Psykedelisk svamp - En rädsla för tomhet

Kön: Man
Ålder: 30
Erfarenheter: Cannabis (och den ovanliga drogen alkohol)

Tänkte göra ett försök att beskriva min tripp på svamp (Psilocybe cubensis) drygt 4 gram för några dagar sedan.

Bakgrund:

Jag har sedan länge varit intresserad av att få bli riktigt påverkad av någon typ av psykadelica, LSD har för långt rus för att passa mitt liv. Jag skulle inte riktigt kunna vara borta så länge så som mitt liv är.
Dessutom har jag alltid haft ett större förtroende för naturens berusningsmedel, känns mycket mer rätt mot en själv på något sätt.

Min erfarenhet av droger förutom alkohol (som såklart också är en drog) sträcker sig till cannabis som jag rökt många gånger. Inget annat.

Jag har länge mått ganska dåligt, depression som jag mer och mer förstått pågått under ganska många år men som blivit allt värre senaste två åren. Inte så där totalt nere, och jag tror inte att många ens förstår att jag mår dåligt. Men någon ihärdig känsla av någon hopplöshet och att allt kommer att gå åt helvete har blivit väldigt stark i perioder.
Troligtvis för att jag inte lyckats i livet på det sätt som jag länge haft planer på. Jag har egentligen extremt höga krav på mig själv som jag långt ifrån har lyckats att infria och jag ger någonstans inte upp utan kämpar hela tiden vidare, men jag har inte kraften att göra det tillräckligt mycket, det fattas liksom något. Nån passion som jag önskar att jag hade. Och den kombinationen av att vara psykiskt väldigt trött med att samtidigt verkligen vilja någonting mycket mer med livet är väldigt slitsam.

Jag har en del ångest som har blivit allt starkare över att jag låter livet passera för fort. Att jag aldrig kommer riktigt nära andra människor på ett privat plan. Att jag har en rädsla för att knyta ann till andra. Jag har överhuvudtaget väldigt motsträviga känslor till människor i allmänhet.

Allt detta har gett mig mycket ångest. Dessutom har jag sömnproblem av ganska grov sort.
Jag har därför satt mitt hopp till det här med svamp, att den kanske ska kunna hitta anledningen till min amotivation som jag så länge känt. Att jag ska få starkare motivation att verkligen börja kämpa igen osv.

Så äntligen blev det då dags:

Jag sköt upp min tripp flera gånger pga att jag inte kände mig redo. Jag hade fått allt mer ångest och kände att det behövde vara bästa förutsättningarna såsom livet ser ut just nu. Dessutom var jag hela tiden rädd för att hamna i någon typ av psykos pga trippen. Det finns en del psykiska problem i familjen och har en pappa som har en rejäl personlighetsstörning och har därför alltid haft en rädsla för att hamna på alltför fel sida av den psykiska hälsan. Inget jag har varit i närheten av någon gång, men alltid varit väldigt rädd för det då jag kan ha oerhört negativa tankebanor.

Men en dag var jag redo tyckte jag. Jag hade sovit rätt många timmar (visserligen med hjälp av imovane, men ändå) och visste att jag skulle vara ostörd dom kommande 8-9 timmar.

Klockan halv 11 på morgonen var det därför tillsist dags. Jag gjorde det hela lite högtidligt och satte mig i soffan med ett tänt ljus på bordet och svampen på ett fint fat. Bad en liten bön trotts att jag är ganska långt ifrån religiös. Det var en bön till svampen att vara snäll mot mig och visa mig det jag behöver och samtidigt klarar av att ta in.

Jag åt det hela ganska snabbt och tyckte inte alls smaken var så dålig som många andra verkar tycka. Tyckte det smakade typ som champinjoner och det var verkligen inga problem att få ner det.

Jag väntade ca 20 minuter utan att något hände mer än att jag blev lite smått pirrig men det kan lika gärna ha varit förväntan.
La mig på en madrass på golvet i vardagsrummet där jag hade tänkt mig ligga under hela trippen. Satte på musik på iphonen och satte i hörlurarna. En samlingsskiva med klassisk musik av olika kompositörer som jag valt eftersom den har mycket lugn musik.
Ganska direkt så började jag att se saker i taket, en skugga i taket som sträckte sig ut och liksom svävade en bit nedanför där den egentligen borde ha varit. Och trådar som spanns och hängde över mig. Jag kände dock inte så mycket rent känslomässigt. Det var mer som att jag visste att det var hjärnans trick och att det var lite smålustigt. Varken skrämmande eller härligt.

