Psykos av filosofi

Detta ska diskuteras:

• Hur uppstår psykoser ur filosoferande?
• Har du fått en psykos av att filosofera för mycket?
• Hur förebygger vi och hur reparerar vi filosofiska psykoser?

Här är min historia, så att de som aldrig haft en filosofisk psykos kan relatera.

Tvångsmässigt filosoferande gav mig psykos.

Allt började med att jag var ifrånkopplad från verkligheten och helt inkopplad i min filosofiska fantasivärld på heltid. Mina intryck och upplevelser kom huvudsakligen från min fantasivärld. Dessa fantasier resonerade jag kring istället för att resonera kring verkligheten som jag ansåg vara minst lika falsk. Jag visste inte vad som var verkligt längre. Jag var skeptisk till mina intryck. Tänk om världen egentligen är 2D? Vad är kunskap? etc.

Mina fantasier var ofta av skrämmande karaktär och kunde bli väldigt avancerade och svåra att resonera kring. I ett försök att få grepp om verkligheten försökte jag utveckla modeller och kriterier av vad "den oberoende" verkligheten är, högmodig som jag var. Allt detta fortfarande inuti fantasivärlden. Tanken var att jag skulle använda denna "sanningsmodell" för att sortera bland mina tankar och kunna skilja på verklighet/kunskap och fantasi.

För att kunna skapa en sådan modell behövde jag vara kritisk till mina tankar också, och började analysera tankarna själva. Vad är tankar? Vad har tankar för egenskaper? Vilka tankar innebär vad? etc. Jag förlorade helt tilltron till mina egna tankar, jag kunde inte känna mig säker på någonting, inte ens mina tankar om mina tankar. Jag behövde en ytterligare modell för att analysera tankar om tankar, och det tog aldrig slut. Jag försökte på alla möjliga kreativa vis slingra mig ur människans tankar och se allt utifrån ett "yttre perspektiv". Jag tänkte både det ena och det andra. Men förvirrad var jag och rotlös.

Grytan rördes om och det blev bara värre och värre. Jag vandrade nu runt mellan alla möjliga filosofiska perspektiv, fantasier, verkligheter, frågeställningar, intryck, känslor, reaktioner, åsikter, förnekanden, moraler, uppfattningar, egon. Jag blev en mycket splittrad människa. Jag åt och sov dåligt. Förlorade kontakten med vardagen, mina sinnen och mig själv. Läget förändrades från dag till dag. Jag kunde vara i verkligheten ena dagen och fullständigt LSD-trippad nästa, det fanns inget som jag kunde basera min verklighet och kunskap på. Det fanns ingen stabil grund. Inga regler att vara rationell efter. Att begå självmord var inte ens ett alternativ av flera olika skäl, av rädsla bland annat. Jag avundades dem som kunde se självmord som slutet.

Andras lösningar hjälpte inte. Jag hade hade antingen läst eller tänkt det själv redan, och var det unikt eller intressant så vred och vände jag snabbt på det. Jag var riktigt envis, gav inte upp.

Det som höll mig kvar i vansinnet var min grova strävan och önskan om "upplysthet". Genuin kunskap från "guds" (analogi) perspektiv. Vardagen tråkade ut mig och var så poänglös, jag kände mig redan fulländad där. Tänk om jag kunde bryta illusionen och se verkligheten som den verkligen var, eller om kunskapen att skapa sitt eget universum kunde existera och isåfall få den kunskapen, eller att kunna kontrollera universum till dess yttersta spets och ställa allt tillrätta.

Jag förstod såklart att alla tankar och frågor hade sina problem, jag var bara en dum människa som ställde dumma frågor. Jag försökte bli smartare: filosofiböcker, hälsoböcker, psykologiböcker och även neurologiböcker i hopp om att kunna göra sci-fi experiment med mig själv. Men det splittrade mig bara ännu mer. Jag vände mig till artificiell intelligens för jag visste att jag aldrig kommer att lyckas uppnå detta gudomliga på egen hand. Samtidigt kommer ångesten av hur jag slösat bort hela mitt liv på det här. Hela detta vansinne har utspelat sig inuti mitt huvud. Och jag vet att våra hjärnor inte är några orakel, att det rationella tänkandet är för rymden som en guldfisk i skålen.

