Är det så hemskt att jobba som socionom?

Det skulle du tänkt på liiiite tidigare.
Innan sopis och feminismen.

Sopis? Vad är det?
Kvasifeminismen har jag förövrigt stenkoll på.

Det håller jag med om, men man klarar sig gott och väl på de pengarna, nästan de enda utbildingarna som lönar sig ekonomiskt är långa, svåra utbildningar så som läkare, jurist och ekonom. Socionom ligger i mitten på tabellen så man kan tjäna lite på utbildningen efter många år till skillnad från ett av mina andra alternativ vilket är förskollärare, de tjänar aldrig på utbildningen, likaså lågstadielärare. Besides, man kan få jobb som exempelvis enhetschef och då kan man få ca 35-40k i månaden.

Det andra du säger om åsiktskorridor och grejer, vad är det som är så hemskt egentligen? Att man inte kan snacka politik med sina kollegor utan att ljuga arslet av sig eller? Sen just när man samtalar med personer, hur påverkar åsiktskorridoren mitt arbete? Som kurator lyssnar jag på folks problem och ger lösningar och råd och detta gör jag väl främst på egen hand? Hur mycket tvingas jag samarbeta med ett feministteam?

Du kanske mer antar att jag ska jobba på migrationsverket eller soc vilket jag inte hade tänkt.

Helt ok arbete.
Dock ganska mycket stress, otacksamma klienter och mycket pappersarbete.
Men jättefina kollegor, lönen kan du höja ganska lätt genom att hoppa från arbete till arbete.
Var dock redo på att det enda sättet att höja lönen är genom byte av arbete, du kommer således ha måååånga byten av kollegor både när du själv kommer och när andra går.
Krävs skinn på näsan när du ska möta klienter för du kommer göra många missnöjda.
Många som tar sig in på utbildningen tror att de ska rädda världen och folk ska vara tacksamma, du kommer mer vara som en krycka och support tills de står på egna ben igen eller hittar en annan krycka, tacksamhet vad är det?

Och ja det är i alla fall halvsant att man blir bitter och cynisk med åren. Det finns anledning till det.

Utbildning och studier --> Arbetsliv och arbetsmarknad
/Moderator

Tackla problemet med en manodepressiv-borderline-mamma som vill ha bort barnet från den enda trygga personen som barnet har, vilket är fadern.

Såklart vet du inte att mamman är sjuk, för det talar hon inte om.

Detta finns dokumenterat i svenska journaler och har verkligen hänt.


Jätteroligt och stimulerande!

Imponerande att någon orkar bli socionom och bara vada i elände och olycka hela dagarna.

Även om man är besjälad av att hjälpa människor så känns utbildningen som en återvändsgränd om man inte trivs som socialsekreterare. Att kunna en massa om den svenska socialtjänstlagen och sådant ger små möjligheter att byta spår till något annat.

Varför inte utbilda sig till sjuksköterska och ta jobb på en beroendeklinik eller något boende för borderlinepatienter?

Om man blir "utbränd" så kan man ta nåt helt annat sköterskejobb, jobba utomlands eller vad som helst.

AHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!

Socionom är ett jävla rövjobb.

TS: Bli socionom du, tror din otroligt felaktiga analys av vad arbetet kommer innebära gör att du blir alldeles perfekt för det.

Ha ha, skratta du.

Det krävs högre poäng att komma in på socionomutbildning än tex många civilingenjörsutbildningar, pucko.

http://www.antagningspoäng.se/?q=Socionom

Jaha? Det var ju inte det vi skrev om Det här med skrift är kanske är lite för svårt för dig Är du socionom, möjligtvis?

Klart att misstag har hänt, det gör det i alla områden i samhället. Men med tanke på den kvaliteten vi idag har på socionomutbildningen i Sverige så är jag trygg med att de allra flesta barn upplever den bästa lösningen.
Antagningspoäng och utbildningsnivå borgar för att bara de vassaste kandidaterna har möjlighet att klara examen.

Misstag händer dagligdags är min övertygelse och den grundar sig framför allt i tystnadskulturen.

Vad är egentligen tystnadskulturen?

Det ska jag tala om för dig!

Det finns helt enkelt inga ord för det sjuka som pågår. Om du sa sanningen så skulle människor ta det för lögn!