Citat:
Verkar som du har rätt där.Ja, men strafföreläggandet som sådant är (såvitt jag förstår) offentlig handling. Du talar om belastningsregistret. Jag talar om Åklagarmyndigheten. Därifrån verkar det gå att begära ut strafföreläggandet. (Eller ska vi tro att det var så att en lärare i juridik fick det som en väntjänst här?)
Ok, jag har idag fått brevet från Riksenheten för säkerhetsmål med strafföreläggandet mot Maria Ågren.
Föreläggandet avser 19 kap. 9 § brottsbalken, vårdslöshet med hemlig uppgift. Förutsättning för att kunna dömas för detta brott är grov vårdslöshet med hemlig uppgift. Brottet renderar maximalt ett års fängelse i fredstid. Ågren ålades ett straff på 70 dagsböter á 1 000 kronor.
Accepterar man brottsrubriceringen, ser det juridiskt helt hållbart ut. Men jag har svårt med rubriceringen.
Maria Ågren undertecknade "beslut om avvikelse". Av dessa beslut framgår att de innebär lagbrott och i dem nämns också vilka lagar det handlar om. Det framgår också att förfarandet innebär att säkerhetskänslig information kan komma att röjas.
Av förhören framgår också att hela ledningen för Transportstyrelsen, inklusive Maria Ågren, pressade på och accepterade lagbrotten för att undvika att hela myndigheten skulle behöva stå stilla om tidsplanen för outsourcing skulle spricka av säkerhetsskäl. Man visste vad man gjorde.
Jag ska åter betona att jag inte är någon straffrättare, men för mig ser det ut som att ledningen för Transportstyrelsen accepterade risken för att informationen skulle komma ut, att man var likgiltig inför den.
Det innebär ett gränsdragningsproblem mellan grov vårdlöshet och likgiltighetsuppsåt. För att detta ska vara ett likgiltighetsuppsåt krävs, att det kan bevisas att Ågren skulle ha handlat på detta sätt med likgiltighet huruvida informationen röjs eller ej. Kan det inte bevisas, stämmer åklagarens brottsrubricering. Här kan man ha olika åsikter.
Den ena framgår av beslutet om strafföreläggande: åklagaren ansåg inte att det kunde bevisas att Ågren var likgiltig inför att informationen röjs. Den andra åsikten är min: den som undertecknar ett beslut som tydligt anger att information kan röjas, visar med detta att hen är likgiltig inför huruvida information röjs eller ej. Detta är enligt min mening ett uppsåtligt brott.
Om det dock passerar gränsen för uppsåt - och alltså är mer än grov vårdslöshet - är vi inte inne på 19 kap. 9 §, utan på 19 kap. 7 eller 8 §, obehörig befattning, respektive grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Maximalstraffet för dessa brott är två, respektive fyra år.
Omrubricerar man Ågrens beteende på det viset, framstår det för mig som mycket tveksamt att påföljden hade stannat vid villkorlig dom. Ligger beteendet bortom villkorlig dom, får strafföreläggande inte utfärdas. Nu är detta en åsikt, men jag tror inte att den är apart.
Om den inte är apart, innebär det att åklagarens hantering av ärendet ligger precis på gränsen för det område där man över huvud taget får använda strafförelägganden. Med andra ord lät åklagaren här maximen in dubio pro reo (vid tvivel för till den tilltalades förmån) råda, med den effekten att beteendet inte längre kan göras till föremål för en offentlig domstolsförhandling.
Frågan är nu i vilken grad åklagaren kan klandras för detta. Jag tycker att åtminstone milt klander är på sin plats: det är inte lämpligt att fatta ett sådant marginalbeslut på egen hand. Med tanke på den omfattande skada som skett, och med tanke på den obstinens med vilken ledningen för Transportstyrelsen ignorerade alla varningar, borde åklagaren ha skickat detta till domstol för bedömning.
Jag har mycket svårt att värja mig mot intrycket att åklagaren här frestades att bli av med ett mål som kunde förväntas bli jobbigt. Beslutet är inte - jag repeterar med versaler: INTE - juridisk-tekniskt strängt taget felaktigt, men det vittnar om ett enligt min mening olämpligt nyttjande av den bedömningsfrihet som (tyvärr, kanske) vidlåder alla juridiska bedömningar. Min tidigare misstanke om politiska påtryckningar på åklagarväsendet är alltså vederlagd: inget tyder på sådana.
