Det vänder - är jag drabbad av schizofreni?

Det sägs att schizofreni betyder splittrat sinne och att man har en psykos hela tiden.

Nu är ett av få tillfällen jag är medveten om det. Jag har haft en tanke om att jag ska göra den här posten länge. Men sedan alltid ändrat. Men jag kan inte leva såhhärl ängre. Det känns om att jag har permanent kognitiv dissonans. Jaghfår tankar om att göra något för några anledningar men sedan börjar anledningar till att inte göra det komma upp och jag ändrar mig. Så pendlar jag fam och tillbaka.

Jag tappar bort mig. Sinnet hoppar iväg åt olika riktningar. Jag hade nyss intentionen att kolla på att göra listan ifall det var något som behövde göras nu eller om jag kunde ta allt imorgon och slappna av ikväll. Några sekunder senare projicerar sinnet mot att att göra en av sakerna, sedan kommer jag på att nej jag skulle ju bara se om det var något prioriterat.

"Jag borde göra en post om det. Behöver reda ut det här nu. Ta antipsykotika. Nej det kommer bara bli biverkningar, trött och rubba mig nu när jag varit någorlunda stabil."

Det är jag rädd för. Sedan är jag rädd för er också. Att någon ska skriva något sårande. Så då pendlar jag till att inte göra inläggget. Tar upp mobilen för har fått ett meddleande

"svara nu"

"Nej du behöver tänka ut ett bra svar"

"nej du skjutar bara upp för att du är rädd, borda ha svarat då"

"Du kommunicerar för detaljerat med människor som nu när du skriver detlajerade exmpel i stället för att skriva en generell förklaring"

"men det hjälper dem att förstå"

"nej de bryr sig inte, de tappar bara intresset då"

"Varför ens göra ett inlägg på ett internetforum, man blir inte hjälpt, barar attackerad av människor med egna motiv. Varöfr skulle de lägga energi på att hjälpa?"

Nu har jag det! Jag vill göra inlägget precis som det är nu. Men sedan är det som om en vägg av rädsla kommer upp för att andra, ni, tittar på det och dömer det som dåligt och mitt sinnes riktning studsar från vara påväg till att posta inlägget som det är till att rafinera det. Så jag börjar kolla igenom det och var på väg att ändra, när jag nu fångade mig själv.

Detta var bara ett exempel. Jag har rädsla som kommer och får mig att ändra riktning hela tiden. Det är en känsla i huvudet. Så splittrad....

Jag är extremt lättpåverkad pga arbetsminnet är så extremt dåligt. Det är som om att mitt jag inte är i kontroll utan vad som helst som andra säger dominerar mina tankar. Som hypnos. Likadan som far min. Vi pratade på telefon. Han hade gått med på att göra mig en tjänst, sedan började han att ta sig försöka dra sig ur den, då jag sa "du har sagt att du ska göra det här" varpå han vänder helt i affekten och säger "Ja självklart självklart".

Har önsketankar som jag ena stunden inser är falska, att min handling inte kommer leda till det resultatet. Sekunden senare utför jag handlingen ändå för jag tror att det kommer leda till X resultat, som jag precis innan visste var en önsketanke. Nu blev jag rädd för att ordet önsketanke inte var ett riktigt ord, och skulle börja googla för att se att jag var korrekt så jag inte blev dömd. Detta är något jag gör ofta, jag tvivlar på mitt eget sinne. När jag pratar så rättar jag mig själv och säger emot mig själv, jag går fram och tillbaka liksom. Splittrad Och det omöjliggör normal konversation.

ADHD och neurotisk/ambivalent tror jag du snarare lider av.

Använder du några droger eller alkohol? Det är möjligt att droger gör en mer fövirrad och impulsiv samt bidra till overklighetskänslor m.m.

Svara ärligt, jag dömer dig inte ifall du brukar något. Vill mer veta så att jag kan sätta mig in i din situation, jag har själv använt droger även om jag idag är nykter.

