Förra året kunde jag äntligen ha min då 3-åriga pojke varannan helg. Pratade med mamman och hon motsatte sig det. Hon sade att hon ville boka en tid på familjerätten och ta upp det där. Men efter några veckor damp det ner ett brev i brevlådan från en advokatfirma där det stod att hon ansöker om ensam vårdnad. Jag har flera gånger uttryckt mig positivt om samarbetssamtal då mamman har ett stort kontrollbehov men det blev inte av. Jag ringde hennes ombud och bad henne få mamman att gå med på samarbetssamtal men hon sade att mamman redan bestämt sig.
Efter ett tag kommer fler papper från hennes ombud där det står att läsa mammans anklagelser.
Om man vill ha ensam vårdnad men vet att det inte finns några grunder för det så måste man ljuga, så enkelt är det. Där stod att läsa att jag lider av psykisk ohälsa, att jag misshandlat henne psykiskt, att jag är som en tickande bomb när jag är på stan, att jag har varit hotfull mot henne, att jag bara har haft sporadisk kontakt med barnet, och det är mamman som tjatat på mig. Inte så farliga anklagelser, men fortfarande anklagelser.
Det enda som stämmer av hennes anklagelser är att jag hamnar i kortare depressioner ibland. Men det är inte vad mamman vill att de ska veta, hon vill ju att de ska tro att jag är psykisk sjuk.
Efter åtta långa månader är det dags att befinna sig i rätten för att göra upp om umgänge fram till rättegången om vårdnaden. Det var då jag förstod att jag hade att göra med en riktig narcissist.
Krokodiltårarna rann och hade man slagit upp offer i ordboken så hade en bild på henne dykt upp.
Mamman berättade att jag inte var samarbetsvillig. Hon började prata om diagnoser och så vidare. Det dummaste hon sade var att hon menade på att pojken kunde sova bra på nätterna nu och de hade inga konflikter när jag inte var med. Som vi alla föräldrar vet så går barnen igenom massor med perioder de första åren. Det var dem perioderna hon pratade om men ville ju som sagt få de andra att tro att det handlade om mig.
Jag berättade att jag ville ha pojken varannan helg men jag fick välja mellan att träffa honom tre timmar varannan vecka och mammans förslag, fyra timmar varje onsdag, hämtning och lämning på dagis för att "undvika tjafs". Men under semestern, när mamman är ledig ska det inte bli några träffar.
Det har alltid varit så att när jag varit hos mamman och barnet så har jag dragit på mig skorna och dragit när jag ser att mamman börjar bli sur. Jag vet hur den kvinnan är. Hon är den kvinnan som skriker något enormt och som följer efter hela tiden när man försöker undvika henne. Och som grädde på moset är hon ett kontrollfreak och maktgalen.
Innan vår pojke kom gjorde hon situps på golvet så jag tog kort på henne. Hon såg det och blev hysterisk. Hon började slåss. Bord och stolar flög genom lägenheten och det brottades.Ni vet, man försöker få den rabiata människan lugn men blir attackerad och måste försvara sig. Efter en stund stod det två poliser i vardagsrummet som kommit in i tron att det var kvinnomisshandel på gång. De förstod att så inte var fallet när de såg mina rivmärken.
Men iallafall, lite senare var det dags för familjerätten, som hade fått i uppdrag att ta fram upplysningar om oss båda. Jag gillar inte pajkastning och jag avskyr lögner så jag behöll mina sämre tankar om mamman för mig själv. Här fick jag också reda på att mamman också anklagar mig för våld, den här gången fysiskt. Jag berättade då att jag har hållit fast mammans handleder när hon fått utbrott eftersom hon slåss, eller slogs väldigt ofta. Det är en naturlig sak att göra efter några slag i ansiktet. Men återigen en lögn från mamman.
Jag har haft som taktik att inte lägga någon större vikt på hennes fulspel så jag har varit trevlig mot henne och hoppats att hon ändrar sig. Jag har förstått att hon intalat sig att det hon spyr ut är sanning och därför kommer hon aldrig lägga sig. Jag har stannat kvar på dagis efter lämning för att prata med mamman om pojken för det är så man gör. Hon talar om att jag överskrider tiden och att hon varit schyst som sett genom fingrarna. Låter som man är dömd för något.
Har haft en konflikt med hennes pappa p.g.a under ett av hennes stora utbrott skickat sms till hon och bett honom ringa sin dotter i hopp om att hon ska lugna ner sig.
