makullerads egna texter

Placerar händerna
varsamt

genom landskapen

i ett fientligt lugn
av pärlor

som bryter loss
och orden
var

ett avsked

Eller möjligtvis natten till lördag.

Jorden snurrar eller är det solen som kastar runt på klotet. Jag gör ekvationer av de fjäll som ännu inte lossnat i brist på något vettigare att göra. Och blickar in i hörnet som om skuggorna gömmer en meningsfullare uppgift. Under tiden leker orden kurragömma längs gommen och filmer fladdrar förbi likt blinkande nät av tusentals aneurysmer. Med textade bakgrundståg som lever upp, innan de störtar samman mot vardagsrummets väggar.

(om en mans olyckliga kärlek till en kvinna som dog av en överdos, och hennes blick över sin son)

De var många

sades det

hans ögon brinner tyst
av hennes

frånvaro

exploderande pupiller

Hur många hjärtan kan man krossa i himlen?

innan hon lättade bland molnen

lyste hon av kärlek
på avstånd

där han sprang omedveten
om stunden

Det förflutna

Blindskrift
ett resignerat ursinne
av köldskador
Dadlar
som någon sa innan
Han rullade ner
för stupet

Ovan det lösa kaklet
är stjärnorna hemlösa

Jag sitter på huk
och gömmer mina hälsenor
vanemässigt
Ett gammalt fördriv
av höstkänslor
som långsamt klipper isär
bokbladen

Ett offer till gravitationen
fastnar i ett vackert minne

plockar undan ett annat
i myrstacken och suckar
åt mina åsikter på dygnet
Utspridda sandkorn
som stulits av tiden

Du säger: -Det är inte mycket att vara en kvinna.
Jag svarar: -Det är ett helt öde...

Pubertal stentrappa

Orden stalkar sig
mot blont hår
glittriga stålvingar

en rosa frånvaro
med tryckta kaniner
mot krossad sammet

klär himlen med lysdiodrar
medan vi snurrar runt
skyddade under paralyet

Livs-scenen

Vi garnerar våra hem
med varumärken
narcissistiska fynd
som döljer vår identitet
för att slippa synas

Scenen är min nu

Den galna Quinnan
Människan är en omedveten avbrytning av mannen. En projicering bland förskjutningar. Protesten, ett vulkanutbrott spottar ur sig sin oförmåga. Med söner födda till slavar, döttrar som tvingas lära sig bemästra deras perverterade glädjelöshet. Sockrade metallburkar där uppfinningen behärskar underströmmen med en nigning bredvid plagiatorn som suktar efter ett eget hjärta och gråter sig igenom nätterna utan att nå de egna tårarna eller deras sälta. Utan att kunna skilja dubbelbottningarna som stryker över de missfärgade askar de vänt sig ifrån.
Det är i upptäckten av det innerstas väsen Narren angrips. Han har likt ett barn mött källan och vaskat av sitt smutsrandiga ansikte i det innan han förstrött traskat vidare döv inför eremiternas skri genom skogarna. Därav att Dr Frankensteins hjärta blir eftertraktansvärt. En imaginär helgedom och misstolkad avgudadyrkan. Möjligen är det därför jag avbryter begrundandet, den nihilistiska meditationen och omfamnar psykosen likt den förlorade sonens återkomst med sin förstfödda rätt att mötas upp med offergåvor. Med all den möda som krävs inför ansvaret att vattna stenar i eoner och klyva mina hårstrån med varsamhet.

Vilar i badkaret med 29 fjärilar till sällskap
som överdoseras av klicheér, mjuka toner
Utanför badrumsdörren har jag lagt årorna
de jämrande reliker jag drog fram ur eldstaden
vars sot försiktigt vidrör mina läppar
I handflatan läser jag nya sagor
med delirium tyngdens kvardröjande doft
svävandes i den uppmjukade luften

14år stirrar upp mot molnen. Blås i mitt hjärta. Blås i min själ. Söker efter hål i kantigheten.
Synar var gräns. Med blicken ut och in bryts timmarna itu.

