Kön: Man
Drog: Cubensis psilocybe
Ålder: 31
Erfarenheter: Cannabis och svamp
Jag skrev för närmare ett år sedan en tripprapport ( (FB) Psykedelisk svamp - En rädsla för tomhet ) där jag hade en ganska problematisk upplevelse på cubensis psilocybe. Den trippen handlade väldigt mycket om tomhet och rädslan för detta. Mycket om livets lidande som finns hos alla levande varelser. Det var en mycket obehaglig upplevelse, som visserligen inte kändes jobbig när den väl var gjord, men som tog sin tid att ta till mig helt. Den gav mycket insikter om mig själv och mycket annat också, jag mår idag oerhört mycket bättre som människa i allmänhet. Kan inte tillskriva allt just den trippen men mycket är jag säker på att det påverkade till det bättre.
Ända sedan dess har jag funderat på uppföljaren. Men jag har inte känt mig redo förens nyligen. Varit rädd att sätta mitt bättre mående på spel, men tillsist tyckte jag mig må så bra att jag var redo att ta risken.
5 gram skulle det bli. Gick upp vid 10-tiden och förberedde med en skål med frukt i, och en kanna med vatten och glas om jag skulle bli hungrig/törstig senare.
Gjorde en liten ritual av ätandet av svamparna där jag precis som förra gången bad en liten bönaktig uppmaning till mig själv att ta emot vad det än är jag kommer att uppleva.
Tyckte dom smakade helt ok förra gången men det här var lite svårare att få i sig, men det gick ner relativt snabbt.
En stund gick och jag gick in i sovrummet där tanken var att trippen skulle äga rum. La mig i sängen och satte igång en spellista av väl utvalda feelgood-låtar som jag förknippar med positivitet samt en två timmars lång psykedelisk experimentell musik som jag bara provlyssnat på.
Det tog inte alls lång tid innan de typiska psykedeliska mönstren uppenbarade sig i taket. Min taklampa blev pulserande och musiken kändes ganska snart ganska långt bort och skiftande.
Jag var helt klart nervös för vad jag skulle vara med om denna gången, kanske inte så rädd för att bli galen vilket jag var förra gången, utan mer för att jag inte visste vad jag skulle få möta. Och jag är väldigt mycket av en kontrollmänniska ska tilläggas.
Men hade bestämt mig för att jag ska möta vad det är en blir jag ska ställas inför och mer accepterande än vad jag var förra gången då jag stretade emot och försökte påminna mig om mitt namn alltför ofta.
Jag försvann in i mig själv alltmer, vet inte ens om jag tittade eller blundade. Det var inte så grafiska upplevelser utan mer känslor utan bilder. Ibland reagerade jag på musiken med känslan "åh det är ju den!" som att jag inte hade hört låten på många år, vilket inte är sant då jag lyssnat på att låtar relativt nyss, sen var det helt borta igen. Det långa psykedeliska experimentella stycket spelades och jag var vid det här laget helt borta. Kommer iaf inte ihåg så mycket just där mer än att musiken kändes fruktansvärt djup. Fick obehagliga känslor och kommer ihåg att jag drack vatten och åt en nektarin.
Vad som sedan hände vet jag ärligt talat inte riktigt. Jag gick in i något slags mentalt vakuum där det knappt kändes som att jag upplevde någonting. Jag har ett väldigt vagt minne av att jag av någon anledning gick ut i köket och ut i hallen. Jag insåg att jag ramlade och att jag nog spydde (vilket senare visade sig att jag hade gjort rätt mycket), men jag visste inte var jag var någonstans. Jag fattade inte längre vem jag var, en egodöd. Under min förra tripp varade denna i kanske ett par minuter. Denna gång tror jag det var betydligt längre, kanske någon timme. Det var som att allt försvann och jag tror jag var utan någon uppfattningsförmåga en liten stund. Jag upplevde sedan en minimal känsla, det var som om det var det minsta man kan uppleva. Bar an el slags liten känsla av att man var någonting men inte vad, det kändes som ett medvetande som uppstod från intet.
Som att det kanske var så det var då den allra första tanken som tänkts någonsin i hela universums historia. Som att medvetandet på något sätt hade bestämt sig för att finnas och sedan därifrån byggde allt runt omkring sig. Det var som om jag var ensam i hela universum och alltså var det första medvetande som någonsin funnits, där jag inte visste hur jag skulle göra härnäst. Då någon gång där det första livet blev till.
Fast jag såg det inte som en tanke på det sättet som att "så var det nog då" eller liknande utan istället som att det verkligen var så på riktigt just då. För verkligheten fanns ju inte längre för mig. Jag kunde inte greppa att jag redan hade existerat som så mycket mer än bara en tanke, det var som om jag från ingenstans kastades in i existensen iifrån att aldrig existerat alls.