Saker blev så där LSD-igt efter ytterligare nån kvart. Så där så att allt liksom flyter och rör sig dimmigt. Skivorna, DVD-filmerna och böckerna liksom rörde sig mot varandra som i en dans. Det var lite lustigt men heller inte det gav mig någon euforisk känsla. Jag kände mig lite bedövad av det hela på något sätt. Som om jag inte riktigt ville leva mig in i det. Vet faktiskt verkligen inte varför. För på ett sätt vill jag det mer än allt annat.

Sedan var jag med om en känsla som var lite häftigare och det var att jag såg som mönster i taket, som en stor ritning. Det var som om det var en ritning över både mig själv och hela universum. Det såg ut som en sån där kemisk beteckning fast mycket större och komplexare. Det gav mig en viss wow-känsla ändå.

Sedan blundade jag och såg en slags kvinnlig gudinna, även här med en viss distans, som att jag tyckte att "det här är bara min hjärna som ser något den vill se". Hon gav mig nån slags inbjudan, inget sexuellt utan något helt annat. Större. Som en hand av rök som slingrade sig fram mot mig. Jag försökte ta tag i den men kunde inte riktigt. Någon hindrade mig. Jag vet inte vad det var. Hon försvann.

Sedan kommer jag inte riktigt ihåg mer av vad som hände på madrassen, men det var något i musiken, lyssnade bara på klassiskt (just då Pachelbels Canon i D dur) som fick mig att känna en sådan tomhet. Jag lyssnar till vardags ganska lite på klassisk musik och klassisk musik är för mig väldigt förknippat med kyrkan och religion. Jag fick en jobbig känsla av hur mycket människor har plågats pga religion genom tiderna. All plikt och skam det har fört med sig, och så onödigt.
Det var väldigt märklig och ångestfylld känsla för jag kände hur mycket lidande som funnits. Så många liv som kändes bortkastade på något sätt.
Jag befann mig sedan på soffan trotts att jag hade bestämt att allt skulle ske på madrassen. Men jag hade någon slags panik och oro vilket gjorde att jag var tvungen att förflytta mig.

Här började saker bli väldigt diffusa och jag kan inte beskriva känslan mer än att den var skrämmande till största del men då och då fick jag en rysning genom kroppen som inte påminde om något annat, skönt till viss del, obehaglig på ett annat sätt. Mest sköna rysningar ändå.
Jag fick en stark rädsla över att bli galen, att min familj skulle se mig i detta skicket. Att jag skulle bli ihågkommen som en "galning". Och jag var mer och mer säker på att det här skulle gå dåligt och att jag inte skulle komma tillbaka.
Jag tappade mig själv mer och mer och det var skrämmande. Jag sa mitt förnamn gång på gång. Rabblade mitt personnummer. Det var såklart en taktik för att inte förlora mig själv, det ville jag ju egentligen göra. Det var ändå det som var en hel del av syftet med denna tripp, att förlora kontrollen. Men det är lättare sagt än gjort.

Men för en väldigt kort stund så visste jag faktiskt inte vem jag var, en kort egoupplösning tror jag. Det var inte så obehagligt som sådant eftersom jag inte ens kunde greppa att jag borde vara någon, men eftersom jag var i ett så dåligt state of mind så var hela känslan liksom fel. Sedan mumlade jag "jag heter *mitt namn* va?" Jo det kom jag fram till att jag hette.
Jag fick en sådan ensam känsla. Det kändes som att jag var ensam i universum utan något annat liv och så kände jag att ingen någosin skulle förstå mitt lidande i livet. Samtidigt insåg jag att alla har ett lidande och att vi alla är likadana på ett plan, men ändå så olika och att det inte var tillräcklig tröst att vi till väldigt stor del nog faktiskt delar samma lidande. Inga tankar gav riktigt någon tröst hur jag än vände på det. Allt kändes negativt och i förlängningen hemskt. Det kändes som att universum nog var skapad i någon slags negativ energi ändå. Något som jag till vardags inte känner så ofta. Och under cannabis-rus så slås jag ofta av hur harmoniskt allt egentligen är.
Det fanns verkligen en jobbig tomhet i mitt sinne som jag inte kan förklara.
Och det jobbigaste av allt var nog att jag inte ens blev så känslomässig så att jag grät eller så. Det kändes som att hela trippen var långt ifrån tårar.