I sådana här unika mål, som ligger precis på gränsen för användningsområdet för strafförelägganden, ska dock strafföreläggande enligt min mening inte användas. Det är olämpligt.
Jag undrar därför över policyn på Riksenheten för säkerhetsmål.
Dessutom anser jag att strafföreläggande ska finnas kvar, men möjligen göras icke-användbar på vissa brottskategorier, däribland 19 kap. brottsbalken. En sådan förändring kräver dock lagstiftning.
UPPDATERING
Flera frågar varför detta inte rubricerades som grovt tjänstefel istället. Svaret är att jag inte vet, men misstänker, att 19 kap. brottsbalken anses konsumera - göra icke-tillämplig - 20 kap. brottsbalken. Kanske någon som är mera bevandrad i straffrätt än jag kan hjälpa till här.
UPPDATERING
Jag ser i kommentarsfältet att tjänstefel mycket riktigt är subsidiärt till andra brott. Det betyder att tjänstefel är en slasktratt när andra stadganden om brott inte är tillämpliga.
UPPDATERING
Hos Mattias Bengtsson hittar jag följade citat utan avsändare: "Zeitgeist: läck Hollywoodrullar via PirateBay, 10 mån fängelse + 46mkr skadestånd. Läck rikets säkerhetsklassade data, 70K dagsböter."
Citatet är delvis skevt: skadestånd är ingen bot, utan utgör ersättning, typiskt sett för bevisade ekonomiska skador. Det skiljer Pirate Bay-målet från Transportstyrelse-skandalen. I den senare finns (ännu) inga antydningar om ekonomiska skador andra än hos staten själv.
Men i övrigt ligger det något i detta. Lagstiftare och rättsväsende har en del frågor att besvara vad gäller graderingen mellan olika brott. Att vårdslöshet med hemlig uppgift (som trots sin beteckning förutsätter grov vårdslöshet) maximalt renderar ett års fängelse är, liksom många andra i lagstiftningen förankrade straffvärdesbedömningar, en liten skandal i sig.
UPPDATERING
Det har framkommit ytterligare synpunkter som jag publicerat i ett annat inlägg som innebär att det fortsatt finns skarpa frågor att ställa till åklagaren.
Föreläggandet avser 19 kap. 9 § brottsbalken, vårdslöshet med hemlig uppgift. Förutsättning för att kunna dömas för detta brott är grov vårdslöshet med hemlig uppgift. Brottet renderar maximalt ett års fängelse i fredstid. Ågren ålades ett straff på 70 dagsböter á 1 000 kronor.
Accepterar man brottsrubriceringen, ser det juridiskt helt hållbart ut. Men jag har svårt med rubriceringen.
Maria Ågren undertecknade "beslut om avvikelse". Av dessa beslut framgår att de innebär lagbrott och i dem nämns också vilka lagar det handlar om. Det framgår också att förfarandet innebär att säkerhetskänslig information kan komma att röjas.
Av förhören framgår också att hela ledningen för Transportstyrelsen, inklusive Maria Ågren, pressade på och accepterade lagbrotten för att undvika att hela myndigheten skulle behöva stå stilla om tidsplanen för outsourcing skulle spricka av säkerhetsskäl. Man visste vad man gjorde.
Jag ska åter betona att jag inte är någon straffrättare, men för mig ser det ut som att ledningen för Transportstyrelsen accepterade risken för att informationen skulle komma ut, att man var likgiltig inför den.
Det innebär ett gränsdragningsproblem mellan grov vårdlöshet och likgiltighetsuppsåt. För att detta ska vara ett likgiltighetsuppsåt krävs, att det kan bevisas att Ågren skulle ha handlat på detta sätt med likgiltighet huruvida informationen röjs eller ej. Kan det inte bevisas, stämmer åklagarens brottsrubricering. Här kan man ha olika åsikter.
Den ena framgår av beslutet om strafföreläggande: åklagaren ansåg inte att det kunde bevisas att Ågren var likgiltig inför att informationen röjs. Den andra åsikten är min: den som undertecknar ett beslut som tydligt anger att information kan röjas, visar med detta att hen är likgiltig inför huruvida information röjs eller ej. Detta är enligt min mening ett uppsåtligt brott.