Det du säger stämmer in på schizofreni, men det går inte att säga att du är schizofren enbart pågrund av de tankarna. Hör du röster/ljud som du inte kan skilja ifrån inre röster? Det jag menar är hör du saker som du uppfattar som yttre stimuli?

Är du paranoid? Ser du symbolik i vardagliga ting som du tidigare inte gjorde?

Tar aldrig droger eller intar alkohol som också är en drog.

Ibland får jag en röst som känns om det inte är jag själv. Det är som ett infall. Och jag tänker "nej ska inte göra/säga det, det är oönskat beteende", sedan gör jag det ändå. Vilket påverkar relationer.

Inget yttre stimuli.

Uvecklar lite på att bli dominerad av andra. Jag gör saker som jag inte egentligen vill pga rädsla för att de ska ogilla mig. Det är det plus att jag inte riktigt vet vad som händer, jag förlorar kontrollen.

Jag öppnade den här tråden för att jag skulle skriva detta:

Häromdan skulle jag köpa en skjorta för X belopp, skräddarsydd. Han fick mig att köpa tre då det är standard (tydligen) att man inte bara köper en. Det var bara en suggestion han gjorde och jag liksom vände. Sedan bestämde jag mig för att inte skriva detta för jag fick ett infall att det är väl normalt att folk blir påverkade av säljare, så det var väl ett dumt exempel. Så jag höll på att inte skriva det, men jag kom på mig själv, förmodligen för att jag är medveten om det nu då vi pratar om det, så jag kom tillbaka hit och skrev det.

Perfekt exempel på det vänder.

Det är inte schizofreni, det bottnar nog i dåligt självförtroende, osäkerhet och nervositet. Att prata tyst eller högt med sig själv är normalt, även om det låter konstigt.

Håller med. Låter snarare som att du är deprimerad och behöver ta kontakt med en psykolog och reda ut allt.

Instämmer i vad de tidigare svarat. Känner igen mig i din ambivalens och den var värre förut. Osäkerhet. Kanske lyssnar du för lite på din egna röst och vad du tycker pga att vara andra till lags. Just när man är inne i det hjulspåret så kräver all tankeverksamhet fokus på just den "uppgiften", vilket så klart gör att ditt kognitiva tänkande blir lidande. Så vips, så hittar du tillbaks till din röda tråd, som nu när du skrev tråden. Om jag har tolkat dig rätt..

Perfekt exempel på hur människor dominerar mig. Jag blir helt hypnotiserad av påstående. Deer in headlights. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara stirrar och blir liksom hypnotiserad. Det är som en gong-gong har slagits nära mitt huvud. När du skrev det där blev jag arg och flydde från att svara. Det var liksom som om att jag höll inte med, jag gillade inte det du skrev för du kan inte vara säker men utger dig ändå för det, men sedan blev jag puttad av dig till att fly från konfrontationen (att uttrycka ogillande/pusha tillbaka som jag gjorde här).

Jag blir extremt arg på människor som kommer med påståenden överhuvudtaget för jag kan aldrig hantera det när jag inte håller med utan håller bara med, fast de märker säkert att det är falskt. Jag ger ett svagt intryck och talar liksom med en svag röst. Men oftast bryr jag mig inte, jag orkar liksom inte och tänker ja jag kan väl bara hålla med vad gör det. Det är först på senare tid som jag börjat inse att om man gör det, om man inte pushar tillbaka, så påverkar det en själv efteråt. Man börjar tro på deras påstående, det sår ett frö. Jag är nästan tretti och har aldrig gjort den kopplingen förut. Att det är för min egen skulle som jag ska säga emot.

När du skrev det där så krockade det med min uppfattning, som redan är splittrad. Och det bidrog till att jag började vända mot det hållet. Och så är det med mig. Jag tror och tänker på en sak, sedan kommer någon med ett påstående och jag vänder åt andra hållet, fast jag tror inte på det 100% och sedan pendlar jag tillbaka. Det är det jag menar med permanent kognitiv dissonans. Mitt jag är inte enhetligt.