Jag fattade inte hur jag skulle kunna må bra igen och att jag nog skulle bli helt psykotisk tillsist.
Då och då kunde jag dock nästan acceptera att så kanske skulle bli fallet och dom små väldigt korta stunderna var sköna. För jag fick inblicker i hur det är att släppa taget. Den där i sitt sammanhang sköna känslan av att ha kämpat färdigt, som en person som kämpat med en allvarlig sjukdom länge och som tillsist ger upp: låter sig försvinna.

Sedan kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände ett tag, men efter en stund slog en slags primitiv känsla tag i mig. Jag fick en nära känsla till ett vettskrämt vilddjur inom mig. Jag var inne på toaletten och såg mig själv i spegeln. Jag tyckte mig se utmärglad ut i ansiktet, som en livrädd dödskalle eller apa. Ögonen stod nästan ut - upplevde jag det som. Jag kände alla levande varelsers skräck som finns inom oss som vi är programmerade att känna. Något vi nog aldrig kan fly från. Jag mådde bara så fruktansvärt dåligt av hur mycket lidande det finns i världen och som alltid funnits. I allt från små insekter till stora däggdjur. Rädslan av det där riktigt primitiva. Det där som jag inte reflekterar över så mycket annars. Men den grundläggande instinkten till rädsla som vi alla bär på.

Faktum är att jag egentligen försöker att bejaka en slags primitiv sida hos mig själv. Jag vill vara mer som naturen vill att jag ska vara. Så jag försöker bejaka den mer primitiva sidan av mig. Men denna känsla var bara jobbig, inget lustfyllt eller fritt alls.

Jag insåg hur mycket odefinierbara minnen av känslor av obehag från dom tidiga åren i mitt liv som det faktiskt finns därinne. Jag var med om mycket oroligheter i mitt liv första åren även om det inte är några jättegrejer. Insåg att detta nog skapat en väldig sårbarhet inom mig.
Insåg vilken extremt känslig människa jag verkligen är.

Vid 13-tiden fick jag ett plötsligt infall där jag kände att jag bara måste äta något. Så jag skyndade mig in i köket och raffade åt mig en påse med aprikoser som jag snabbt tog flera tuggor av. Kastade sedan av oklar anledning iväg den jag precis åt på flera meter över golvet. Tog en till och åt några tuggor, sedan kastade jag även den. Och likadant med en tredje.
Jag hade någon motstridig känsla till det. Tror det var det primitiva inom mig som fick mig att hysteriskt tugga i mig det och en annan sida inom mig som nästan blev äcklad av detta beteende. Eller kanske egentligen mer rädd, jag vet faktiskt inte.

Jag kände att jag måste ha något mer att dricka än vattnet som jag då och då drack under trippen. Så jag skyndade mig återigen till köket igen och tog hysteriskt ut en juiceförpackning som jag bara hällde i mig ur. Plötsligt mitt under drickandet så mådde jag så fruktansvärt illa av att hällt i mig i så snabbt tempo i kombination med chocken över att jag kunde må så här dåligt så jag spydde på golvet och tappade juiceförpackningen. Föll ihop brevid spyet och fick plötsliga omvända blackouter, alltså där jag plötsligt kom in i min vanliga verklighet och insåg hur stört det hela verkligen var. Jag sa flera gånger *mitt namn*, lugna ner dig nu. Ta det lugnt, snälla.

Jag insåg hur mycket jag älskade några människor i livet som står mig nära, men det var konstigt nog inget som fick mig till tårar det heller. Jag var liksom avstängd på något sätt. Ett sätt som också var väldigt obehagligt.

Jag befann mig på lite olika ställen i lägenheten och fick en fruktansvärd känsla av att jag fullt ut förstod dom som tar livet av sig. Att det där som i vanliga fall känns så oerhört långt bort som att kasta sig framför ett tåg plötsligt kändes väldigt förståeligt. Och den känslan i sig skrämde mig extremt mycket.
Vid den här tiden var klockan något innan 14 tror jag. Här gick min gräns, jag tog en stesolid som jag skaffat mig just som en nödutväg.
Jag hade en stund till av mycket obehagliga känslor av att allt lidande går runt och aldrig tar slut och att tomheten är oändlig. Allt kändes så dubbelt och det var som att jag aldrig kommer kunna hitta någon väg framåt i mitt liv eftersom allt kände så dubbelt och utan riktning. Allt kändes rätt och allt kändes fel på samma gång. På ett skrämmande sätt för det fanns inget att sträva efter.