Han hade tydligen uppfattningen att jag var boven i dramat. Mamman har sagt sin sanning och pappan går efter den. Om mamman beskriver mig till andra så som hon säger till mig när hon är arg så är det illa. Jag berättade för pappan att jag nu kan ha varannan helg. Han säger då att det kanske är bäst att börja med ett dygn. "Vafan är det som mamman sagt om mig egentligen" tänkte jag.
Tog upp att det var jävligt olämpligt att säga så där eftersom jag är pappan. Efter lite små defensiva sms så blir det lite mer irriterat. Han frågar om jag klarar av det, att ta hand om min son. Helt otroligt respektlöst. Okej att man ska ta sin familjs sida i konflikter men det här ju sjukt. Han borde ju känna sin dotter vid det här laget. Förstå att hon är en känslokall individ som går över lik för att få det hon vill ha.
Innan mammans semester gav jag henne mitt nya nummer så jag och pojken kan videoprata eller vad det nu heter. Hon svarade med att hon inte ville lämna sitt nummer till mig eftersom jag inte behandlat henne väl. När de varit borta ett tag ber jag henne ordna så jag kan få prata med min pojke. Hon motsatte sig det och jag fick tjata i två dagar innan jag fick prata med honom.Hon skrev att han inte ville prata med mig, att han har det bra utan mig och att han inte nämner mig alls. Pojken och jag har ett starkt band så det kommer jag aldrig att tro på. Fick prata med honom två gånger till. Veckan efter frågade jag igen om jag kunde få prata. Hon skrev då att de precis kommit tillbaka till Stockholm och att jag kunde vänta tills vi sågs nästa gång. Det var ju bara lite drygt en vecka kvar enligt henne. Men det är tio dagar kvar skrev jag, och vi har inte pratat med varandra på en vecka och han har inte sett mig på över en månad skrev jag.Jag upprepade att det var varje föräldrars skyldighet att se till att underlätta barnets relation till den andra föräldern. Hon skrev att hon inte behövde göra det men att hon var schyst som ordnade tre samtal när de var borta. Hennes ombud hade också sagt att hon inte behövde göra det just nu. Helt sjukt.
Hur hanterar man en sån här person? Hon har använt barnet som vapen sedan han låg i hennes mage.
Hon är inte klok. Den här processen tar musten ur mig och man lever fan i ett stort mörker.
Har pratat med familjerätten flera gånger och frågat vad jag kan göra. Får till svar att det finns ingenting man kan göra.
Vad ska jag göra? Barnet har vant sig vid att få träffa mig sällan och jag är rädd att det kommer sätta sina spår.
Varför får man inte mer hjälp? Man står helt ensam och maktlös.På dagis märker man att mamman är den som betyder mest och är den som ska talas med. Hennes familj ser mig som en idiot efter hennes demonisering.
Efter ett tag kommer fler papper från hennes ombud där det står att läsa mammans anklagelser.
Om man vill ha ensam vårdnad men vet att det inte finns några grunder för det så måste man ljuga, så enkelt är det. Där stod att läsa att jag lider av psykisk ohälsa, att jag misshandlat henne psykiskt, att jag är som en tickande bomb när jag är på stan, att jag har varit hotfull mot henne, att jag bara har haft sporadisk kontakt med barnet, och det är mamman som tjatat på mig. Inte så farliga anklagelser, men fortfarande anklagelser.
Det enda som stämmer av hennes anklagelser är att jag hamnar i kortare depressioner ibland. Men det är inte vad mamman vill att de ska veta, hon vill ju att de ska tro att jag är psykisk sjuk.
Efter åtta långa månader är det dags att befinna sig i rätten för att göra upp om umgänge fram till rättegången om vårdnaden. Det var då jag förstod att jag hade att göra med en riktig narcissist.
Krokodiltårarna rann och hade man slagit upp offer i ordboken så hade en bild på henne dykt upp.
Mamman berättade att jag inte var samarbetsvillig. Hon började prata om diagnoser och så vidare. Det dummaste hon sade var att hon menade på att pojken kunde sova bra på nätterna nu och de hade inga konflikter när jag inte var med. Som vi alla föräldrar vet så går barnen igenom massor med perioder de första åren. Det var dem perioderna hon pratade om men ville ju som sagt få de andra att tro att det handlade om mig.
Jag berättade att jag ville ha pojken varannan helg men jag fick välja mellan att träffa honom tre timmar varannan vecka och mammans förslag, fyra timmar varje onsdag, hämtning och lämning på dagis för att "undvika tjafs". Men under semestern, när mamman är ledig ska det inte bli några träffar.
Det har alltid varit så att när jag varit hos mamman och barnet så har jag dragit på mig skorna och dragit när jag ser att mamman börjar bli sur. Jag vet hur den kvinnan är. Hon är den kvinnan som skriker något enormt och som följer efter hela tiden när man försöker undvika henne. Och som grädde på moset är hon ett kontrollfreak och maktgalen.
