, insekter osv.
Spricker mitt resonemang nånstans? Säkert, för jag förstår inte riktigt själv hur jag tänker mig att allt går ihop, men jag har en ganska så klar bild inom mig. Den är bara svår att uttrycka i ord. Nu har jag i alla fall försökt!
OBS! Det är en förutsättning här att medvetandet inte är något som "skapas i hjärnan".