vart ska jag vända mig?

Har alltid brottats med att tankar lätt blir superstora, skavande och affekterande pa känslorna/måendet. Samt gör mig sliten.

Hur ska man gå till väga med detta?

Det verkar inte finnas någon vettig terapiform idag, ingen intresant feedback, ingen förstår.

Men jag har behov att vända mig någonstans.

Prova djurpark. Djur är mycket mer förlåtande, tillgivna, tillitsfulla och allmänt positiva och genomgoda jämfört med människor. Det är lite som terapi att iaktta dem och lära sig ett och annat kanske. Har du inget sällskapsdjur så kanske det är värt att skaffa ett

Vill börja med att säga att jag är ledsen över att du känner som du gör.

Vidare vill jag säga att det visst finns vettiga terapiformer, du måste bara vara beredd på att lägga ner tiden och arbetet. Du går inte terapi för att få dina problem lösta, du går i terapi för att få de verktyg som krävs för att du själv ska kunna lösa dina problem.

Mitt tips är att göra en egenanmälan till öppenpsykiatrin och sedan ta det från det. Ja, det kommer ta tid. Ja, du kommer träffa idioter. Ja, du kommer bli missförstådd. Grejen är den att när du väl hittar rätt så blir det oftast väldigt rätt.

Antingen det eller så kan du sitta här och klaga på att dina problem inte löser sig när du inte gör något för att de ska lösa sig.

Vart lite upprörd först, men jag förstår att du menr väl Nej, jag vill äntligen ordna upp detta. känslor och tankar sabbar ens potential och utvecklingsmöjlighet. Det som får lig att må bra är att vara på rätt spår, att känna insperation. Att prata med människor. När jag har känslor och tankar som breder ut sig, uppfattar andra mig som t.ex. innesluten, reswrverad, att jag vill vara ensam t.ex. det får mig att må dåligt. Och där vill ju ingen vara. Vem glr ett bra jobb eller studier när man plågas av annat?

Har redan varit och prövat. Vissa saker har varit bra. Men det verkar för vissa vara så svårt att ... jag vet inte vad jag ska säga. Svårt att fatta. Och när vi lever i ett journalsamhälle blir man bara nojjig att söka hjälp.

Nej, menade förstås detta som ett lättsamt försök till hjälp istället för att komma med någon deprimerande hemmadiagnos som många andra säkert gärna ställer. Om ditt problem är att du gräver ner dig och tar saker på för stort allvar (enligt dig själv) så tycker jag du får öva på att ta saker på mindre allvar. Personer som tar saker lagom allvarligt verkar lyckliga i livet.

Tro mig, jag förstår. Det tog mig flera år att hitta någon som jag klickade men. Ibland har han också svårt att fatta men då är det bara att göra allt i sin makt för att han ska fatta.

Det här med journalsamhälle. Det är ingen som säger att du måste ge ditt tillstånd till att läkare/dylika kan kolla i den? Det är väl också något du kan ta upp så den du träffar skriver minsta möjliga.

Ja förstås. Jag håller med dig om hobbydiagnoser, och mångas nedslående människan i grupp teorier. Jag tar saker på det allvar de kräver. Om andra uppfattar art göra slag i saken som allvar, så är det något som får stå för den. Svårt att komma någonstans om inte tar saker på allvar dock. alternativet är att leva ett liv med låg livskvalitet. Inget för mig.

Men var inte ditt problem med dig själv just att du tar saker på för stort allvar och blåser upp saker större än nödvändigt? Om inte så förstår jag inte ditt första inlägg.

hm. nej. det är att jag sjunker djupt av tankar och känslor. jag har liksom svåt att hitta antidote mot när jag kommit neråt.

Och det är inte för att du tar saker på lite för stort allvar tror du? Om du skulle ta tankar och känslor med en klackspark, tror du inte att du skulle slippa sjunka lika mycket då?

det finns bakomliggande orsajer till detta också. Men att tänka i sig borde inte vara negativt.