Innan vår pojke kom gjorde hon situps på golvet så jag tog kort på henne. Hon såg det och blev hysterisk. Hon började slåss. Bord och stolar flög genom lägenheten och det brottades.Ni vet, man försöker få den rabiata människan lugn men blir attackerad och måste försvara sig. Efter en stund stod det två poliser i vardagsrummet som kommit in i tron att det var kvinnomisshandel på gång. De förstod att så inte var fallet när de såg mina rivmärken.
Men iallafall, lite senare var det dags för familjerätten, som hade fått i uppdrag att ta fram upplysningar om oss båda. Jag gillar inte pajkastning och jag avskyr lögner så jag behöll mina sämre tankar om mamman för mig själv. Här fick jag också reda på att mamman också anklagar mig för våld, den här gången fysiskt. Jag berättade då att jag har hållit fast mammans handleder när hon fått utbrott eftersom hon slåss, eller slogs väldigt ofta. Det är en naturlig sak att göra efter några slag i ansiktet. Men återigen en lögn från mamman.
Jag har haft som taktik att inte lägga någon större vikt på hennes fulspel så jag har varit trevlig mot henne och hoppats att hon ändrar sig. Jag har förstått att hon intalat sig att det hon spyr ut är sanning och därför kommer hon aldrig lägga sig. Jag har stannat kvar på dagis efter lämning för att prata med mamman om pojken för det är så man gör. Hon talar om att jag överskrider tiden och att hon varit schyst som sett genom fingrarna. Låter som man är dömd för något.
Har haft en konflikt med hennes pappa p.g.a under ett av hennes stora utbrott skickat sms till hon och bett honom ringa sin dotter i hopp om att hon ska lugna ner sig.
Han hade tydligen uppfattningen att jag var boven i dramat. Mamman har sagt sin sanning och pappan går efter den. Om mamman beskriver mig till andra så som hon säger till mig när hon är arg så är det illa. Jag berättade för pappan att jag nu kan ha varannan helg. Han säger då att det kanske är bäst att börja med ett dygn. "Vafan är det som mamman sagt om mig egentligen" tänkte jag.
Tog upp att det var jävligt olämpligt att säga så där eftersom jag är pappan. Efter lite små defensiva sms så blir det lite mer irriterat. Han frågar om jag klarar av det, att ta hand om min son. Helt otroligt respektlöst. Okej att man ska ta sin familjs sida i konflikter men det här ju sjukt. Han borde ju känna sin dotter vid det här laget. Förstå att hon är en känslokall individ som går över lik för att få det hon vill ha.
Innan mammans semester gav jag henne mitt nya nummer så jag och pojken kan videoprata eller vad det nu heter. Hon svarade med att hon inte ville lämna sitt nummer till mig eftersom jag inte behandlat henne väl. När de varit borta ett tag ber jag henne ordna så jag kan få prata med min pojke. Hon motsatte sig det och jag fick tjata i två dagar innan jag fick prata med honom.Hon skrev att han inte ville prata med mig, att han har det bra utan mig och att han inte nämner mig alls. Pojken och jag har ett starkt band så det kommer jag aldrig att tro på. Fick prata med honom två gånger till. Veckan efter frågade jag igen om jag kunde få prata. Hon skrev då att de precis kommit tillbaka till Stockholm och att jag kunde vänta tills vi sågs nästa gång. Det var ju bara lite drygt en vecka kvar enligt henne. Men det är tio dagar kvar skrev jag, och vi har inte pratat med varandra på en vecka och han har inte sett mig på över en månad skrev jag.Jag upprepade att det var varje föräldrars skyldighet att se till att underlätta barnets relation till den andra föräldern. Hon skrev att hon inte behövde göra det men att hon var schyst som ordnade tre samtal när de var borta. Hennes ombud hade också sagt att hon inte behövde göra det just nu. Helt sjukt.
Hur hanterar man en sån här person? Hon har använt barnet som vapen sedan han låg i hennes mage.
Hon är inte klok. Den här processen tar musten ur mig och man lever fan i ett stort mörker.
Har pratat med familjerätten flera gånger och frågat vad jag kan göra. Får till svar att det finns ingenting man kan göra.
Vad ska jag göra? Barnet har vant sig vid att få träffa mig sällan och jag är rädd att det kommer sätta sina spår.
Varför får man inte mer hjälp? Man står helt ensam och maktlös.På dagis märker man att mamman är den som betyder mest och är den som ska talas med. Hennes familj ser mig som en idiot efter hennes demonisering.