Mina egenskaper som person dök upp mer som en alternativ tanke än någon som egentligen fanns. Så hela existensen kändes bara som en slags teori. Att jag var en människa fanns inte heller i medvetandet.
Det var skrämmande på något sätt men jag mådde egentligen inte så dåligt för jag försökte att inte ens hitta vägar ut, för det fanns förtillfället inga.
Vissa personer i mitt liv kom upp i huvudet men bara som känslomässiga koncept, jag kunde inte tänka mig hur de såg ut eller vad de hette. Allt var i en teoretisk känsla, som att ingen av dom egentligen fanns utan mer skulle kunna funnits.
Jag fattar i efterhand vilka alla var men just då var det bara själar som jag inte hittade någon direkt fakta om förutom någon slags grundpersonlighet. Vem jag själv var fick jag lite ledtrådar om, men det var också väldigt vagt och som om det var någon annan än mig själv, fast det var ändå en viss skillnad på den här personen och dom andra. Jag visste att den här personen var närmare på något sätt, mer bekant. Det var helt ovärderande, varken positivt eller negativt gentemot vem jag är. Det var utifrån någon annans perspektiv, en väldigt förenklad version av vem jag var.
Sedan lite tydligare men då var det mer en självbild som mer motsvarade den jag hade om mig själv när jag var 4-5 år.
Jag måste ha befunnit mig i hallen för jag kommer ihåg att jag såg vissa detaljer på en skohylla som jag inte greppade riktigt vad det var då men att jag visste att jag kände igen och att jag nog bodde där.
Sedan vet jag inte vad som hände men jag inser att jag står upp men vet egentligen inte var, för jag var inne i mitt eget sinne där allt kändes totalt spegelvänt och tvärtemot, planlösningen i min lägenhet och allting.
Inser efter ett bra tag att jag står och tittar på mig själv i spegeln.
Under min förra tripp hände detta också, då tyckte jag mig se ett vettskrämt vilddjur, denna gången var det visserligen också något väldigt vilt jag tyckte mig se, det var den apan man faktiskt är, men en ganska fri och levande apa med en oerhört klar blick, tror aldrig jag sett ett så starkt utryck i mina ögon (kan ju ha att göra med de riktigt stora pupillerna också) Insåg att jag blödde i pannan, det hade runnit ner och såg ut som något slags indian-ceremoniellt. Såg att min axel också blödde och att jag hade fått blåmärken på benen. Insåg att jag hade slagit mig rätt rejält när jag föll ihop. Måste ha fallit mer än en gång för det var på båda sidor av kroppen. Men det gjorde mig inget, det hade ju inte ens gjort ont Dock hade det kunnat gå illa om jag slagit i huvudet mer rejält i något. Men som tur var var det inga djupa sår, dock väldigt många blåmärken..
Jag tänker på mina närmaste och får en känsla av att jag inte hört något från dom på evigheter, trotts att jag pratade med mamma senast dagen innan och träffade ett par av mina syskon även det dagen innan. Men så insåg jag att jag ju bara varit borta i några timmar och att alla såklart klarat sig lika bra utan mig. Vilket kändes skönt. Det var en känsla av att vara ganska oviktig, vilket jag sällan känner mig i vanliga fall, detta var dock en väldigt bra och skön känsla. Som att världen fortsätter snurra även utan mig. Så jäkla viktig är jag inte, och det återigen på ett bra och skönt sätt.
Jag kom ut i vardagsrummet och la mig på golvet, jag kände att jag började komma tillbaka allt mer i någorlunda verklighet. Klockan var nu runt halv fyra.
Jag insåg hur totalt främmande alla saker i min lägenhet hade sett ut under trippen.
Upptäckte att jag tydligen lyckats välta ut hela kannan med vatten och tagit av mig byxorna utan att jag kommer ihåg hur det gick till, men jag insåg att jag hade legat i vattnet.
Som ni märker, en mycket mycket märklig upplevelse. Den var ganska icke-grafisk och kändes när den var som djupast som om hela det psykiska systemet stängde av sig för att sedan sättas på del för del.
Jag vet egentligen inte vad jag lärt mig/kommer lära mig av denna tripp, men det var oavsett vad en oerhört speciell upplevelse att få för sig att man började existera från ingenting. Den kändes aldrig gudomlig, men skulle såklart kunna se det som en slags referens eller ledtråd från livets begynnelse. Jag har ingen aning, men speciellt var det.
Om någon har några egna teorier, vad som, så tveka inte att skriva!