Stirrande ögon. Blinda ögon. Allvetande ögon.
Tonårs ögon. Barnsögon. Gamla ögon.

Hungriga ögon. Döda ögon
Ögon med för mycket smink

söker i vart moln efter drakar
att pränta ner på papper

En späd kropp vecklar ut sig
bönar, vädjar efter styrka

14 år gråter i förlamning

Skrik i mitt öra… skrik

Och hon avundas deras hoppfullhet
Avundas… hatar… avskyr… föraktar

Vill behålla det som sitt
låta det sväva fritt likt violetta snöflingor över sig

Lusten att äga och utplåna
kommer lära henne ånger

och hon kliver ur
sina tonårsskor med ödmjukhet

ett mjukare skinn

Men just nu behöver hon någon som talar om;
Att man ska vara rädd om människor

Man ska vara rädd om. Rädd om
och hon behöver

Någon… som… är… rädd… om… henne
Som lär henne. Visar henne. Vägleder henne

Tonårstid. Lärotid. Trasig tid

Och hon avundas dom trots att hon inte vet
vad avund är

Och hon längtar trots att hon inte vet
vad längtan är

Och hon straffar, straffar
och straffar


Hon äter med tonårsaptit
Livnär sig

Ät innan du själv blir uppäten

14-15-16-17 med tårar i förlamning
Väntar på att få krackelera insidan

Ömsa skinn. Dö ut. Formas på nytt
Bli någon som någon älskar

14 år desperat i förlamning
Åldras där hon söker i skyn

Och alla angrepp förstenar tonårshjärtat
Men det kommer blöda en dag

Förvandlas till ett öppet sår

Och hon kliver ur sina tonårsskor
Med en annan tanke. Mod

Men just nu vet hon bara att de… hatar… avskyr…
föraktar henne för ögonen de vill slita ur sina hålor

Lämna kvar som två gapande hål. Två blinda hål. Två grinande hål

Arga ögon. Tysta ögon. Svarta ögon. Gränslösa ögon
Hon rör sig genom tonårens slagfält med sitt orangea övermod

Och ångesten är vacker. Den är vacker. Den måste vara vacker
Jävla idiot: -Säg att den är vacker!

Och hatet är vackert. Kylan värmer och ingentinget är rent!
Jävla idiot! Säg att allt som är mitt eget är vackert, värmande och rent!

Om inte… skrik i mitt öra, SKRIK!

(något ofärdig och ofullkomlig med en mängd människor inpressade i ordet Du)

Och du, talar om att bli lämnad
Kvar
Jag lyssnar

(låt barnen ärva skamfläckarna)

Drar ut dig, till verkligheten
iakttar den

(det finns inget där)

Jag är för Ung
För att förstå, bitterheten

(Vi skiljs åt, utan att du ens säger hejdå)

Jag tror att jag
Hatar dig
och

Skäms, för Jag hatar Dig
Verkligen

Av insikten
att Hata

Du hörde aldrig mig

Under solariet
Kan man kasta Frågorna, i en ljudlös motvind?
Melatoninet bildas långsamt
och jag Begraver mig i böcker
Om E-nummer,
köper stickor, garnnystan
och lyssnar på Talböcker

De små lungorna sjunger. Tonerna är rena och får mig att vilja gråta

Det är viktigt, en tonlös tyngd
du saknar
jag sätter dem främst
i raden 78 bakåtsnurrar
bort från dig
det gör dig
viktig

Varför dör han och inte du?

Om torsdagarna prövar jag mig fram, desperat. Men mest är jag rädd
Utan att tala, skräcken har stulit min strupe
Insikten om att den är för stor tyngden över

Mig och jag

går under Marken
innan jag börjar älska
sönder dig och
din självupptagenhet skrämmer mig
när Knytnäven träffar
lägger sig ölskummet likt en Gloria
runt mitt huvud
De har redan försvunnit runt
hörnet. Polisen. Jag vinkade iväg dem

Du säger att jag inte såg ut så, sedan att jag inte borde se ut så,
men man kan inte sminka bort allt

Jag tiger igenom. Precis som när jag plockar av mig föraktet.
Dina ögon letar efter Anklagelsen. Sedan slappnar du av
När jag går in på toaletten misstänker jag att du blåser lögner genom mina rum.

