Citat:
Ursprungligen postat av
Traveller7
Skulle vara kul att veta hur det gick till när Linnea Fo#lins crew la en brakskit vid mig och min mamma. När de gick förbi. Hur de synkat allt. Innefolket började lägga sig i och ingripa, psyka. Provocera. Pressa. Mjölka.
Var hon nån slags ängel? Jag visste ju att det vart nåt lurt när polisen storma in. Trodde de jag skulle bli rädd? Tog lång tid efter det innan man börja bli "folk" var de innefolk? Det var tufft att vara utanför. Pressad och ansatt utan nånstans att gå. Kunde bara bli värre. Ni förstår inte. Vilka var/är ni? Alla var änglafolk som tjäna mig, enbart.? Sunt.
Det har varit hemskt svårt att förstå.
Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsning. Längtande att få blicka in. Det var bara änglar som kunde tänka sig att vara med mig. Änglaskådisar. Skådebröd. Eller andra arbetare. Intressant.
Begåvning är svår att maskera även på ett nätforum utan tillstymmelse till liv
Jag vilar huvudet och tänker på han som inte längre är medan jag letar längs hans Facebook efter spåren av tid. Ser dem flasha förbi likt minnesbilder
Med huvudet på snedden. Leendet. Hunden som kastar sig ner i ett anfall av förtjusning och lekfullhet medan bilen rivstartar och far vidare
Så många män har jag träffat och alla har de lämnat mig utan att jag riktigt känner något överhuvudtaget
Ni sitter kvar likt vålnader som i en kort sekvens trodde att ni hade något, var något
men ni lämnar likt de rader av män som utraderas genom obetydlighet
faller i glömska. Och det är sant att man knappast ser er. Noterar eller lägger er på minnet
Men det gör inte er eller dig särskilt lustig. Det gör dig obetydlig och framförallt
osynlig.
Jag har minnesbilder av ett åttiotals gråvita nyanser av en gardin som fladdrar in mot rummet där solen söker sig likt en scen ur en film, det utsatta områdets barndom
Lika skirt som gardinerna i de fönster som hänger i området jag glömt att jag också ursprungligen är ifrån men blev påmin om nyligen
Det enda jag tänker på är min pappas sorglösa fötter när han springer genom skogen där han sedan smög in i om nätterna med kamrater som levt ett helt liv innan
Jag blev till
, eller åtminstone fram till tonåren
Det blir en prövning. En prövande dag och jag vet inte om jag ska dricka ett glas eller lugna ner mig
kanske bara ta den som den kommer för att
det förflutna redan är på avstånd. Vi vet det nu.
Slumpmässigt likt en tonårspojke utanför mitt fönster att känna mer än alla de
som inte lämnade avtryck. Ändå synkronicerat likt ett maskopi av högre makter. Du förstår,
allt återupprepar sig fram tills att vi lärt oss
men döden är definitiv. En tagg i hjärtkammaren. Något som tystnat.
Samtidigt så går det inte alls att förneka hur så många av er andra lämnar,
utan att sörjas. Ni går och kvar blir bara lättnaden. Något mer uthärdligt.
Du borde fundera på det, skillnaden mellan dig och dem som känns. Tappa andan av din egen fåfänga och inse
att du inte spelar roll.
https://m.youtube.com/watch?v=fazUybmTsuk&list=RDfazUybmTsuk&start_radio =1
