Dålig relation till död far - Ett hål i min själ....

Jag ska försöka fatta mig kort.

Det är Fars Dag i England där jag för tillfället bor. På radio och tv pratas det om aktiviteter, att man inte ska glömma sin pappa osv.... Om jag bara kunde...

I januari 2016 fick jag ett samtal från sjukhuset. Det var min pappa som lagts in efter att blivit dålig i lung inflammation. Han hade lungfibros sedan tidigare och det hade varit från och till med hälsan sedan hans diagnos ett par år tidigare. Jaja tänkte man väl det blir nog bra, inte första gången direkt.

Till saken hör att pappa och jag inte hade världens bästa förhållande. Mina föräldrar skilde sig när jag var 2 och sen dess hade han kommit och gått i mitt liv. Samtidigt var min morfar dålig, en man som jag älskade otroligt mycket så jag la allt fokus på det. Den 18 Februari dog min morfar och min värld rasade.

Några dagar senare ringer min halvbror och berättar att pappa ska flyttas till en specialenhet för att han har svårt med andingen. Jag frågar om jag ska flyga upp (Bodde då i SV) men får till svar att det inte behövs. En vecka efter det att min morfar gått bort hittar de min pappa livlös i sjukhussängen, han har då tagit av sig sin syrgasmask självmant.

Min pappa tog alltså livet av sig. Efter sig lämande han en härva av skulder, lån och saker som vare sig jag eller min halvbror ville veta av. Hans dödsbo fick begäras i personlig konkurs och allt han ägde av värde såldes på auktion.

Droppen kom när min halvbror ringer och frågar om jag tror att vi har ett till syskon där ute. Han hade då hittat krav brev på underhåll på försäkrings kassan, det visade sig senare att det var mitt underhåll som inte hade blivit betalat.

Samtidigt hade han tagit lån för flera tusen för att kunna betala sina travhästar som han hade en två - tre stycken av. Jag var, är fortfarande, så arg på honom för allt detta. Samtidigt saknar jag de få men bra stunder jag haft med honom. Detta sliter i mig och det känns som jag har ett hål i min själ. Jag gick inte på Begravningen, vet inte om det var rätt beslut men då kändes det rätt. Nu vill jag läka det hål som jag har för att kunna gå frammåt men jag vet inte hur jag ska kunna förlåta...

Beklagar sorgen.

Jag tror att det kan hjälpa om du försöker sätta dig in i din fars liv. Kanske gå igenom det du vet om hans tidiga liv, hur kan det ha vart? Och hur hans liv var när du kom till, och tiden efter separationen.

Önskar dig finna din styrka under denna tid. Och lycka efter du rett ut allt.

Oroa dig inte. Tiden läker alla sår. När det inte göra ont längre att tänka på då kommer du automatiskt förlåta. Det är en jävligt passiv aktivitet som tar tid. Den tid det tar. Så rykten upp dig nu bögjävel och njut av sommaren.

Vi provar i en forumdel som kanske passar lite bättre.

Relationer och samlevnad: allmänt --> Psykisk hälsa
/Moderator

Tycker ovanstående förslag är riktigt bra, försök hitta svar på hur din far var som person som kanske kan ge förklaringar till hans agerande och reaktioner.

Då han separerade från din mor så är det oftast två inblandade, alltså även din mor. Alltid bra att höra hur respektive förälder upplevde situationen och anledningen till skilsmässan.

Dessutom, hur pass säker är ni att er far valde aktivt att avsluta sitt liv? Att han medvetet tog av sig syrgasmasken som han visste skulle leda till sin död? Har läkaren sagt detta? Människor och patienter som får för lite syre, eller att kroppen inte kan tillgodogöra sig syret, leder naturligtvis till förvirring, irrationellt beteende och andra symtom. Han kanske inte alls förstod vad det var som satt över hans ansikte, kanske en ren reflex att dra bort denna? Du vet säkert hans status på slutet, han kanske var medvetslös stora delar av tiden men vaknade till då och då. Jag jobbar själv inom vården och har sett några gånger hur patienter reagerar vid syrebrist. Är ni inte säkra vad som hände på slutet, ett aktivt självmord, så ska ni istället se det som att er far var svårt sjuk och dog av sin sjukdom, ingenting annat!

Min pappa var en väldigt egen person. Orsaken till att mina föräldrar bröt var att pappa blev avundsjuk på mig, att jag fick mycket uppmärksamhet tex. Mamma har dock aldrig snackat illa om honom eller försökt att få mig på hennes sida utan jag har fått bilda min egna uppfattning.

Under min uppväxt såg jag pappa kanske en gång om året om ens det. Det var en period när han gick under jorden. 1 för att skattmasen var efter honom och 2 för att han trodde han visste vems Palmes mördare var och var rädd att de skulle komma efter honom. Han trodde också att min farmor var oäkting till en av kungens farbröder...

När jag spenderade tid med honom så var det samtalsämnen som intresserade honom som gällde. Började jag prata om skolan eller mitt liv slutade han att lyssna. allt skulle ske på hans villkor.

Allt i världen var emot honom och inget som hände han kunde han beskyllas för. (till slut sluta man ju att lyssna)

Det må hända men han har sagt rätt ut till mig att han hellre skulle köra ut från ett stup än att bli ett kolli. Enligt min halvbror var han hur lung som helst vaken och helt med på vad som hände. Vi kan ju aldrig säga med säkerhet men jag vet att han var vaken när min halvbror gick för att ta sig en lunch.... resten får vi nog aldrig veta säkert.

Du behöver inte "förlåta" honom. Gå vidare med ditt liv. Det spelar ingen roll vad du hade för familj, om man vill klaga så kommer man att fortsätta klaga. Låt säga du att hade en bra far, då skulle det vara något annat du klaga över.

Själv bryr jag mig inte om mina föräldrar, dom svek mig för länge sedan.