Som svar på ditt tidgare inlägg, ja jag har paranoi. Massor.

Okej, jag kan självklart inte vara säker, det var bara en uppskattning ifrån vad du sa. Jag tycker du borde ta kontakt med psykiatrin och förklara dina symptom och hur du känner och vad du gör, eftersom de är experter och kan gräva djupare så kan de göra en mer korrekt bedömning.

Lycka till, hoppas allt kommer gå bra.

Ahh! Jag känner igen det där med att vara lättdominerad.

Ett drag hos mig själv som jag hatarhatarhatar och som har gjort att jag har isolerat mig till stor del.
Jag är medveten om det och det är inte som att jag aldrig ifrågasätter påståenden men det finns alltid där under. Speciellt när folk domderar och höjer rösten så märker jag att jag har en impuls att lyda när min impuls borde vara att överrösta idiotjäveln.

Är det där verkligen en psykos i ordets rätta mening? Tror att det krävs nog mer än enbart "splittrad sinne" för att räknas som psykos.

För mig låter det du gör (svänger från ett sätt till ett annat) som att du överanalyserar, överdrivet ifrågasätter dig själv, därmed har svårt att fatta beslut och vara bestämd. Visst i längden är det inte bra, kan det leda till problem.

Jag skulle tycka att det finns hjälp för det, att man kan med en t.ex. kurator få vissa tankeverktyg som man kan använda, så att man kommer på sig själv när man håller på och "svänger", lära sig stå emot.

Jag påminner om dig på vissa sätt- det kan bara vara symptom av extrem ångest och psykisk påfrestning under en längre tid. Jag tror inte det är något "fel" på dig, du verkar dock ha mycket social ångest? Kan du sova?

Jag har haft liknande problem som du beskriver och kan sätta mig in i din situation och vet vilket helvete det kan vara. Dessutom om det går i hand med en känsla av hjälplöshet.

Jag hade rekommenderat dig två saker:

1) Ta kontakt med psykisk hälsa så du får träffa en psykolog som du kan prata öppet med om hur du känner. Så du får vädra och prata öppet med någon som lyssnar. Behöver inte nödvändigtvis leda till något, snarare värdet i att bara få prata och vädra dina tankar och skapa en relation till en psykolog som du kan stödja dig mot i din resa mot tillfrisknande. Lite som ett fast ankare i stökigheten.

2) Meditation har hjälpt mig att "koppla loss" från tankeströmmarna som jag annars lätt kan fastna i och då känna mig som du beskriver. Med meditation upptäckte jag att det finns en "plats" där man inte behöver vara fast i ändlösa tankegångar, utan bara "kan vara". När du mediterar behöver du inte göra något, annat än att andas och känna. Känn andningen i kroppen, i bröstet. Känn kroppen. Nyckeln här är repetition - desto mer du mediterar desto närmre kommer du lugnet i dig själv. Jag gjorde så att jag satte upp som mål att meditera varje dag, oavsett om det bara var 1 minut tills dess att det blev en vana. Printade ut en kalender och kryssade i varje dag för att se till att jag inte undvek att göra det. Nu mediterar jag cirka 15-20 minuter per gång och det är skönt och avkopplande. Dras inte lika lätt in i tankeströmmarna utan kan vara "närvarande" istället. Med det kommer också ditt självförtroende sakta men säkert växa.

Sedan kan jag också som en sidopunkt rekommendera akupunktur för att släppa på spänningar i huvudet som kan uppstå vid längre psykisk stress. Om du går till en bra akupunktör och berättar att du lider av psykisk stress så kommer de veta var de skall sätta sina nålar för att ge lindring och avslappning. Om du bor i stockholm kan du PMa mig så kan jag ge tips på en bra klinik.