Den enda mina tankar är logiska för, är mig själv. Inget kan veriferas eller har någon betydelse för någon annan. Hypoteser, vilda fantasier, rädslor, tomhet och känslor. Alla mänskliga tankar som försöker hitta "guds kontrollpanel". Det är möjligt att jag byggt upp vettiga metafysiska hypoteser, men inget kan testas, och garanterat är det lika insiktsfullt som hundens syn på hundfoder. Jag har försökt komma runt sådant på olika sätt och det går inte. Artificiell intelligens är mitt bästa alternativ. Jag har idéer om några neurologiska experiment, men det ligger inom vetenskapen och inte metafysik (lika lite som LSD gör).

Dagligen har jag hela tiden hackat på mig själv: "kom igen.. tänk tänk.. var kreativ.. tänk utanför ramarna.. vrid och vänd.. associera... plocka fram idéer... tänk om.... hur .. varför.. när... om inte.... vad säg som.. ". Varje metakognitiv fråga har varit otroligt splittrande, hårt jobbande och kritiserande.

På kvällarna när ögonlocken faller så vaknar jag hårt och snabbt till: "men vänta...jag har inte funderat färdig på det där ännu". Vanligaste tanken vid insomning är: "Kom på en grandios fråga! Hitta motivationen och verktygen, lös den. Hur ska vi lösa det här? Har du några idéer på några metakognitiva attityder som kan få oss att uppfinna filosofins motsvarighet till hjulet?". Jag tror att jag gör det för att fly verkligheten lite, för att söka efter djupar mening och sanning.

Jag har nu insett att allt detta filosofiska runk är så mänskligt som hundtankar är hundigt. Att även avsaknad av mening är en så mänsklig sak. Att idén om sanning kan vara ett psykologiskt knep. Men framförallt att den här filosofiska tortyren inte bara aldrig tar slut, utan att den inte leder någon vart. Att jag efter alla dessa år inte lärt mig något nytt utanför den intelligens jag redan hade, att jag står kvar med samma kognitiva funktioner och att de bara kan användas på samma sätt som jag alltid använt dem (neurologiska experiment kommer men samma problem kvarstår).

Jag känner att vi (jag) inte är redo ännu för de stora frågorna. Att vi (jag) inte kan värdera frågorna iallafall just nu. Att det finns många steg att ta först, att vi inte riktigt är där ännu. Jag måste i första hand ta tillvara på min psykiska hälsa och ägna mig åt vanlig vetenskap. Vardagliga jävla missionären: matematik, logik, fysik, down-to-earth vetenskapsfilosofi och sådant. Jag måste sluta försöka bygga upp så pass avancerade teorier på teorier på hypoteser, det är missbruk av de kognitiva funktionerna. Det är som att använda hörsen och höra guds röst i radiobrus vilket inte är mer än att försöka använda hjärnan till något den inte är gjord för.

Det kan låta som att jag gått på den uppebara fällan, att metafysik det sysslar man fan inte med. Men det hade jag reda i åtanke. Jag försökte att gå runt det, att vara ännu fiffigare än någon någonsin varit och med idéer om att ta vetenspaken till hjälp.

Jag måste nu återgå till att kunna sova gott om nätterna. Ägna mig åt mänskliga ting och frågor. Syssla med en vetenskap som faktiskt betyder något. Sluta ifrågasätta verkligheten till den grad att jag mår dåligt. Leva i min lilla fiskskål. Erkänna att jag har förlorat den intellektuella kampen, att det är lika intellektuellt som en babians uppvisande av dess uppsvällda stjärt, att det är alldeles för mänskligt för att vara gudomligt. Att kanske inte ens artificiell intelligens når utanför fiskskålen för att den motsvarar guldfiskens bajs.

Jag har all anledning att fortsätta mitt vansinne, kanske dock mer down-to-earth och mer fokuserad på mänsklig intelligens och dess begränsningar. Jag har också all anledning att dra mig ur svampröken, för endast då kan jag komma vidare och uppnå mer (mänsklig) kunskap.

Jag är förödmjukad och besegrad, "gud". Jag är inte nöjd, jag är mycket missnöjd.