Sedan hamnade jag på madrassen och ett lugn infann sig. Jag var medveten men bortdomnad, troligtvis tack vare tabletten. Det var en sådan lättnad och efter en stund insåg jag att jag passerat en säkerhetsgräns, från och med då visste jag att jag skulle ta mig ur den här trippen. Jag var utom faran. Vid halv fyra tiden hade det mesta lagt sig och jag var chockad, inte bara över hur dåligt jag visade mig själv att jag kunde må utan också av hur vanligt allt var igen. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå utanför dörren den dagen, men det visade jag mig kunna göra. Och det mesta var som vanligt. Jag var skakig över vad jag varit med om. Men det var en lättnad över att ha klarat mig igenom det hela (även om det var lite fusk med tabletten där sista stunden) och fortfarande vara ok.

Under senare delen av kvällen den dagen hade jag rysningar av välbehag, troligtvis för att mitt mående då var så bra i kontrast till hur dåligt jag hade mått tidigare under dagen. Jag kunde inte fatta att jag kunde prata med människor på samma sätt som jag alltid gör. Jag var i affären och handlade, träffade mina närmaste och ingen märkte troligtvis någonting konstigt med mig.

Jag försöker nu smälta det hela och försöka få ett budskap av alltsammans vilket kan vara lite svårt. Men jag tror att jag skulle sammanfatta det med att jag är en fruktansvärt rädd människa, jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för att plågas och jag är en riktig jäkla kontrollmänniska som på ett plan är rädd för att uppleva nya saker samtidigt som jag mer än allt annat vill göra det. Budskapet är att jag måste släppa på detta och bara låta saker hända. Detta visste jag ju naturligtvis redan innan men det blev extra klart nu. Det är nästan som en sjukdom inom mig, kontrollbehovet.
Alltså vi pratar inte tvångstankar men ändå någon slags besatthet att ha koll hela tiden, att vara minst två steg före (fast det är man ju ändå aldrig…)
Så jag fick nog helt enkelt en väldigt brutal grundlektion i detta. Ingen som direkt lärde mig att behärska det men som förhoppningsvis med tiden kommer att få mig att leva på ett annat sätt.

Jag tror till ganska stor del att jag är beredd att göra om det här. Jag vill tro att detta var något jag var tvungen att möta för att kunna ta mig vidare till nästa nivå nästa tripp.
Men jag har väldig respekt för det här och jag kommer att vänta en längre period innan det är dags igen, om jag nu gör det.

Jag är hursomhelst glad över att jag inte mötte några övernaturliga känslor av ondska eller något sådant. Jag mötte varken ondskan eller "djävulen", inte ens något i närheten. Jag hade hela tiden empati för både mig själv och andra och insåg inga elaka sidor av mig själv, snarare tvärtom.
Utan det som skrämde mig mest var nog tomheten. Och det är ju faktiskt lättare att hantera tror jag.
Samt såklart rädslan över att bli galen. Men i och med att jag klarade mig igenom detta så känner jag att jag nog kan vara mindre rädd för att bli det nu än vad jag var innan.

Förmodligen är jag mer störd än jag fattar, men känner att i och med att jag fattar i alla fall det så kan det vara en möjlighet för mig att må bättre.

Om någon har några tankar om denna tripp och eventuella egna teorier så skriv gärna!

Ta mindre nästa gång och lyssna på skön o lugn musik 😊

Men jag håller också med om att ta en mindre dos nästa gång, 2 gram hade varit bra.

EDIT, när jag nu har läst allt som du skrivit så tror jag det är bäst att du skippar psykedeliska på ett bra tag. Har du någon bra polare som du kan ta det med? Sommaren är ju väldigt härlig att vistas i under en svamptripp, ute i någon skog eller andra grönområden där inte många människor rör sig.

Jag kommer absolut välja mer "flytande musik".
Det blir nog för mycket att ta in annars.