Drog: Cubensis psilocybe
Ålder: 31
Erfarenheter: Cannabis och svamp
Jag skrev för närmare ett år sedan en tripprapport ( (FB) Psykedelisk svamp - En rädsla för tomhet ) där jag hade en ganska problematisk upplevelse på cubensis psilocybe. Den trippen handlade väldigt mycket om tomhet och rädslan för detta. Mycket om livets lidande som finns hos alla levande varelser. Det var en mycket obehaglig upplevelse, som visserligen inte kändes jobbig när den väl var gjord, men som tog sin tid att ta till mig helt. Den gav mycket insikter om mig själv och mycket annat också, jag mår idag oerhört mycket bättre som människa i allmänhet. Kan inte tillskriva allt just den trippen men mycket är jag säker på att det påverkade till det bättre.
Ända sedan dess har jag funderat på uppföljaren. Men jag har inte känt mig redo förens nyligen. Varit rädd att sätta mitt bättre mående på spel, men tillsist tyckte jag mig må så bra att jag var redo att ta risken.
5 gram skulle det bli. Gick upp vid 10-tiden och förberedde med en skål med frukt i, och en kanna med vatten och glas om jag skulle bli hungrig/törstig senare.
Gjorde en liten ritual av ätandet av svamparna där jag precis som förra gången bad en liten bönaktig uppmaning till mig själv att ta emot vad det än är jag kommer att uppleva.
Tyckte dom smakade helt ok förra gången men det här var lite svårare att få i sig, men det gick ner relativt snabbt.
En stund gick och jag gick in i sovrummet där tanken var att trippen skulle äga rum. La mig i sängen och satte igång en spellista av väl utvalda feelgood-låtar som jag förknippar med positivitet samt en två timmars lång psykedelisk experimentell musik som jag bara provlyssnat på.
Det tog inte alls lång tid innan de typiska psykedeliska mönstren uppenbarade sig i taket. Min taklampa blev pulserande och musiken kändes ganska snart ganska långt bort och skiftande.
Jag var helt klart nervös för vad jag skulle vara med om denna gången, kanske inte så rädd för att bli galen vilket jag var förra gången, utan mer för att jag inte visste vad jag skulle få möta. Och jag är väldigt mycket av en kontrollmänniska ska tilläggas.
Men hade bestämt mig för att jag ska möta vad det är en blir jag ska ställas inför och mer accepterande än vad jag var förra gången då jag stretade emot och försökte påminna mig om mitt namn alltför ofta.
Jag försvann in i mig själv alltmer, vet inte ens om jag tittade eller blundade. Det var inte så grafiska upplevelser utan mer känslor utan bilder. Ibland reagerade jag på musiken med känslan "åh det är ju den!" som att jag inte hade hört låten på många år, vilket inte är sant då jag lyssnat på att låtar relativt nyss, sen var det helt borta igen. Det långa psykedeliska experimentella stycket spelades och jag var vid det här laget helt borta. Kommer iaf inte ihåg så mycket just där mer än att musiken kändes fruktansvärt djup. Fick obehagliga känslor och kommer ihåg att jag drack vatten och åt en nektarin.
Vad som sedan hände vet jag ärligt talat inte riktigt. Jag gick in i något slags mentalt vakuum där det knappt kändes som att jag upplevde någonting. Jag har ett väldigt vagt minne av att jag av någon anledning gick ut i köket och ut i hallen. Jag insåg att jag ramlade och att jag nog spydde (vilket senare visade sig att jag hade gjort rätt mycket), men jag visste inte var jag var någonstans. Jag fattade inte längre vem jag var, en egodöd. Under min förra tripp varade denna i kanske ett par minuter. Denna gång tror jag det var betydligt längre, kanske någon timme. Det var som att allt försvann och jag tror jag var utan någon uppfattningsförmåga en liten stund. Jag upplevde sedan en minimal känsla, det var som om det var det minsta man kan uppleva. Bar an el slags liten känsla av att man var någonting men inte vad, det kändes som ett medvetande som uppstod från intet.
Som att det kanske var så det var då den allra första tanken som tänkts någonsin i hela universums historia. Som att medvetandet på något sätt hade bestämt sig för att finnas och sedan därifrån byggde allt runt omkring sig. Det var som om jag var ensam i hela universum och alltså var det första medvetande som någonsin funnits, där jag inte visste hur jag skulle göra härnäst. Då någon gång där det första livet blev till.
Fast jag såg det inte som en tanke på det sättet som att "så var det nog då" eller liknande utan istället som att det verkligen var så på riktigt just då. För verkligheten fanns ju inte längre för mig. Jag kunde inte greppa att jag redan hade existerat som så mycket mer än bara en tanke, det var som om jag från ingenstans kastades in i existensen iifrån att aldrig existerat alls.