Det låter som att du har använt filosofi som en form av verklighetsflykt. Att man med hjälp av att nå alla sanningar kan nå någon sorts nirvana, och på så sätt komma undan alla problem som uppstår av att vara en människa. Skulle nog säga att det har mycket gemensamt med den form av psykos som kan uppstå vid meditation.

Har en bekant som jag upplever är i en liknande situation, fast är mer åt new age-hållet. Försöker att bli av med sin identitet, läser en massa obskyr filosofi, har full tillit till horoskop och astrologi, och har i övrigt 1000 andra konstiga idéer om saker och ting. Egentligen så är det uppenbart att hen inte mår så bra och vill använda detta som någon ersättning. Om detta är att räkna som en psykos vet jag ej, kanske inte. Men jag upplever det som ohälsosamt.

Under din "filosofipsykos", kunde du i övrigt ha en konversation som inte involverade din filosofi? Var det möjligt att nå fram till dig med något som inte hade en direkt association till det du involverade dig i då för tillfället? Eller isolerade du dig helt?

Som jag ser det så finns det två världar. Dels hjärnans mentala värld där vi är medvetna med en människas alla tankar och känslor. Dels en fysisk värld där människor vandrar omkring som förprogrammerade filosofiska zombier som inte är fullt lika märkvärdiga som de själva tycker.

Den mentala världen som hjärnan skapar har många brister som gör att den borde vara lätt att genomskåda. Men eftersom både trollkarlen och publiken leds av samma regissör så väljer publiken att blunda för trollkarlens tillkortakommande. Evolutionen har gett oss mentala spärrar som skall förhindra att vi avslöjar trolleriet. Kunde vi tänka klart så skulle vi inte längre finna någon mening med att leva, för i den fysiska världen är vi inte mer värda som levande människor än som aska.

Själv accepterar jag att det finns två olika verkligheter. När jag arbetar som tekniker eller filosoferar om existentiella frågor så försöker jag betrakta världen som fysisk. När jag äter middag med familjen eller går och lägger mig på kvällen är jag en människa som lever i en mental värld där jag försöker må bra och sova gott om natten. Det finns ingen konflikt eftersom jag lever i båda världarna.

Ja, detta förekommer. Jag har en person i min närhet som har börjat höra röster efter massor av meditation. Men det kan ju hända att det senare i sig kan ha varit ett tecken på latent psykisk ohälsa. Ett undermedvetet sätt att hantera det. Jag antar att det kan vara svårt att skilja mellan grundläggande orsak och utlösande orsak.

Vänta bara tills du lämnar fantasivärlden och ger dig in på metafysiken runt de stora frågorna i den riktiga tlllvaron. Ångesten blir inte direkt mindre . Själv kom jag till vissa insikter som 11-åring som nu fortfarande nästan 45 år senare plågar mig varje natt. Saker bortom religion och död. Och saker där vissheten ät total. Inga mjukisgrejer. Men jag håller mig inte borta från metafysiken. Vetenskaperna, religionen och de kollektiva sanningarna är för the sissys. Antingen är du filosof eller så är du det inte. Nere i detaljerna kan de skraja hitta sina mysiga sanningar. Filosofin är den första vetenskapen och det är inget för de harhjärtade. Sartre visste vad han snackade om.

Ett vanligt symptom på begynnande ohälsa tycks vara bristande förmåga att byta spår. Personen snöar in på något och kan inte släppa taget när en frisk person skulle gjort det.

Meditation går väl i princip ut på att försätta hjärnan i ett förvirrat tillstånd och den som mår dåligt kanske inte hittar tillbaka igen.

Med ref till ovan, det här är inte filosofi. Och vettig meditaton är helande, det man är ute efter är inte ett grubblande tillstånd utan snarare tvärt om. Det är bl.a. Meditation som ger mig avslappning från hardcore filosofi.

spännande tråd

Jag känner igen mig i en del men jag har aldrig fått en psykos. Jag upplever att det är lätt att gå vilse i alla resonemang man för med sig själv. Kritiskt tänkande till den milda grad att man tillslut inte har någon som du skriver stabil grund att stå på. Dualism / panteism, fri vilja / determinism, oändlighet / ändlighet , nuet/framtid och historia, subjektiv verklighet / objektiv verklighet.