Jag kommer helt klart vänta ett bra tag. Jag känner så här 6 dagar efteråt att jag tillsist kan tänka tillbaka på dom jobbigaste delarna av trippen utan att må så dåligt. Faktiskt t om så att jag mår bra av det.

Nej, känner trist nog ingen irl som använder sånt här.
Skogen är säkert fantastiskt att vara i under sån här påverkan, och det kommer jag nog göra någon gång men måste lära mig behärska det här bättre hemma först.

Det verkar som att många får olika reaktioner. Iallafall när jag tog det första gången så dansade jag nog 3 timmar i sträck, kan ju säga att jag aldrig haft så kul . Är det vanligt?

Du verkar ha fått rätt problematiska upplevelser men ändå lyckats hantera det OK. Mådde själv nog värre på svamp i början men mina upplevelser var också betydligt mer helande.
Tror du skulle gynnas ordentligt av en erfaren sitter eller kanske bara en stabil och positiv nykter människa att hänga med under eventuella framtida trippar.

Ditt sinne kanske helt enkelt inte hade behov just då av att ställas inför jobbigheter. Utan istället bara få ha roligt.
Det är nog extremt individuellt och även lika mycket vilken period man är i livet just då.
Jag försöker se det som att vilket tillfälle man än tar det så får man ändå lära sig något av nytta.


Ja det är säkert så att det är en vanegrej och även om varje tripp är unik så vet man åtminstone lite vad det hela handlar om när man väl gjort det en gång.
Så man kan minimera sina misstag förhoppningsvis.

Sorry sitter på padda, kan då inte quota.

Det låter som att du under din tripp upplevde den kollektiva ledsamheten, mänskligt evig existensiell grubblande och individens ensamhet och rädsla inför den oförklarliga gåvan av liv som vi har fått men som vi inte förstår till fullo.

Det är en primitiv känsla av överlevnad ovh jag tror att din läxa är att det är något som genomsyrar det mänskliga väsen för att vi (som moderna människor) ska kunna överleva och jämföra existensiell misär med vad vi faktiskt kan åstadkomma i livet.

Förr i tiden funderade genomsnittsmänniskan inte lika mycket på sådant då man var upp över öronen upptagen med att överleva den dagen och det året. Men trots det finns det många storslagna tänkare som beskriver existensiell misär som en reaktion på att inte låta sin essäns blomma till fullo i det livet vi gavs. Som en kraft som trycker dig över till andra sidan av din existens, får dig att fullborda den.

Du fick se en fullskalig del av den delen av spektrat. Vilket sätter i förhållande den andra del av samma spekta vi kallar existens. Där möjligheterna är oändliga och att vi är intelligenta, tänkande, numera fria individer. Det är skrämmande samtidigt som det öppnar upp en väg för att kunna modulera och forma sin personliga existens för att slippa existensiell misär. Väldigt intressant upplevelse att tuna in sådär på det problematiska med att existera. Det måste ha gnagt inom dig innan som du säger. Svampen gav svar. Och jag tror att det absolut kan ge dig en boost för att klara det du vill, att blomstra till det du ska på den personliga resa.

Stort tack för ditt ingående svar!

Du har många bra poänger, känns som du tolkat min berättelse av vad jag upplevt väldigt nära så som känslorna faktiskt var.
Jag tror också att det är just livets egentliga möjligheter som skrämmer mig, och inte så lite heller.

Jag har förövrigt aldrig förstått tanken om Nirvana så starkt som efter den här trippen. Att det finns en slags väldigt plågsam känsla i allt man tycker sig behöva i livet. Att man kanske aldrig kan bli riktigt tillfredsställd osv. Inser mer och mer att jag nog inte kommer kunna bli det på långa vägar.
Men ska verkligen försöka att se livet som något man aldrig kanske kan uppleva fullt ut. Och att acceptera det. Tror det är nyckeln till att faktiskt få uppleva mer. Motsägelsefullt kanske, men det är det mesta.

Kul att höra.

Att du behöver mycket i livet är en illusion. När du skalar ner det till att endast existera (till exempel under semestern) så märker du att allt du behöver är att göra det ditt hjärta ropar efter. Ofta är det inte solsemester i Spanien och storslagen karriär, utan en lugn stund i naturen och mat för dagen, samt att du får utlopp för din kreativitet (hur den nu tar sig uttryck). Att vara fri från allting annat är att uppleva livet fullt ut, och det är dit man ska sträva.