Mina egenskaper som person dök upp mer som en alternativ tanke än någon som egentligen fanns. Så hela existensen kändes bara som en slags teori. Att jag var en människa fanns inte heller i medvetandet.
Det var skrämmande på något sätt men jag mådde egentligen inte så dåligt för jag försökte att inte ens hitta vägar ut, för det fanns förtillfället inga.
Vissa personer i mitt liv kom upp i huvudet men bara som känslomässiga koncept, jag kunde inte tänka mig hur de såg ut eller vad de hette. Allt var i en teoretisk känsla, som att ingen av dom egentligen fanns utan mer skulle kunna funnits.
Jag fattar i efterhand vilka alla var men just då var det bara själar som jag inte hittade någon direkt fakta om förutom någon slags grundpersonlighet. Vem jag själv var fick jag lite ledtrådar om, men det var också väldigt vagt och som om det var någon annan än mig själv, fast det var ändå en viss skillnad på den här personen och dom andra. Jag visste att den här personen var närmare på något sätt, mer bekant. Det var helt ovärderande, varken positivt eller negativt gentemot vem jag är. Det var utifrån någon annans perspektiv, en väldigt förenklad version av vem jag var.
Sedan lite tydligare men då var det mer en självbild som mer motsvarade den jag hade om mig själv när jag var 4-5 år.
Jag måste ha befunnit mig i hallen för jag kommer ihåg att jag såg vissa detaljer på en skohylla som jag inte greppade riktigt vad det var då men att jag visste att jag kände igen och att jag nog bodde där.
Sedan vet jag inte vad som hände men jag inser att jag står upp men vet egentligen inte var, för jag var inne i mitt eget sinne där allt kändes totalt spegelvänt och tvärtemot, planlösningen i min lägenhet och allting.
Inser efter ett bra tag att jag står och tittar på mig själv i spegeln.
Under min förra tripp hände detta också, då tyckte jag mig se ett vettskrämt vilddjur, denna gången var det visserligen också något väldigt vilt jag tyckte mig se, det var den apan man faktiskt är, men en ganska fri och levande apa med en oerhört klar blick, tror aldrig jag sett ett så starkt utryck i mina ögon (kan ju ha att göra med de riktigt stora pupillerna också) Insåg att jag blödde i pannan, det hade runnit ner och såg ut som något slags indian-ceremoniellt. Såg att min axel också blödde och att jag hade fått blåmärken på benen. Insåg att jag hade slagit mig rätt rejält när jag föll ihop. Måste ha fallit mer än en gång för det var på båda sidor av kroppen. Men det gjorde mig inget, det hade ju inte ens gjort ont Dock hade det kunnat gå illa om jag slagit i huvudet mer rejält i något. Men som tur var var det inga djupa sår, dock väldigt många blåmärken..
Jag tänker på mina närmaste och får en känsla av att jag inte hört något från dom på evigheter, trotts att jag pratade med mamma senast dagen innan och träffade ett par av mina syskon även det dagen innan. Men så insåg jag att jag ju bara varit borta i några timmar och att alla såklart klarat sig lika bra utan mig. Vilket kändes skönt. Det var en känsla av att vara ganska oviktig, vilket jag sällan känner mig i vanliga fall, detta var dock en väldigt bra och skön känsla. Som att världen fortsätter snurra även utan mig. Så jäkla viktig är jag inte, och det återigen på ett bra och skönt sätt.
Jag kom ut i vardagsrummet och la mig på golvet, jag kände att jag började komma tillbaka allt mer i någorlunda verklighet. Klockan var nu runt halv fyra.
Jag insåg hur totalt främmande alla saker i min lägenhet hade sett ut under trippen.
Upptäckte att jag tydligen lyckats välta ut hela kannan med vatten och tagit av mig byxorna utan att jag kommer ihåg hur det gick till, men jag insåg att jag hade legat i vattnet.
Som ni märker, en mycket mycket märklig upplevelse. Den var ganska icke-grafisk och kändes när den var som djupast som om hela det psykiska systemet stängde av sig för att sedan sättas på del för del.
Jag vet egentligen inte vad jag lärt mig/kommer lära mig av denna tripp, men det var oavsett vad en oerhört speciell upplevelse att få för sig att man började existera från ingenting. Den kändes aldrig gudomlig, men skulle såklart kunna se det som en slags referens eller ledtråd från livets begynnelse. Jag har ingen aning, men speciellt var det.
Om någon har några egna teorier, vad som, så tveka inte att skriva!
__________________
Senast redigerad av LevaIharmoni 2017-06-17 kl. 21:10.
Senast redigerad av LevaIharmoni 2017-06-17 kl. 21:10.