Hundratals fyllda med helium så att jag nästa gång jag tittar upp, har något ovan mig

Musiken sörjer dagarna och du är alltid i vägen. Lyfter upp mig, ställer ner mig igen. Du håller enkelspårig monolog. Som om jag skulle förstå. Det gör ont någonstans och jag kastar mig tillbaka, möter dig utanför stelt nickar jag fram ett hallå. När du faller inför min blick. Ser du bara dum ut.

Lämnar dig bakom och tar din före detta med mig därifrån

Vi tar bussen och onyx ramas in i blått. Klamrar sig fast
I ett lyckorus. Atmosfären imploderar, jag måste ställa min fråga. Hittar inte rätt ton. På köksgolvet var det ont om plats. Men du sprang genom flera länder. Nu vänder du dig bort och jag tar mig därifrån. Hjärtat räknar obetydligheter, och ljuset träffar mina ögon. I framtiden vet jag, att du var den sista, innan jag slutade andas. Av kärleksbrist

Raderar våra nummer, du svarar mig aldrig mer

Jag sätter mig på kanten. Ogenerat intim medan du halvligger i sängen med ett pojkaktigt flin och jag vill gråta som om du vore den sista människan i min verklighet, i mitt uppgivna år. Mitt svikna år. Där du ligger vacker i ett rum som luktar sex, och förälskelse. Du och jag vet att du mest är påtänd och hon mest olyckligt kär.

Jag skrattar när vi kraschar in i sidan på en bil, bara en stöt. Och inga bekymmer finns. Det finns inga bekymmer. När jag säger hejdå.

Vi spottar blod genom varandras munnar
Blandar det med saften, du kom försent! Klockan är halv fem, du är redan där
Jag ser vad du gör mot mig och ber dig dra ner persiennen. Kortet glider runt i handen. Jag har tålamod. Kära kusin. Och erfarenhet. Där du är en nedgående spiral till ingenting. Jag räcker dig Fodralet med ett leende.

Du är tyngden av. Ett mjölkpaket, inte alls mycket mer!

Jag ger dig mina armband. Ler åt mitt spel .Vi ska gifta oss, inte sant? Du är överallt där jag dricker bredvid raka linjer. Jag får nästan konturer och tar entrén via balkongen där någon sträcker ut sin hand. När jag gråter slänger du på, veckan efter tar du tv:n och försöker gå.

Ändå står jag kvar och tar dig i försvar

Hånfullt pekar du på det som Fruktan. Jag håller i din linje av självförsvar men din överlägsenhet står jag under. Och jag glömmer att slå ner yxan framför min ytterdörr. När vardagen viker sig gör du missunnsamma piruetter och går uppblåst förbi. Det är skillnad på vänskap och tidsfördriv

Är det mina kläder du så gärna vill ta?

Slår sig ner på stolen. Han ger mig fingret. Du lämnar mig ensam, säger åt någon att följa mig därifrån. Han reser sig och springer bort. Jag möter någon som pekar ner mot gränden. Följ mig dit! En polisbil kryper förbi. Jag ringer dig efter skjuts. Ber om hjälp. Du festar på och kommer senare. När du får tid.

Vi cirkulerar runt varandra i ett trasigt skratt, du böjer dig inte men bländas. Av mig

Det gömmer en själviskhet i att inte kunna le. Den som inte flyger får simma ikapp. Någon frågar vad det är för fel. Stolt som fan lägger mig ner av skammen. Det är året där jag tänker igenom allt. Och någon säger att jag är Annorlunda. Det vilar en ärbarhet i det.

