Är ensamhet ett lyxproblem?

Man kan se det lite som att oavsett gränser så kommet folk alltid att klumpa ihop sig i enklaver och grupper, även inom landet.

Detta är mer tydligt på landet. Där baseras grupperna på geografisk tillhörighet. I staden där många människor bor på samma yta skapas grupper genom att folk ignorerar alla de inte känner.

I en stad så finns ingen given grupp, villket är bra på vissa sätt men dåligt om man hamnar utanför.

I en stad så är det ingen som behöver någon utöver den närmsta familjen, kollegorna och vännerna. Resten är anonyma personer med lågt människovärde eftersom det finns så många människor.

En individ gör varken till eller från i det stora hela.

Men, om detta nu är så viktigt för människor, varför görs då inte mer för att alla människor i ett samhälle (som det svenska) skall ha tillgång till umgänge?

De gruppen man pratar om är pensionärerna och flyktingar, men de är ju inte den enda som sitter fast i ett utanförskap, och det görs ganska lite för resten, och ganska lite för dessa "utsatta grupper" med.

Det viktigaste är att folk betalar skatt, resten får de lösa själva, det är individens anvar att se till att dennes liv fungerar.

Är du deprimerad så är det ingen som frågar om man har några vänner, de frågar "har du någon du kan låna pengar av?". Vad händer om man svarar nej på den frågan? Sedan skriver de ut mediciner, men tänk om problemet egentligen bara låg i begränsade sociala kontakter?

Det är inte direkt ett enkelt problem att fixa vänner åt någon. Var ska dessa hittas? Ska du betala folk för att umgås med den deprimerade?

Det är rätt många som vill leva ensamma, åtminstone på så stor yta att de själva väljer när de vill träffa någon annan. Men det är sannerligen ingen rättighet att besitta en större beboelig yta på en överbefolkad planet. Antingen gör man som våra förfäder och försvarar sin åkerplätt eller så gör man som Reinfeldt och bjuder alla på fest för att själv emigrera innan gästerna hunnit hit.

Är man beredd att leva långt från civilisationen är det inte direkt något utrymmesproblem. Skulle man fördela landmassan jämnt bland alla skulle varje person få ca 20000m². I teorin skulle du alltså aldrig behöva vara närmre en annan människa än 150m.

150 meter är inte så mycket. Där jag bor brukar jag kunna ta en promenad på en timme utan att störas av att se någon annan homo sapiens.

Dessvärre är mer än 80% av den användbara landmassan redan brukad av människan för skogsproduktion och liknande. Och skulle vi bo 150 meter ifrån varandra i en sandöken så skulle vi fortfarande se när grannen gick ut för att leta vatten, utan att hitta någon annan vätska än grannarnas piss.

Nej, det är inte så extremt mycket men då förutsätter jag också att ALLA fördelar sig jämnt över hela jordytan. Det stora flertalet bor betydligt närmre varandra än så. Vill du bo så att du slipper möta andra människor är det inte så svårt att ordna.

Jag blev ändå förvånad över att det är så trångt i genomsnitt. 2ha blandad mark är inte mycket för att producera mat åt en person. Innan industrialiseringen av jordbruket klarade Sverige av att försörja 1 miljon människor. Skulle allt vara ekologiskt och hållbart odlat på riktigt, utan att fuska med indirekt tillförsel av fossila produkter, så hamnar vi väl på 1800-talets produktion igen och nio av tio svälter ihjäl.