Om det dock passerar gränsen för uppsåt - och alltså är mer än grov vårdslöshet - är vi inte inne på 19 kap. 9 §, utan på 19 kap. 7 eller 8 §, obehörig befattning, respektive grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Maximalstraffet för dessa brott är två, respektive fyra år.
Omrubricerar man Ågrens beteende på det viset, framstår det för mig som mycket tveksamt att påföljden hade stannat vid villkorlig dom. Ligger beteendet bortom villkorlig dom, får strafföreläggande inte utfärdas. Nu är detta en åsikt, men jag tror inte att den är apart.
Om den inte är apart, innebär det att åklagarens hantering av ärendet ligger precis på gränsen för det område där man över huvud taget får använda strafförelägganden. Med andra ord lät åklagaren här maximen in dubio pro reo (vid tvivel för till den tilltalades förmån) råda, med den effekten att beteendet inte längre kan göras till föremål för en offentlig domstolsförhandling.
Frågan är nu i vilken grad åklagaren kan klandras för detta. Jag tycker att åtminstone milt klander är på sin plats: det är inte lämpligt att fatta ett sådant marginalbeslut på egen hand. Med tanke på den omfattande skada som skett, och med tanke på den obstinens med vilken ledningen för Transportstyrelsen ignorerade alla varningar, borde åklagaren ha skickat detta till domstol för bedömning.
Jag har mycket svårt att värja mig mot intrycket att åklagaren här frestades att bli av med ett mål som kunde förväntas bli jobbigt. Beslutet är inte - jag repeterar med versaler: INTE - juridisk-tekniskt strängt taget felaktigt, men det vittnar om ett enligt min mening olämpligt nyttjande av den bedömningsfrihet som (tyvärr, kanske) vidlåder alla juridiska bedömningar. Min tidigare misstanke om politiska påtryckningar på åklagarväsendet är alltså vederlagd: inget tyder på sådana.
I sådana här unika mål, som ligger precis på gränsen för användningsområdet för strafförelägganden, ska dock strafföreläggande enligt min mening inte användas. Det är olämpligt.
Jag undrar därför över policyn på Riksenheten för säkerhetsmål.
Dessutom anser jag att strafföreläggande ska finnas kvar, men möjligen göras icke-användbar på vissa brottskategorier, däribland 19 kap. brottsbalken. En sådan förändring kräver dock lagstiftning.
UPPDATERING
Flera frågar varför detta inte rubricerades som grovt tjänstefel istället. Svaret är att jag inte vet, men misstänker, att 19 kap. brottsbalken anses konsumera - göra icke-tillämplig - 20 kap. brottsbalken. Kanske någon som är mera bevandrad i straffrätt än jag kan hjälpa till här.
UPPDATERING
Jag ser i kommentarsfältet att tjänstefel mycket riktigt är subsidiärt till andra brott. Det betyder att tjänstefel är en slasktratt när andra stadganden om brott inte är tillämpliga.
UPPDATERING
Hos Mattias Bengtsson hittar jag följade citat utan avsändare: "Zeitgeist: läck Hollywoodrullar via PirateBay, 10 mån fängelse + 46mkr skadestånd. Läck rikets säkerhetsklassade data, 70K dagsböter."
Citatet är delvis skevt: skadestånd är ingen bot, utan utgör ersättning, typiskt sett för bevisade ekonomiska skador. Det skiljer Pirate Bay-målet från Transportstyrelse-skandalen. I den senare finns (ännu) inga antydningar om ekonomiska skador andra än hos staten själv.
Men i övrigt ligger det något i detta. Lagstiftare och rättsväsende har en del frågor att besvara vad gäller graderingen mellan olika brott. Att vårdslöshet med hemlig uppgift (som trots sin beteckning förutsätter grov vårdslöshet) maximalt renderar ett års fängelse är, liksom många andra i lagstiftningen förankrade straffvärdesbedömningar, en liten skandal i sig.
UPPDATERING
Det har framkommit ytterligare synpunkter som jag publicerat i ett annat inlägg som innebär att det fortsatt finns skarpa frågor att ställa till åklagaren.
Kan det vara så att du har rätt att få ut FUP och beslut om strafföreläggande precis som med domslut från domstolen och att du måste ange vilket mål du söker efter?
Annars finns det ingen anledning att skydda belastningsregisteret om jag kan kontakta åklagarmyndigheterna och domstolen och få ut all om dig den vägen genom att bara uppge ditt namn.
)