Du säger att jag har egenskaper de andra saknar. Att jag förvånar dig

Möts av Varenda detalj tills jag gråter.Hysteriskt. Svär och hulkar. Du sparkar ner Mina Födelsedagar. Men jag är Trött och Du åker Hem utan mig. Igen. Så att jag Lugnar ner mig. Du blir aldrig riktigt av med mig. Jag har Ovanan likt Greta utan Hans och brödsmulor. Jag kommer alltid hem Och befläckar din piedestal. Skymmer ditt ljus.

Jag rör mig runt i city, över plattan där några råttor springer framför innan de försvinner i natten

Jag vill ju säga det. Annars kanske jag får låna ditt knä? Om jag behöver gråta. Men du är vacker. Vi kommer inte ligga med varandra, inte ens bli kära. Men ändå. Det är fint, vet du det? Att du är som du är. Värderar sekunderna och blir lugnare. Du gör mig Mänsklig. Det är viktigt.

Hjärtat slår under tystnad. Som om det är stort. Livet. Trots allt. Någonstans är livet. Oändligt. Kanske till och med. Vackert.

Du väntar ut mig. När hatet lägger sig kommer jag tillbaka. Det vet du. Jag gör alltid det. Vi pratar inte om månaderna som gått. Innan du lockar mitt hår borstar du det och lånar mig ditt lila linne. Av mesh, jag knyter i ärmarna. Vi är två dockor, en trumpen och en försiktig, nästan moderlig. Bokstaverar det Omsorg och luften tar slut av orden: -Att vara så ljus, gör dig speciell

All inclusive demokrati på insidan
av en kylbox

Språket är fuckat, en kollektiv mardröm med
diagnoser inristade under fotsulorna.
Anti, en lekfull utomjording jonglerar sitt vokabulär,
revolterar innan radhuset möter upp
utbrytarkungarna med moderlig tolerans.
Ett underskott av seretonin. Röta. Tänderna hackar
fram en annan symbolik.
Freudianska felsägningar gör mig sexuellt
överspänd. Min diagnos: Överdrivet Kåt.
Mainstream.
Därför skriver jag hotfulla brev när Freud vägrar
runka av asfaltsdynamiken
Massproducerade dockor med överexponerade
huvuden håller långsamma tal likt schackpjäser utan
tungor. Svältfödda fågelungar.
Och någonstans blev du genialisk, när du gled undan
inför din fruktan. Omedveten om dess existens. Ett
kuvert som innehåller orden: Jag är inte rädd.
Tunnlar som aldrig grävs färdigt in i jaget, pararella
gångar att irra runt i. Jag påbörjade en text av
utgröpta tankar som gick vilse stannade av och bytte
rad.
Olikheter. En grupp ser ordning. En annan
kränkning. Jag betraktar fascinationen
Försöker fånga tanken och vända mig emot min
person, omfamna hennes väsen. Hon är trots allt
unik. Ett sällsynt exemplarav
Stigmatisering
Att hantera begreppet med en överton. Drömtydning.
Självinsikt och irritation. Navelsträngar och
inhemska attribut. En trögflytande koloni av
krossade busshållsplatser som gått sönder mot ljudet
av rullande diskotek.
De finns de som kan gå hem, bland de som inte vet
vart. Ett barnhemsbarns kval. Krogkvällar och dagar
att tynga ner med arsenik. Absint och lösdriveri.
Mitt i skiten ska man vara individuell. Med ett
brinnande intellekt. Ett djup av mening. En
Alternativ livsform.
Ångesten dansar över vågskålen, vägs upp av
noggranna mått. Den får inte vara svår, bara orginell.
En prydlig min av allvar. Men väl försluten och vackert packeterad av
En någon som har svar och förkastar den
konventionella ruschen.
Men som inte vet insidan på McDonalds toalett

All inclusive demokrati på insidan av en kylbox.

Problemet sitter i ditt huvud, Britney Spears, du är
infertil och tondöv.
Och ekot bleknar, försvinner allt längre bort. Lägger
huvudet på sned och mumlar ohörbart. Uppåt, uppåt
Eller vem fan bryr sig