Descartes och den cartesianska cirkeln

Finns det någon härinne med lite djupare kunskaper angående detta ämne och som skulle vara intresserad av att disskutera det med mig, och kanske svara på en del frågor jag har?

Prova att posta själva frågorna så kanske någon nappar, det är nog ett mer fruktbart underlag för en potentiell diskussion.

Njanå, det skulle väl också gå, men jag är inte särskilt intresserad av den genomsnittliga flashbackarens tankar kring livet. Vad jag behöver är en påläst person. Det här är kanske inte rätta stället att fråga på men jag gör ett försök.

Vad är Descartes svar på problemet med den cartesiska cirkeln och hur gångbar är hans lösning?

42?
Allvarligt talat, du verkar ju inte riktigt veta vad som är "problemet" själv (om det nu finns något) så hur ska vi kunna vetat det.
är det cirkelns ekvation du fikar efter så är den x^2+y^2=r^2

Helt riktigt, är du inte intresserad av flashbackares synpunkter på en fråga så bör du nog inte posta den på diskussionsforumet Flashback.

Nå, till saken. Descartes vill ju enligt sin egen bekanta formulering bara tro på sådant som "framstår så klart och tydligt/distinkt/entydigt [clairement et distinctement] för min själ att jag inte har någon orsak att betvivla det". Den klara och tydliga sanning han tycker sig inse är ju den att han tänker och därmed existerar: inte ens en bedräglig gudom (Deus deceptor) kan lura oss att vi existerar fast vi faktiskt inte gör det, vi måste åtminstone existera för att i våra tankar kunna bedragas om allt annat (om det nu är så illa däran).

Det "klara och tydliga" i denna sats ligger alltså i att det är en självmotsägelse att förneka den, att hävda jag tänker men existerar inte, eller jag tänker inte - "ty i och med att påståendet fälls så tänker jag ju och existerar därför" (Rolf Lindborg, René Descartes, sid 92). Ur denna odiskutabla, klart insedda sanning skall det ju sedan enligt Descartes vara möjligt att härleda en beviskedja av fler odiskutabla sanningar. Som det "tänkande ting" (res cogitans) en själ är har den per definition tillgång till vissa idéer som gör att den genom förståndet får en uppfattning om världen. Våra föreställningar eller omdömen om dessa idéer kan vara bedrägliga - det kan vara fallet att någon yttervärld inte existerar eller att den har en helt annan karaktär än vad den bedrägliga gudomen får oss att tro - men idéerna som sådana finns obestridligen där, hävdar Descartes.


Descartes hävdar nu att det finns tre typer av idéer i den egna själen: 1) medfödda, 2) sådana som kommer utifrån genom varseblivning/erfarenhet, 3) sådana som själen själv skapat genom fantasin. Till kategori 1 hör de logiska och matematiska principerna - observera dock att vårt omdöme om dessa som "absoluta sanningar" likväl kan vara falskt, eftersom det kan vara så att den bedräglige guden bara lurar oss att tro att 2+2=4 fast det i själva verket kanske är 5. Även en ateist kan i denna mening "veta" sådant som att en triangels vinkelsumma är lika med två räta vinklar, men det rör sig då om en "övertygelse" (persuasio) och inte om vetande eller kunskap i egentlig mening (scientia).

Men till kategori 1, de medfödda idéerna, hör enligt Descartes även tanken på ett högsta väsen, ens summe perfectum. Och i anslutning till Anselms gudsbevis, att det högsta och mest fullkomliga av alla väsen med nödvändighet också måste existera (eftersom det annars inte vore fullkomligt), kan nu Descartes sluta sig till att inte heller Guds, i bemärkelsen "det mest fullkomliga av alla väsens", existens kan betvivlas utan att man gör sig skyldig till självmotsägelse.


Utifrån detta kan han vidare sluta sig till att Gud som det mest fullkomliga av alla väsen är god och sålunda inte söker bedra oss genom idéerna i vårt tänkande förstånd. Felaktigheter finns bara i vårt omdöme om dessa idéer, när vi utan att ha insett en "klar och tydlig" sanning ändå fäller ett omdöme. (Teoretiskt tycks det dock möjligt för människan att på denna väg verkligen komma fram till säker kunskap om världen; vårt förstånd är alltså inte ohjälpligt fördärvat och förmörkat så som den traditionella kristna filosofin gärna hävdade; detta torde väl ha bidragit till cartesianismens stora succé under modernitetens 1600-tal.)

Att Descartes i ovanstående resonemang gjort sig skyldig till ett cirkelbevis hävdades redan i hans samtid: i sina Betraktelser över den första filosofin försöker Descartes bemöta "olika invändningar av lärda män"; bland dessa Pierre Gassendi, Thomas Hobbes och Antoine Arnauld. Den sistnämnde sammanfattar det förmodade cirkelbeviset i dessa ordalag:


Enligt Hjalmar Wennerbergs framställning försöker Descartes bemöta Arnauld genom att göra en distinktion mellan två typer av idéer: idéer som man just nu uppfattar klart och tydligt och de idéer som man minns att man tidigare har uppfattat klart och tydligt. De senare kan vara falska minnen av klarhet och tydlighet, inplanterade av den bedrägliga gudomen, men nuets intuitiva insikt om att jaget tänker och därmed existerar, utgör säker "psykologisk" kunskap.

Däremot hävdar Descartes dock inte, enligt Wennerbergs uttolkning, att denna ögonblickets intuitiva kunskap skulle vara av samma slag som den klara och tydliga kunskap som vi kan uppnå sedan vi insett att en fullkomlig, icke-bedräglig Gud existerar. Därmed rör det sig inte om ett cirkelresonemang, eftersom Descartes inte syftar till att bevisa möjligheten av samma sorts kunskap som han utgår från: i det förra fallet rör det sig om "psykologisk", i det senare om "metafysisk" visshet.


Om Wennerbergs uttolkning är korrekt menar Descartes alltså att man med förnuftets hjälp kan få så mycket psykologisk visshet i nuet att Deus deceptor-argumentet kan vederläggas, och att kunskap om Gud - och i förlängningen därav säker metafysisk kunskap - därmed blir möjlig:


Om denna Wennerbergs tolkning av Descartes' svar på problemet med den cartesisanska cirkeln är korrekt, kan man väl ändå fråga sig hur rimligt eller "gångbart" ett sådant svar är: det tycks väl som att Descartes här ändå medger ett avsteg från det radikala tvivel som han annars angett som utgångspunkten för sin metod?