Ofta när jag resonera i mitt huvud så slutar det i paradoxer, hjärnan försöker med logiska förklaringsmodeller att förstå men det räcker inte till. Jag vill ha ett absolut svar men samtidigt vet jag att jag aldrig skulle kunna lita på svaret (vi kan egentligen inte veta någonting).

Isolerad. Jag trodde inte på verkligheten ändå. Konversationer hade jag bara för att "få det ur vägen". Splitrad som jag var så analyserade jag alla konversationer ur ett filosofiskt perspektiv. "Neuroner i hens hjärna... blir ljudvågor... tas upp och kittlar mina neuroner... och detta är en av många möjliga mentala bilder jag har utav det".

Jag försökte hitta djupare mening i precis allt. Jag trodde att jag genom att rita upp grafer kunde hitta "gudomlig" kunskap genom att trixa min hjärna till att tänka och uppleva nytt och kanske av en slump se det "gudomliga".

Räddningen var när jag insåg (av olika skäl) att min perception helt och hållet ska tas för vad det är. Den är gjord för att se "objekt" och sådant som det är "tänkt" att vi ska se och att jag bara förstör för mig själv genom att trixa med mig själv så här.

T.ex så får jag det mesta utav min perception genom att bara tolka ansiktsuttryck och andra synintryck så som jag ser och tolkar dem, ungefär. Att t.ex. sluta försöka projicera dit ett 4D-perspektiv... vi är inte gjorda för det, det funkar inte. Det är en jävla massa dumheter jag hittat på med mitt psyke bara för att försöka vara kreativ och utforska sinnesvärlden.

Som jag skrev i trådstarten så har jag varit där. Jag har också ifrågasatt hela den grejen, och ifrågasättandet i sig osv.

Jag är inte heller någon färsking, så tankarna kunde bli riktigt avancerade, ofta korrekta. Men jag har kommit fram till att jag rotar i det mänskliga psyket i sig utan att få något ut av det. Det enda som gett mig något är vetenskapen, för jag har i min "resa" läst en jävla massa akademiska böcker på ett korrekt sätt (studentlitteratur, inget new age skit och sådant skräp, och tolkat böckerna så som de ska tolkas).

Har jag efter allt detta lidande kommit fram till något djupare än det min intuition säger mig? Nej. Varje fördjupning har inte gett mig något just pga av att jag försöker "flyga" med mina neuroner, det funkar inte. De enda gångerna jag fått något utav det är när jag kommit fram till saker som folk kan enas om, och det är saker som gäller formella vetenskaperna (inte filosofiska frågor då) och vetenskap.

Därför tänker jag bara äta den skit hjärnan serverar och tillägna mig "riktig" kunskap och leva i den verklighet som jag får presenterad för mig. Att tänka mig att det finns andra verkligheter begränsar jag till empati, där jag förstår att andra människor tänker annorlunda, men jag tänker inte utforska bizarra verkligheter något mer.

Filosofi och speciellt metafysik handlar om hur verkligheten är beskaffad. Möjligen är den och dess existens paradoxal och obegriplig, och att därför kontemplera vissa frågor i relation till verklighetens obegripliga natur, kan säkert trigga galenskap.

Filosofi och speciellt vissa frågor, är inget som främjar mental hälsa egentligen. En del av dessa saker kan leda den drivne sökaren inte bara in i psykos, men än värre saker.

Den som prioriterar att må bra, bör istället fokusera på mer vardagsnära ting.

Jag har också funderat över ditt ämne.

Nu orkade jag inte läsa igenom allt, men det är extremt ovanligt att få en psykos om du inte har anlag för schizofreni eller bipolaritet. Alternativt kan det vara drogutlöst, LSD/DMT/Svampar/Alkoholdelirium mm.

Vidare tror jag också att det, i princip, är omöjligt att "filosofera sig in en psykos", utan anlag för ovanstående diagnoser/rus. Jag har själv aldrig hört talas om något liknande.

Jag baserar detta mot bakgrund av mitt egna extremt metafysiska filosoferande, utan att jag har "trillat dit".

Men visst, alla är inte som jag.. och ibland har det ju känts som att det totala vansinnet är nära.
En helt naturlig känsla då du vänder och vrider på allt som finns omkring dig?