Hur ska man göra/resonera när det handlar om presenter, julklappar etc till barn?

Jag köper i princip aldrig presenter eller julklappar till vuxna personer längre, bland annat för att folk inte vill ha julklappar, födelsedagspresenter eller annat. Av olika anledningar. Däremot köper jag fortfarande presenter och julklappar till mina syskonbarn, yngre släktingar och kompisars barn. Syskonbarnen och kompisars barn är yngre barn (de flesta är under 5 år, men en del är 5-10 år), och de flesta av de yngre släktingarna är tonåringar.

Jag har dock problem med att köpa födelsedagspresenter, julklappar och liknande. Varför då? Oftast på grund av följande:


samt


Jag kan givetvis börja köpa flertal presenter, och spendera tusentals kronor på presenterna/julklapparna också. Men jag tror inte barnen blir lyckligare för att de får sisådär 15-20 presenter (eller fler) av varje person, eller om de endast får dyra presenter. Jag tittar inte på prislappen, och jag vill inte köpa ett visst antal presenter bara för att det förväntas av mig. Jag köper hellre ett fåtal väl utvalda presenter som kommer passa mottagaren. Om det sedan råkar vara billiga saker, så får det bli så. Samtidigt som jag kan tycka att det är idiotiskt att köpa dyra presenter och flertal presenter till riktigt små barn, till exempelvis till ett barn som fyller 1 år.

Är det rätt eller fel? Ska jag börja anpassa mig efter föräldrarnas viljor och göra som de vill? Barnen själva har aldrig klagat, det är föräldrarna. Det kanske låter som en ren bagatell, men det ger upphov till en del bråk. Så just nu är det inte särskilt kul att köpa födelsedagspresenter, julklappar och presenter till särskilda tillfällen (dop, konfirmation etc).

Vad är det för spån du har till vänner och släktingar?!

Köp en grej var till de barn du vill uppmärksamma. Skit i föräldrarna, de verkar vara bortskämda otacksamma jäklar alltså.

Det här. De vuxna låter fullständigt efterblivna. Jag hade sagt upp all bekantskap med dem om de betett sig så mot mig när jag gett presenter till deras barn.

Om det är så att du tycker barnen får för många prylar och liknande så kan du alltid ge bort upplevelser. Det är roligt både för dig och barnen. Gå på bio och restaurang, åk till ett sånt där "lekland" med de yngre och kanske go-cart med de äldre, ta med dem ut och fiska, gå på fotboll o.s.v. Det är sådana saker de kommer att minnas när de blir äldre, inte någon pryl de fick och växte ifrån på två veckor.

Känner igen dilemmat!
Har själv blivit alldeles emot julklappar, pga min syster. Hon är besatt av att få presenter och för henne handlar julen enbart om julklapparna. Vi ägnar halva julafton åt att sitta och titta på när hon och hennes vuxna barn öppnar sina "interna" julklappar.
Vi andra syskon brukar komma överens om att man öppnar sina egna julklappar hemma med familjen innan släkten ses, men hon vägrar.
Och hennes ungar, så jävla bortskämda. Får alltid julklappar för säkert 20 papp per person och när jag kommer med mina klappar på 500 spänn så är attyden en fis i rymden för dom. Och jag har aldrig någonsin fått ett tack eller upplevt att se är tacksamma.

Har tillsammans med andra i släkten försökt i flera år få igenom än ändring genom att vi slutar köpa julklappar till varandra, vi hittar på något roligt ihop istället, julklappsspelet, vad som helst. Hon blir bara arg och hävdar att hon och hennes barn har rätt till julklappar och hotar med att inte köpa till mina barn. Jag har bett henne att just inte köp till mina barn, det är bara massa prylar som mina barn inte behöver. Speciellt i juletid, när det finns så många barn som inte får något alls..

Ja, det här har iallafall blivit ett tyst krig, tråkigt nog. Men mitt tips är att göra som jag gjorde, och det var att köpa ett typ värdebevis hos Unicef etc, värdebevis på välgörenhetsgåva, och dela ut till respektive unge och vuxen. In you face så att säga och en symbol för att det är någon som behöver detta och är mer tacksam.
Jag kan inte lova varken uppskattning eller acceptans men jag lovar att det känns bättre inombords

Är det här båg eller uppför sig verkligen vuxna människor såhär?
Ibland är man glad för sin knegaruppväxt.

Jag hade personligen tagit ett halvargt snack med personerna, vuxna människor ska inte vara så otacksamma.
Även om personerna ifråga visar tecken på ett oerhört omoget psyke så borde det gå att resonera med dem.

Försök förklara hur dåliga förebilder de är med sådan intensiv girighet, barn lär sig att apa efter beteende tidigare än folk tror.

Jag har själv vuxna släktingar som dumpar tusentals kr på en massa grejor de ger till varandra. Dom är dock aldrig "på och trackar" min familj eftersom vi inte ger bort julklappar (brukar spela ett julklappsspel istället).

Dom håller aldrig på så som dina släktingar gör. Din släkt verkar fan sjuka.

Det är fel på dina släktingar och kompisar. Jag bjuder alltid in en gammal kompis till våra släktkalas, han är lite som en halvbror, han är dessutom gudfar till ett av mina barn.

Han ger alltid nån klapp eller present till mina barn, något litet som han valt med stor omsorg och som barnen alltid gillar. Hans tanke bakom presenten och tiden han har lagt ner på att hitta något som verkligen passar uppskattar jag jättemycket. Det är värt oerhört mycket mer än dyra presenter.

Mina barn är rätt bortskämda och jag utnyttjar julen och födelsedagar för att ge dom större saker som de behöver som cykel eller liknande, men presenten från kompisen är alltid uppskattad av alla.

Om dina kompisar och syskon inte fattar att tiden och tanken bakom gåvan räknas är det deras problem. Fortsätt som du gör och skit i dom. När det gäller kompisars barn kan du helt enkelt tacka nej till att vara med dom på jul eller födelsedagar.

Alltså om det verkligen är så illa hade jag tagit konflikt och ställt ultimatum om skärpning eller så firar inte vi jul ihop mer. Lite girighet och dålig hyfs kan man svälja för fridens skull. Men att se på när de förvandlar vad som verkar vara i grunden sunda barn till små monster hade varit outhärdligt, då hade jag hellre inte firat med dem

Om det där inte till i alla fall 90% är dina egna tolkningar och antaganden utan om du verkligen förväntas köpa ett antal tusenkronorspresenter per barn för att föräldrarna inte ska bli arga är det något som är helt fel hos dem. Men det låter nästan för illa för att kunna vara sant. Jag har aldrig, aldrig, träffat en vuxen som privat eller öppet skulle ha mage att klaga på presenter. Är du helt säker på att du inte gör lite för dramatiska tolkningar av deras reaktioner?